Day 30 – One last moment

(repris från 2006)

Christmas moments


There is a moment every year
on the night before Christmas Eve –
after I have written and sent the last message
to the distant, the remembered, not present,
and the last Christmas cards have arrived.
I have finished the rounds,
to give and collect the presents.

There is a moment of emptiness, then –
as I look at the mess in the kitchen,
after I have sent that most heartfelt greeting
out in the cold, to faraway homes –
when I have no more reason to post anything online,
and I close the door for all except the close family
until the holy day has passed,
and I allow myself to wonder:
how are they? has anything changed? will they remember me?
where, and when, and why –
and who – have we been, these few days?

If I happen to make it in time –
the time for candles and carols, for food and gifts –
this is how it will be on Christmas Eve:

There will be a clean table in the kitchen,
with a clean, mangled linen cloth,
red, blue, white or natural in colour,
and on the blue sideboard –
clad in bright red cotton print
with tiny flowers, fir and pear trees,
partridges, deer and holly,
I have put the holiday plates and bowls,
the gaudy, gold-rimmed Santa set of china.

The living-room is guarded by a glimmering fake fir,
which is guarded by a black and lively cat,
whom I have to watch, so he won’t climb and fell the fir tree,
or try to bite the lights –
or pick a fight with all the lovely garlands!

In many windows are electric Advent lights,
but in the garden, I think nothing here will shine at all.
Of course the neighbours have those garden chains
with tiny lamps in every bush and tree,
and welcome many relatives and friends
with flaming fire and guiding torches in the snow.
I think my visitors will be very few this year…

So maybe I will have a few spare moments;
a minute, or an hour – maybe two,
when I will think of you, and wonder –
without the stress and noise
from some conflicting modes of celebration,
without confusion, and quite sane
but with some little sadness left
from such uncertainty and weakness that I sense –
well, hear my thoughts:
what do you want? what do you need?
what did you hope for,
and what did you get this year?

To write these things down gave me guilty feelings.
Why count just what one gets? Why ask about it?
Is this in fact my own sad point of view: what can I gain?

Surely we are told, that Christmas means to give?
Should I then preach unselfishness to you instead,
as if you are still a little selfish child
who takes the right to love and property for granted
and does not see what others need?

Is it more appropriate to ask:
what did you do for others, now, this very year?
did you give out in abundance; offered freely?
did you give them anything at all –
the poor, the hungry, prisoners, and patients?

No! As I trust you, and your love for others,
I must never ask if you have done enough.
Yes! Sure. You give. You give for nothing.
And so do I. We do. It is called love.

Love is not a business with a binding contract,
not a competition with fair rules,
and not a fun game with one single winner.

Love is not an art, or an abstraction –
it is just the best that we can do!

Merry Christmas – to all of you!

(Maria Ljungdahl, 2006)

Day 29 – Your aspirations

Eftersom det inte verkar finnas någon större chans att just jag skulle få Nobelpriset i någonting, när världen är full av begåvade människor som åstadkommer betydligt mera och intressantare saker än jag gör, så har jag gett upp den idén.

Fast, det är klart – det skulle ju kunna hända att någon nominerar mig till Fredspriset, med motiveringen att jag är så sällsynt fredlig och inspirerande i min obetydliga och isolerade existens. Man lägger inte ens märke till mig. Det är jag glad åt, för av uppmärksamhet kan jag bli rädd och tro att folk tycker att jag tror att jag är någon. Och om någon som jag bryr mig om hur den mår är avundsjuk på mig för något så mår jag skitdåligt och vet inte vart jag skall ta vägen för att sluta vara en sådan som orsakar att andra får mindervärdeskomplex och känner sig hatiska.

De akademiska ambitionerna har jag lagt ner. Det var skojiga miljöer på sitt sätt, både den tekniska, naturvetenskapliga och den humanistiska forskningen jag varit i närheten av, och att lära sig saker och att läsa en massa och helst få tillfälle att diskutera det är något jag skulle ha velat göra mera. Men livet har inte sett ut så att det har varit möjligt att göra sådant på heltid och utan vånda och kval över om man duger, och om man orkar med allt det yttre i ramarna kring att studera och forska. Jag är inte alls bra på räkna ut hur man på ett naturligt sätt inordnar sig i ett socialt system och organiserar sitt arbete inom dess ramar. Och jag har ohyggligt svårt att motivera mig själv till att arbeta med bara en sak i taget, bara en vinkel på det, och kämpa ensam för att driva denna enda idé (som i forskning) under lång tid.

Jag har sjungit en del, men sällan stått på scen eller framträtt på andra sätt. Möjligen är det den ambition jag har kvar nu när många andra saker jag hållit på med har visat sig omöjliga på något sätt. Sjunga något annat, på ett nytt sätt. Vackert blir det inte, och jag orkar inte mycket, men det pågår hela tiden någon sorts sjungande och improviserande nu, som jag inte vet om det leder tillbaka till visorna jag sjöng i tonåren, när jag just hade börjat spela gitarr på egen hand (kan fortfarande inte grunderna, har inte tagit lektioner men spelar ändå) och ta sånglektioner (som jag sedan har gjort i sammanlagt många många år, och vilket jag nästan behöver anstränga mig för att “lära bort” nu, men jag skall göra ett försök att gå en kort kurs i sångteknik också igen), eller om det leder in i någon sorts jazz, eller om jag kan skärpa mig och återvända till de klassiska musiken och sjunga lieder och romanser kanske.

På något vis är jag väldigt ambitiös och räknar med att en del av livets mening ligger i att förverkliga saker, att vara produktiv. Om det inte blir något av någonting av det jag tänkte att man skulle göra – olika områden att vara kreativ eller klok eller snäll på – så kommer jag att bli väldigt missnöjd när det är försent en gång.

Men – hur farao beter man sig om man bara är en trött halvgammal tant som ofta tappar bort sina idéer och glömmer vad det var som var viktigt att göra, och inte alls någon pigg och självsäker ungdom? Om man vill samla ihop sig och sina ambitioner och till exempel spela in ett album med någon sorts musik?

Day 27 – Your favorite place

Ibland fick Agneta förstoppning av att vara enda barnet i storfamiljen i Stenöhuset. Hon blev så påpassad. Alla hade synpunkter på vad hon åt och hur hon åt, och hur hon såg ut och hur mycket eller lite hon badade eller var utomhus eller inomhus och lekte. Att man hade torrdass spelade säkert också in. Men när hon var ute på egna utflykter på andra sidan stängslet, när hon klättrade på de ensliga klipporna utmed stranden i närheten av det övergivna stenbrottets utskeppningskaj, löste magproblemen upp sig och hon fick bråttom till ett avskilt ställe lite i skogskanten. Det var sällan hon tänkte på att ta med en spade utifall att när hon gick iväg för sig själv så där, så hon fick istället försöka komma ihåg att gå tillbaka en annan dag för att skotta ner de torkade korvarna under en jordkoka eller sten.

När hon var tio år hade hon ännu aldrig tänkt tanken att man skulle kunna ha sommarlov utan att vara i farmors hus på Stenö i stort sett hela tiden. Egentligen visste hon ju att det skulle kunna finnas många andra saker att göra på semestern – sådant som andra barn från Lideby pratade om: resa utomlands, åka på läger, hyra stuga på olika ställen eller ha en båt och fara runt i skärgården för att uppleva nya hamnar varje dag. Men det var inte hennes sätt att tillbringa sommaren. Agneta hörde till Stenös stränder och hus.

Det var ett vanligt rött och vitt skärgårdshus med utsikt över farleden. Greta och Gösta köpte huset, med omgivande marker och fiskevatten, vid slutet av första världskriget. Sedan hade familjen Behlkant det som sitt privata paradis, tills Greta dog 1975 och Agnetas pappa och hans syskon inte kunde behålla stället, utan sålde till två renoveringsglada stockholmsfamiljer som länge hade letat efter en större Stenöfastighet med sjötomt.

Men kanske var det aldrig något paradis, eller så är paradis inte så bra att leva i. Där händer ingenting. Den tioåriga Agneta kände sig mycket hemmastadd och speciell i det huset och på stranden utanför. Ändå var det som att befinna sig på en plats där allting redan har hänt. Som en efterlevande eller turist. Nästan inget liv fanns längre kvar i huset eller på tomten – bara döda ting och till död och meningslöshet igenvuxna hagar. En övergiven eka låg i skogen. En brunn fanns som inte längre gav något vatten. En annan brunn fanns som gav mycket vatten, men brunfärgat av alrötter och humus. Inne i husets farstu hängde trasiga regnrockar och stod slitna träskor. Verktyg var rostiga. Färgburkar torra. Det fanns extrasängar i mängder, men ingen ville sova i dem för de var för hängiga. Trasiga gardiner och malätna filtar. Tomma speglar. I vardagsrummet satt vykort på väggen. Meddelanden från för länge sedan döda eller förändrade människor. Bilder från turistorter vars namn inte längre existerade på kartan. Spindelväv. Döda flugor.

Man berättade historier för henne om vad familjen hade haft för sig trettio eller fyrtio år tidigare. Ibland blev hon fruktansvärt avundsjuk på dem som fått vara tillsammans alla de roliga somrarna för längesedan. Och arg för att samma människor var så resignerade och tråkiga numera. Varför skulle hon vara yngst och sist, och dessutom ensam? Hon gick i träskor som något barn hade haft för längesedan, lekte med plankbåtar som hon inte begrep vem som hade snickrat (det verkade inte möjligt att pappa eller farbror Isak någonsin skulle ha lekt med små båtar vid stranden). Hon hoppade på stenar och klippor, badade, gick i skogen, cyklade, rodde, seglade jolle. Alltihop ensam. Det var underbart, men vad skulle hon ha det till? Förresten var det inte hon som ägde det, så hon kunde inte bestämma. Det var alltför många okända ting och det var ett för stort hus och för mycket mark för ett ensamt och försiktigt barn. Agneta kunde inte rå om det, inte fylla det med sin i och för sig stora fantasi.

I undervåningen fanns rummet där pappa och mamma sov. Det var ett stort och soligt rum. På ena sidan var köket. På andra vardagsrummet, med den ständigt brinnande stora öppna elden som värmde huset. Där stod två gungstolar och en liten soffa kring ett runt bord med rutig duk. Farmor och hon lade patiens varje kväll när alla drack te. Muggarna var blå. Limpan serverades med ost och prickig korv på stora skärbräden. Fotogenlampan hängde i taket över bordet. I köket var det gasolspis och gasolkylskåp. Vedspisen användes inte längre. I skafferiet var det myror.

Middagen förbereddes ofta ute på klipporna, med potatisskalningen. Man fick en balja sjövatten och en liten kniv. Det var noga att man inte tappade kniven eller någon potatis när man sköljde baljan i vågorna. Ibland var det strömming till potatisen. Den rensades också ute, och sedan kom måsarna. I matsalen hade alla sina bestämda platser vid det stora bordet. Familjemedlemmar på den fasta bänken runt väggen. Ingifta och bekanta på de antika stolarna mitt emot. Farmor Greta på norra kortändans bänk bredvid telefonen. Hundar under bordet eller vid farmors sida.

Det dröjde ända tills Agneta var nästan åtta år innan hon vågade gå upp för den branta trappan till övervåningen ensam. Sedan fick hon sitt eget sovrum där, i norra snedgarderoben, precis ovanför trappan. Tidigare hade hon delat rum med sina föräldrar. Men det var fortfarande kusligt att gå längre in i övervåningen, genom glasdörrarna från övre hallen. Det bruna träet i dörrarna hade torkat så de blivit skrälliga av många års sol genom verandafönstren. Det fanns två stora rum, tre sovgarderober och ett förråd.

Från sitt lilla rum hade Agneta utsikt över Stenösund och farleden, där Finlandsfärjor och lastbåtar gick sina raka kurser mitt i gyttret av fritidsbåtar som valde egna bogar efter vindriktningen, skumpade i svallet efter den tyngre trafiken eller bara var på väg att korsa sundet mellan Stenö och fastlandet. Fönstret satt så lågt att man kunde ligga i sängen och titta ut över vattnet, även om några höga tallar i strandkanten skymde en del. Fartygens lanternor var tecken på att det yttre livet passerade. De gröna ljusen syntes först i vinkeln genom verandafönstren till vänster, innan hela båten kom fram tvärs huset, så Agneta kunde se vad det var för sort. De röda ljusen dök upp till höger i den del av sundet som hon kunde bevaka, men syntes samtidigt också i verandafönstren, som speglingar. Toppljusen glittrade mellan tallkronorna. Båten gick förbi, akterljuset blev starkare, och så försvann alltsammans ur synfältet.

Om det var vackert väder, brukade morgnarna vara lugna och genomskinligt blå. En ljummen vind drog över ön, och prasslade i aspar och alar runt ängen bakom huset. Sjön var fortfarande så stilla att solen kunde lysa upp det ljusgröna sjögräset på hällar och stenar långt ut. Segelbåtar gled sakta förbi. Man badade, eller satt på trappan och vilade. Andra morgnar blåste det stadigt in mot klipporna redan när Agneta drog ifrån gardinerna. Då var det kallt även om solen sken, och man måste ha jacka eller ylletröja för att kunna vistas på framsidan. Att då cykla upp genom byn till affären vid ångbåtsbryggan, betydde klimatombyte och av med jackan när man väl hade passerat den myggrika blåbärsskogen.

De hade sina cyklar stående där grusvägen upp till byn började. Annars fick man dra dem på den smala stigen genom skogspartiet och över berget varje gång man skulle till affären eller hämta posten i byn. Det fanns inte längre någon körväg ner till Behlkants ställe, så alla som skulle dit fick antingen komma sjövägen eller parkera sitt fordon – cykel, flakmoppe eller traktor – uppe på allmänningen. Man fick då bära eller kärra ner bagage och varor i några hundra meter genom skogen och över bergknallarna. Tidigare hade det funnits en bättre väg ända ner till tomten, genom en hage, men bonden som ägde den var i fejd med familjen Behlkant för att han inte fick lägga nät utanför deras strand, så han hade satt upp massor av taggtråd och en grind som han höll låst även fast han aldrig hade några djur i den hagen.

Farmor Greta och tant Nelly bodde i den lilla stugan högt uppe på berget söder om stora huset. Mamma, pappa och Agneta brukade också bo i lillstugan om de var ute tidigt på våren för att hugga skog och städa huset. Det tog flera dagar att värma upp stora huset med brasor och fotogenkaminer, men i stugan satt en liten fotogenkamin med varmvattenberedare, som cirkulerade värmen i gummislangar runt väggarna. Det var som att sova i en trevlig gammal båt, med fotogenlukten, och med vind runt de tunna väggarna och vågor som slog nedanför klippan där lillstugan strandat som en Ark.

(ur kapitlet “Farleden genom Stenösund” ur en tills vidare övergiven roman. Inte säker på om huvudpersonen verkligen heter Agneta. Tidigare har jag prövat att kalla henne Clara. Synpunkter?)

Day 25 – A first

Första gången jag sjöng i mikrofon på en konsert var på ett framträdande av skolkören i gymnastiksalen på folkhögskolan. Jag skulle gå fram och sjunga en bit av en vers på “Öppna Landskap” solo, och råkade börja melodin på grundtonen istället för tersen, men hoppade raskt upp i rätt tonläge och fortsatte som om ingenting speciellt hade hänt. Är man solist så är man – då är det bara att njuta av situationen, bestämma timingen själv och improvisera om det behövs. Körsång är roligt – men det är i seriösa sammanhang rätt mycket striktare med vilka toner man sjunger och hur man fraserar.

Day 24 – Something that makes you cry

Det är inte ofta jag gråter numera, och jag vet inte riktigt om det beror på mognad och självdisciplin eller om det beror på resignation och hämningar. Eller att jag blivit okänslig och inte reagerar normalt längre på sådant man brukar bli ledsen för eller i alla fall börja gråta av.

Men lite lite självömkan har jag allt, så det händer att jag snyftar till och känner mig lite svag ibland när jag tänker på hur hemskt synd det är om mig egentligen. Ha ha. Risken är störst om jag sitter vid pianot och bläddrar i något notalbum med musik som skulle kunna betyda något för mig. Eller sånger som jag inser att jag inte klarar av att sjunga för att de är bara en smula för sentimentala och skulle vara alldeles alldeles underbara att framföra, men, tyvärr, inget för mig…

Day 23 – Something that makes you feel better

Just nu vet jag faktiskt inte vad jag skall ta upp som exempel. Hade planerat att skriva om Luciafirande som något upplyftande och trevligt, men det tänkte jag innan lördagens händelser inne i Stockholm fick bli exemplet på något upprörande och tråkigt. Och dessutom har jag inte sett en enda liten Lucia eller annan luciatågsmedverkande på hela dagen, och håller på att bli förkyld och är väldigt trött och lite ledsen.

Så svaret är kanske: en kopp te.

Day 22 – Something that upsets you

“Brottsrubriceringen lyder nu terroristbrott.
– Grunden är att det handlar om en allmänfarlig ödeläggelse, sedan finns det vissa kriterier som är uppfyllda, som att skada en stat och injaga skräck, säger åklagaren Thomas Lindstrand, som är chockad av händelsen.”
/…/
“Den 1 oktober höjdes hotnivån men Säpo säger nu att det inte finns något samband mellan det och lördagens attack. Tio minuter innan sprängningen skickades ett hotbrev till Säpo.
– Det är ett spår vi arbetar efter. Utredningen får visa hur vi inte hade koll på honom. Det kan hända att vi har missat någonting och det kan hända att det finns en okänd person som vi inte har haft anledning att hitta, säger Tornberg.”
Expressen 12 december 2010

“Det är i sådana här stunder det öppna samhället prövas. Klarar vi av att stå upp för öppenhet och demokrati även när det blåser, eller låter vi rädslan sprida sig som cancer genom samhällskroppen? Terroristers främsta mål är inte att spränga en eller tio personer. Deras mål är att lamslå samhället med skräck, att låta det fria samhället förblindas så av skräck att det monterar ned sig själv.” Anna Troberg, piratpartist

Day 21 – Another moment

(utdrag ur kapitlen “Improviserad kultursociologi” och “Why are you reading this crap?” ur en tills vidare övergiven roman.  Huvudpersonen heter Agneta eller Clara. Synpunkter?)

Igår skickade jag årets julkort till vännerna långt borta. I år blev det bara till Amanda, som jobbar som sångcoach i Los Angeles-trakten, Michael, som är musikhistoriker och producent på ett skivbolag i London, och Alex och Andrew, som är ett par textförfattare och kompositörer som lever och arbetar ihop i New York. Men bäste och själsligen närmaste vännen Mark i St. Lawrence, R.N.E.Y., får ingen julhälsning, för jag har lovat dyrt och heligt att aldrig mera besvära honom genom att skriva eller ringa. Och jag är en sådan person som håller vad jag lovar. Annars har jag de senaste fyra åren varit fullt upptagen vid den här tiden – veckan mellan första och andra advent – av ett febrilt sökande efter det bästa, mest meningsfulla och vackraste kortet att skicka till Mark, min musikaliske internetvän, som lever sitt riktiga liv i Republiken North Eastern Yorkland på andra sidan Atlanten. Bara en gång fick jag någonting därifrån i gengäld – men det var fint så. Det enda julkortet, några tusen sparade mejl och en hembränd cd, är mina käraste minnen från en underbar vänskap.

Samma sak har det blivit med Henrik Collin (ni vet, den där söte lille landsortsprästen som är berömd för sina tämligen kontroversiella åsikter… Jag råkar vara bekant med honom sedan ungdomen och stiftsgårdstiden, och sedan tog vi upp kontakten när vi träffades igen när han var studentpräst i Värebro där jag bodde några år!), efter mina förvirrade email och de synnerligen märkliga telefonsamtal jag drabbade honom med medan jag var mitt uppe krisen förra våren. Ett par decennier av oförargligt kamratskap – med en smula tvetydiga och obehagliga undertoner då och då –  och hundratals givande diskussioner i brev och email har fått åka i papperskorgen. Aldrig mera någon kontakt. Inga fler julkort! Jag orkar bara inte börja om igen, och man kan egentligen inte försöka sig på något sådant. En berättelse kan man ta om och variera, men en vänskap relateras när den pågår, och kan aldrig mer improviseras fram igen, när dialogen har upphört för alltid.

Jag har ännu inte heller bett Mark om ursäkt för att jag gjorde honom upprörd och bekymrad när allt var som värst då precis i början av sommaren, därför att jag i stort sett inte ångrar något jag sade eller gjorde varken då eller under de åren vi var vänner. Kan han inte förstå att det är så det är med mig att jag räknar med nåden att man utan krusiduller får ta till sig det man behöver lära sig även från pinsamma situationer och sedan gå vidare, utan väntar sig att man först skall skämmas duktigt för sina mänskliga svagheter eller vältaligt skylla dem på kemisk obalans eller någon annan medicinsk diagnos, kan jag tyvärr inte spela med i hans vänskapsarrangemang längre. Hoppas han blir lycklig och sams med sig själv på något vis så småningom. Han förtjänar det faktiskt.

* * *

Var uppe för länge och dumsurfade på nätet i natt igen – i ett fåfängt försök att uppleva att jag har någon sorts kontroll över eller åtminstone information om det som händer på andra håll i världen. Så för att få mina för hälsan nödvändiga åtta-nio timmar av sömn, och därefter någon timmes halvvaken meditation över den privata tillvarons eländen och möjligheter, blev jag kvar i sovalkovens tysta och självbevarande värme ända till långt efter elva.

Sopbilen har spelat sin tidiga och polyrytmiskt metalliska vilddjursmusik på gården. De förvärvsarbetande vuxna grannarna runt omkring mig i huset har trampat omkring i sina förutsägbart omusikaliska variationer på morgonstress, och sedan skramlat med nycklarna och stegat iväg till sina bilar. De harmoniska ungarna i fyran vägg i vägg har också hörts vakna upp till sitt harmoniska liv igen. Uppenbarligen skedde detta uppvaknande, uttryckt i ett brett orkestrerat crescendo, någonstans mellan frukostbord och hallmatta. De har nu för länge sedan smällt igen ytterdörren, trummat nerför trapporna, studsat ut genom porten och hojtat lite ledmotiv till varandra medan de cyklade iväg till sina skolor. En frustrerad tvättmaskin i ett främmande badrum någonstans i närheten har sjungit en timslång aria om det arbetande tvålvattnets instängda längtan och centrifugalkraftens vrålande raseri. Men större delen av morgonen och förmiddagen har det varit ganska tyst här.

Jag trodde länge att jag aldrig skulle behöva säga eller skriva något om min bekantskap med Mark Shore. Vänskapen tycktes så självklar att den inte behövde beskrivas och förklaras. Det var ju en nära relation som jag levde i under flera år, vid sidan av äktenskapet med Richard, utan konflikter eller problem. Visserligen kunde jag inte få någon annan att förstå och acceptera den verkligheten, men jag antog att allt skulle ordna sig med tiden. Då skulle jag inte behöva göra ”historia” av förhållandet, utan det skulle vara mitt liv, och alla andra skulle se det som det var. Kruxet var, bland annat, att jag först måste lyckas övertyga Mark om hur det var – om vad jag kände för honom. Det fanns alltså ändå en konflikt i den idealiska vänskapen – en anomali, en ojämlikhet, en brist på ömsesidighet. Han var nöjd som det var. Jag var missnöjd, men vågade inte andas om det. Han hade andra vänner. Det hade knappast jag. Men jag har alltid varit lite exklusiv i min smak, och har därför trivts bäst utan för mycket annat sällskap än mig själv.

Nu är det snart fem månader sedan jag senast hörde av Mark personligen. Och det är mer än fem år sedan jag första gången läste och kommenterade något han skrev på ett internetforum, vilket ledde till vår långa och intensiva emailkontakt. Jag måste nog göra en historia av det i alla fall. Kanske kan jag berätta som det var nu. Men som ni vet är jag tveksam till om det går att beskriva en relation bara från en sida, och när den redan är över. Det blir som när jag var liten och satt överst i trappan hemma och lyssnade när mamma pratade i telefon nere i hallen. Man kan gissa ganska bra vad det handlar om, men man kan aldrig vara säker på hur personen hon pratar med ser ut just då och vad hon hör därifrån i luren medan det är tyst i vårt hus. Man kan bara känna rytmen i konversationen, genom att uppleva växlingen mellan prat och lyssnande. Andras hemligheter kan man ana, men inte förstå, om man bara hör pratet på hemmafronten, men inte kan registrera alla andra signaler.

Här uppkommer en paradox. För att vara trogen mig själv, och mitt behov av att förstå logiken i det som hände genom att berätta en historia, i stället för att hålla klaffen resten av livet och låta folk tro vad de vill om varför jag drabbades av ett mentalt sammanbrott, och för att samtidigt hålla mitt löfte till Mark att aldrig utnyttja någonting av det jag känner till om honom och hans familj, måste detta bli vad vi båda avskyr: en ganska falsk bild. Till exempel påstår jag någonstans att Mark och jag är jämnåriga, och jag låter läsaren här och där misstänka att han inte är amerikan. Så är det inte, men det passar bra in i den historia jag råkar berätta. Det roar mig personligen att tänka på att jag blev inspirerad av bland annat några olika och rätt galna historier av Robertson Davies respektive Yann Martel som jag läst ganska nyligen. Litteratur spelar större roll än verkligheten för mig, och har alltid gjort. Om jag hade varit mera inriktad på verklighetens geografi och natur hade jag gärna skrivit om skärgården utanför Marks barndomsstad Vancouver, eller om något av universiteten i Kalifornien som en person med hans bakgrund skulle ha kunnat vara student eller lärare vid, eller – vilket hade varit allra smartast, och inte så långt från verkligheten – om någon stad i Europa.

Allt jag har lärt mig om människan Mark under de fem år jag nu har känt honom närmare är egentligen ointressant, både för mig och för resten av världen. Folk har naturligtvis varit nyfikna och velat veta vad det är för sorts person jag är vän med. Det vill säga, man vill veta vad det är som skiljer ut honom som individ och typ från vem som helst som jag har kunnat träffa i verkligheten eller på nätet. Vad han heter, var han bor och hur gammal han är, vilket yrke han har och om han har familj, och i synnerhet vad han har för dåliga egenskaper och vanor, så man kan tala om för mig att jag inte borde umgås med honom. För mig har inlärandet av vad som kan betraktas som basfakta om Mark varit en fascinerande men emotionellt tröttande forskningsresa. Vissa personliga saker har varit fruktansvärt frustrerande svåra att få fram, och också ofta svåra att stå ut med, eftersom de pekat så eländigt tydligt på det fruktlösa i den sorts dagdrömmar jag gärna förlorar mig i. Han har en annan sorts liv och andra vanor, utanför mina fantasier och vid sidan om vårt gemensamma konverserande över nätet. Det borde vara självklart, och jag borde ha kunnat se var gränsen går. Men det var så eländigt komplicerat!

Mark smickrade mig ofta med att jag känner honom mycket väl, bättre än många andra av hans vänner i verkliga livet, samtidigt som han undanhöll fakta som jag bad om – fakta som skulle ha kunnat hjälpa mig att se vad jag kunde förvänta mig och vad jag skulle låta bli att hoppas på från hans sida. Det här tog tyvärr väldigt lång tid att inse konsekvenserna av, eftersom jag är så mån om min egen och andras integritet att jag sällan blir burdus och kräver att få uttömmande svar om förhållanden och åsikter som folk verkar vilja hålla utanför insyn och diskussion, och jag låter det vara så, utan att fundera så mycket över vad oviljan att nämna det kan bero på. En del kunskapsjakt var dock mer lättsam, då den växte fram ur lustiga infall, sammanträffanden och korrekta gissningar. Vi har en hel del gemensamt, trots allt. Ibland var allt hur enkelt som helst. Ett jublande, harmoniskt: ”of course!” i situationer när jag visade mig värdig ett förtroende av något särskilt slag. Men allt detta vetande och kunskapande för min egen och andras nyfikenhets skull har bara varit en dum lek, och en onödig besatthet av att bestämma och ringa in. Jag hade inte behövt veta så många konkreta saker om den främmande man som bär namnet Mark Shore, eftersom mitt behov av att vara vän med honom i grunden var irrationellt och grundat på ingenting annat än intuition och blixtsnabb, blind åtrå. Inga fakta och inget förnuftigt resonemang har kunnat ändra på detta.

* * *

”Why are you reading this crap? Why not try some real thinkers instead, for a change? Like, Heidegger, Kant, or Weber?”

Detta var det första inlägget av Mark jag läste på musikvetarlistan MTE-LIST (Musicology-Theory-Ethnology), som jag började prenumerera på i slutet av oktober för fem år sedan.

Han vände sig inte till mig, utan till en stackars brittisk student som velat briljera i en diskussion genom att citera någonting postmodernt och kulturanalytiskt. Detta inträffade i början av november, på söndagen samma vecka som jag kom mig för med att skicka in mitt första bidrag till MTE-LIST: en kort kommentar till en pågående diskussion om Schuberts sånger, med bifogad presentation av mig själv som f d musikvetarstudent och sångerska från Sverige. Senare insåg jag att Mark definitivt inte var lika ny som jag i sammanhanget, utan hade varit med på listan sedan starten. Det fanns mycket intressanta saker att hitta i MTE-arkivet på nätet…

Jag visste nästan ingenting om varför man skulle läsa Heidegger, Kant eller Weber, trots min ganska långa och ganska omfattande humanistiska utbildning från Värebro Universitets institution för kulturvetenskap, och var inte så övertygad om att det var livsviktigt att veta det heller, men femton minuter senare satt jag i alla fall med någon sorts svar på min egen brännande fråga: vem i helvete är Mark Shore, och vad har han i mitt liv att göra? Att läsa vad han skrev hade nämligen gett mig gåshud och startat en mycket uppjagad inre monolog: Hur kan jag bli så fruktansvärt chockerad av något så vanligt som att det dyker upp en ny uppkäftig person på en diskussionslista på nätet? Vem fan är detta? Varför måste sådant här hända mig just nu? Så här sent i livet, så att säga.

Jaså, han är bara en jämnårig musikvetare från Yorkland, tänkte jag medan den ena länkade webbsidan efter den andra rullade förbi på skärmen. Jaha, och tydligen är han jazzmusiker också. Så fånigt. Inte min typ. Har visst publicerat artiklar om Adorno och Beethoven. Kanske inte riktigt vad man väntar sig av en jazzgubbe… Men, vad är det här nu då? Proceedings, Jyväskylä 1992. Då måste vi ju ha träffats på den konferensen? Och jag som har så gott minne för namn reagerade väl förstås på namnet, inte på innehållet i det han skrev på MTE-LIST! Så måste det ha gått till?! Och så gick jag till hyllan med musikvetarpapper, grävde fram materialet och läste hans presentation från 1992 igen: Mark C. Shore. Jazzpianist. Forskarstudent och lärare på universitetet i Princeville, R.N.E.Y. Tidigare arbetat som radiojournalist och musiklärare i Vancouver, Kanada. Gift med en bildkonstnär. En nyfödd son.

På höstterminen 1992, när jag var nästan färdig med D-uppsatsen – i ett ämne som låg mycket i tiden, vilket lovade att ge prestige åt institutionen och en möjlig doktorandtjänst åt mig – tyckte Jonas, min handledare, att jag borde följa med honom till en musikvetarkonferens i Jyväskylä i Finland.

Jonas är född och uppvuxen i Värebro, och doktorerade på en avhandling om folkmusikens betydelse för operasångerskorna Christina Nilsson och Jenny Lind. Ganska nyligen har han tydligen publicerat en artikel om ”dansbandskonnässörers ackumulation av kulturellt kapital i subgruppen yngre landsbygdstrogna högskoleortsnomader”. Jag kommer fortfarande alltid att tänka på Jonas när jag hör en viss typ av genuin värisk dialekt. Den klingar ojämnt, som en dynamisk överlagring av uppkäftiga och ödmjuka toner, och språkmelodin får allting som sägs att låta som om personen som talar är uppriktigt förvånad!

Richard fick stora utbrott av svartsjuka när han fick veta att jag skulle resa bort, eftersom han hade på känn att jag var lite smått kär i Jonas. Han borde inte ha varit så misstänksam och svartsjuk på vad som ”kunde komma att hända” om han släppte mig utom synhåll i tre-fyra dagar tillsammans med en lärare jag beundrade.

För det första var jag och Jonas inte ensamma tillsammans, varken på tåget till Stockholm, färjan till Åbo, eller på hotellet i Finland. Jonas fru var med. För det andra var jag gravid i sjunde månaden, så det var ingen risk för att jag skulle dricka mig full på taxfreewhisky eller konferenschampagne och bete mig fånigt tillsammans med någon främmande man jag mötte på resan.

Vad som däremot hände, och just då inte tycktes ha någon livsavgörande betydelse, vilket gjorde att jag faktiskt glömde bort det alldeles strax efteråt (och därför många år senare fick leta i mina pappershögar efter gamla sparade abstracts och läsa listan på konferensdeltagare för att kontrollera sanningen i ett vagt minne och det som en sökning på internet presenterade som en möjlighet), var att en amerikan tittade vänligt på mig någon gång under middagen den första kvällen i Jyväskylä.

Nästa dag, lördagen, var jag ute och gick på de isiga gatorna i staden. Det här var i slutet av november, och det var råkallt väder. För att värma mig en stund gick jag in i ett varuhus. I källarvåningen fanns en porslinsavdelning med en lustig blandning av dyr finsk design och billig rysk kitsch. Jag kunde ha fått en hel teservis i koboltblått och guld för motsvarande ett par hundra svenska kronor, om jag bara hade haft tillräckligt många finska mark växlade, eller ett kreditkort. Bankerna var stängda, för det var ju lördag. Besviken över ödet att ha kommit till rätt plats vid fel tid och utan rätt sorts valuta snubblade jag ut ur affären, och kunde ha fallit i armarna på den ganska snygge amerikanen, som just passerade samma dörr, på samma isiga gata! Men så var det inte. Jag trillade inte. Han kom inte nära. Men han tittade vänligt igen, och sade någonting om mitt tillstånd, och att jag kanske borde gå försiktigare på de här hemska isfläckiga trottoarerna i denna kalla finska stad.

Hans anförande på konferensen var ett av de jobbigare att förstå –charmigt, och förmodligen genialiskt, men tämligen spretigt och snårigt. Mark – för det var naturligtvis han – diskuterade modernismens teoretiska utvecklingslinjer, genom att ställa Adorno och Mahler på en sida, och Miles Davis och Heidegger på en annan.

* * *

Day 20 – This month

Nu är det december och det har varit andra advent och är mycket snart redan tredje advent. Ute är det kallt och snö sedan ett tag tillbaka, och man får skotta sig ut till brevlådan var och varannan dag, och tänka på att planera alla resor med bil eller kollektivtrafik efter vädret.

Julen nalkas. Jaha. Ingen av mina närmaste vill ha eller behöver några typiska julklappar, så det finns inget särskilt jag behöver göra för att planera presenterna, handla och slå in klappar. Barnbarnen som kanske förväntar sig paket är inte mina barnbarn, så det är inte mitt ansvar att titta i leksakskataloger och klädaffärer och konferera med föräldrarna om vad som är lämpligt och passande för de små. Julmat är trevligt att ha hemma inför helgen, men det har aldrig varit min roll att handla och laga den, så det behöver jag inte heller tänka på. Julstädning kan jag hjälpa till med, men jag har slutat ha åsikter om eller känslor inför hur det skall vara pyntat för helgen därhemma. Det blir nog bra på något sätt ändå.

Musik är lite viktigare, men där finns det inte heller så mycket som just jag kan göra för att det skall bli jul i huset. Hälsar vi på hos mamma kommer vi nog att spela och sjunga, men annars kan det bli rätt lite julmusik, så jag behöver inte förbereda någonting. Någon kör eller annan grupp som framträder är jag sedan många år inte med i. Tråkigt, men också rätt bekvämt. Man behöver inte hålla på och planera för att åka iväg till repetitioner och konserter/gudstjänster mitt i helgerna eller dagarna innan.

Det viktigaste jag har att göra den här månaden är nog att kämpa vidare för att få åtminstone tre år till med inkomster från Försäkringskassan (dvs permanent sjukersättning med omprövning efter tre år.) När jag har skrivit överklagandet av avslaget från i somras och skickat in det och kopior av utlåtanden från läkare och arbetsförmedling finns det inget mera att göra än att vänta. Inte på jultomten, men på en rättvis bedömning av skälen till att jag troligen inte kan ha ett arbete av något slag.

Det har tagit mig själv ungefär ett år att slutgiltigt acceptera – efter att ha prövat och hoppats på ett par olika åtgärder med arbetsprövning och utredning som Försäkringskassan men inte läkaren trodde på – att jag faktiskt inte verkar fungera särskilt bra i situationer som man förväntas klara om man skall försörja sig själv genom att arbeta. De som finns omkring mig har nog fattat det fortare än jag, eftersom de utan att ifrågasätta det sedan ett antal år låtit mig delta i släktkalas och annat umgänge (och shoppingturer) på mina egna villkor, dvs att jag när som helst kan panika och smyga ut ur rummet eller gå iväg på egna promenader mitt i festen utan att behöva förklara.

Sådant är livet i december 2010.