(An exercise in personal branding.)

Några utdrag ur refuseringsbrev, recensioner och andra omdömen genom åren. Inte för att skryta eller vädja om medlidande med ett förvirrat geni, utan enbart för att det roade mig att återfinna och sammanställa dem. Den praktiska anledningen var att en hel del sådant material har hamnat på mitt skrivbord de senaste dagarna då jag grävt i gamla pärmar och portföljer som förberedelse inför ett hastigt påkommet fall av arbetsmarknadsrelaterat planeringsmöte denna vecka.

“Vi har läst din fantasifulla och trevliga berättelse MINA NALLAR och vi tycker att den är ovanligt bra berättad för att vara skriven av en så ung författarinna. (…) Eftersom det är så bra tycker vi att Du skall erbjuda det till något annat förlag eller tidningen Kamratposten eller tidningen Vi. Det kan ju tänkas att de kan ha bättre plats så att du kan få Dina Nalle-berättelser tryckta.” Margareta Schildt, Albert Bonniers Förlag. (1971)

“Tack ska du ha för ditt jättefina manuskript. (…) Du skriver mycket bra och jag tror att många barn skulle gilla att läsa om nallarna så det är verkligen synd att vi inte kan ge ut boken. Kanske kan du försöka få in någon berättelse i någon tidning. Jag tycker du skall försöka i alla fall.” Gallie Eng-Jacucci, Rabén & Sjögren. (1971)

“Väldigt bra tyckte jag att det var! Du kom på 4:e plats. Inte illa, när det nu fanns över 900 stycken bidrag!” Barbro Delvret, Kamratposten. (1973)

“Vi menar att dikterna vittnar om en poetisk begåvning och att där finns en intensitet och ett allvar som gör intryck. Ändå blir slutresultatet mer en skrivövning än färdiga dikter. Självfallet är du välkommen tillbaka med nya texter längre fram om Du vill det.” Karl-Otto Bonnier, Albert Bonniers förlag. (1978)

“Tack för dina dikter som tyder på att Du har goda poesianlag. Just det här urvalet är lite ofullgånget och överlastat, men med fortsatt skrivande kanske det kan bli något riktigt bra.” Barbro Stenström, Rabén & Sjögren. (1979)

“Jag blev både stolt och glad att höra att Ni är intresserad av att tonsätta ett par av mina dikter. Det får Ni så gärna, och jag är naturligtvis mycket road av att läsa tonsättningarna. Jag är ju, bland andra saker, också musikkritiker. Copyrightmässigt bör nog en auktorisation som den här duga tills vidare. Om Ni vill trycka tonsättningarna kanske jag bör fråga min förläggare till råds.” Lars Gustafsson, författare. (1986)

“Och tack för Rilkeelegierna som förslag med ett smakprov. Det ska vara ett utkast och det är för litet för att man bestämt ska kunna säga något annat än en mera allmänt hållen uppmuntran att fortsätta. Det kanske du har gjort sedan du skrev brevet i september i fjol? (…) Det är vanskligt att redan nu säga vilka företräden ditt utkast har, som inte heller är strukturerat. Men du är välkommen att sända oss din kompletta och färdigbearbetade översättning av Duinoelegierna, när de är färdiga. Tag dock vara på musiken i poesin! Vad vi fått är mest en råöversättning.” Carl Magnus von Seth, Bokklubben Bra Lyrik. (1986)

“Nej, vi kan inte publicera din ‘dåliga, opoetiska, usla, omusikaliska, onödiga’ tolkning av Rilkes elegi – men den var djävligt rolig att läsa. (…) Tack, i allafall.” Göran Greider, Tidskriften Åttiotal. (1987)

“Prosaberättelser, drömmar, scener, nu-iakttagelser, ibland centrerade kring en svindlande tidsaxel. Den redovisande tonen är ett signum. Jag uppskattar påtagligheten i det ML skriver, liksom ofta hennes teman (tidens problematik; den starka och stränga självinsikten som kan peka mot god dikt, hennes sätt att ibland snudda vid brännande väsentligheter som människans sökande efter ett “sätt att uthärda sin paradox”). Jag gillar tyngden i själva textstyckena, jag tror det är en bra form för denna skrivare. Så vad saknas? Någonting måste spännas, i språket eller mot det, för att det skall bli dikt. Jag längtar efter någon sorts “fall” i detta, en plötslig handlöshet utan ytterligare språkliga åthävor, antydningar om en sådan potential finns. Hur dikten skall nå dit kan jag inte säga. Förstår ML hur jag menar? Hon skulle kunna jobba på det. Ointressant är detta inte.” Anonymt lektörsomdöme, Albert Bonniers förlag. (1990)

“Texterna har karaktär av dagboksskrivande, du skriver flyhänt, men problemet är att det alltför ofta rinner förbi utan att fastna. Här och där tätnar språket och bilderna, som i den korta dikten “På mitt bord”, eller i några prosastycken där plötsligt vardagsförnimmelse och själstillstånd kan smälta samman en kort stund. Men som helhet blir det alltför disparat, för mycket av övningsstycken för att vi skall kunna foga in det i vår utgivning.” Susanna Romanus, Albert Bonniers förlag. (1994)

“Det är väl förmodligen logiskt att en anti-ansökan är ett steg i en anti-karriär. Det du skriver är nämligen så bra att du hade fått vara med i en kvalificeringsomgång, om du verkligen hade sökt jobbet. Bland alla dessa trevliga och duktiga skribenter letar vi efter dem som kan vrida till verkligheten på ett litet udda sätt, för hur ska man annars kunna gissa sig till en fantasifull läggning? (…) och det faktum att man har barn i ensiffrig ålder är inget hinder för dem som har litet vett i skallen. Gör något av din skrivförmåga (om du inte redan har gjort det)!” Lars Strömqvist, Indigo Reklambyrå. (1995)

“Jag anser att du borde satsa på det du är bra på, nämligen att skriva prosa, för du äger både fantasi och ordrikedom. Du är en människa som är observant, som ser världen på ett speciellt sätt och jag är övertygad om att du skulle kunna uttrycka dig bättre med ord än med toner.” Personligt brev från en lärare (1996)

“Det är en brokig samling, de medverkande i debutantantologin Grupp 96 (Gedins). De flesta är unga men inte alla — här finns exempelvis också Maria Ljungdahl som i sin presentation uppger att hon fick en diktsamling refuserad redan 1978 (…)” Merete Mazzarella, kritiker i DN. (1996)

“Very nice, competent job. Percussion nicely integrated, good construction. Minor flaws include tendency to rely on orchestral unison and “block” orchestration.” Michael Morse, composer. (2003)

“In the tradition of Francois Couperin’s character pieces, this galant tune, composed in episodic strains warms the heart of adults as well as children.” John Carbon, composer. (2004)

“These four short pieces do not really comprise a suite in the strict sense as they were written between 1991 and 2002. For me the second, ‘Frost’ and the fourth, ‘Unexpressed’ are particularly memorable, though the first piece,’Wind in the heather’ has an affecting folk-like charm. The odd one out maybe is the earliest and third ‘Prayer for an open mind’ which is also the most folk-song like. All four pieces have a haunting and wistful quality that immediately conjures up long Scandinavian evenings, the light slowly fading into dusk over rough ground and water. Ljungdahl’s music is well suited to the viola, an instrument that seems incapable of insincerity. Listen to the last piece at least two times through and you will be rewarded with more than notes. Simplicity , but achieved with great skill. Profundity, but with a light touch. These are treasures in a humdrum heap of music.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2005)

“Maria Ljungdahl writes unfussy, unaffected yet affecting miniatures with a distinctive folk-like melodic simplicity. These two piano pieces are fine examples of her craft: spare, enigmatic, intense. The similarity of the left hand of the second to one of the greatest of piano works is something that Haydn would not have minded, I feel sure.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2006)

Det är möjligt att det fanns mera, men allt var inte lika kul att läsa igen.