Uppdatering: Glömde nämna en bok som inte fanns med i mitt litteraturförslag 2000 därför att den inte kommit ut ännu då. Misdiagnosis and dual diagnoses of gifted children and adults: ADHD, Bipolar, OCD, Asperger’s, Depression, and other disorders av James T. Webb et al. (2005) (länken leder till Google Books, där stora delar av texten går att läsa som gratis förhandsvisning)
Uppdatering igen: tips om några saker som skrivit om elitklasser den senaste tiden:
Antonia Krzymowska: Svik inte de yngsta genierna, Björklund! ,
Lars Sjöberg: Konsten att inte lära sig sjunga ,
Mary X Jensen: När vi ändå pratar skola och Nu pratar vi skola Björklund och
“Elitklasser igen och Inlägg 2 i den här omgången av Tanja Suhinina.
se också mitt tidigare inlägg om Stephanie S. Tolan och dessa frågor.
OM SÄRBEGÅVADE ELEVER I SVENSKA SKOLOR
(artikel hopklippt från mina inlägg – och eventuellt har det slunkit med sånt jag lånat och glömt vem som skrev – i en internetdiskussion för tio år sedan)
Vad kan föräldrar och barn själva göra, och vilka skyldigheter har skolan att stimulera den intellektuella och känslomässiga utvecklingen hos elever som är “duktiga”? Det vill säga: de elever som läser och räknar bra, är snabbare på att lära sig och fatta, och har intressen och kunskaper utöver vad skolan kräver. De som vill och borde få använda sin skoltid till något bättre än att vänta in de genomsnittliga, försöka stå ut med de tröga och bråkiga, eller bli avfärdade av lärare som inte har tid. I bästa fall kan de få möjlighet att sysselsätta sig i ett (förhoppningsvis) lugnt hörn med enbart självstudier (av inte särskilt stimulerande eller meningsfullt slag). Är det inte slöseri med begåvningar att inte göra något bättre för dem som skulle kunna ha stor glädje av skolan, men som idag lämnas åt sig själva och ofta tröttnar, tappar hoppet eller blir “lata”?
Föräldrar kan naturligtvis försöka avhjälpa bristerna i skolsystemet genom att ge tillgång till en stimulerande och intresserad miljö hemma istället. Men det kräver att barnen är motiverade att, utöver skolans långa meningslösa dagar som tröttar ut dem, avsätta ännu mera tid och orka sitta still hemma också med läsning, problemlösning och diskussioner på den tid som finns över, och när föräldrarna har tid. Det kan bli fråga om att välja bort fritidsaktiviteter som sporter och kulturskolor – som för “plugghästarna” annars kan vara extra nyttiga för att bekämpa dåligt självförtroende i förhållande till idrottande jämnåriga. Alla barn borde ju ha rätt till en fritid när de kan vara ute och leka, eller sitta inne och pyssla med något alldeles eget som inte har med skolan att göra. Alltså vore det bättre om skoltimmarna kunde utnyttjas till utbildning, hellre än fritiden.
Till att börja med måste föräldrar bli bättre på att sätta sig in i hur skolan idag faktiskt fungerar,och inte tro att det är som “förr”, eller vänta på att saker löser sig av sig själva med tiden. Det är nämligen inte alls säkert att ett barn som kommer till första klass och redan kan läsa och räkna och har en massa kunskaper om allt mellan himmel och jord, kommer att bli upptäckt som “duktigt” och få adekvat och positiv uppmärksamhet. Det kan mycket väl hända att det första utvecklingssamtalet blir en negativ överraskning för den stolta föräldern! Begåvade barn är ofta besvärliga, därför att deras iakttagelseförmåga och allmänbildning gör dem medvetna om bristerna i systemet. De blir kanske otåliga, kritiska, envisa, svårstyrda, enstöriga och överkänsliga. Inte ens en välvillig lärare orkar heller alltid med att uppskatta en elev som inte går de förväntade vägarna. Om klassen i övrigt är jobbig, kan den duktiga eleven vara droppen… Det kan gå så långt att läraren drar in elevvårdsteamet och övertalar föräldrarna att försöka få det lata och uppkäftiga barnet utrett för misstankar om neuropsykiatriska störningar! (Ja, något konstigt är det säkert i huvudet, eller i hemmiljön…)
Vilka skyldigheter har då skolan? Faktiskt en hel del! Det finns en Europaråds-rekommendation från 1994, som inte riktigt passar in i den svenska politiska modellen, men som säger att särbegåvade barn bör få sitt speciella utbildningsbehov tillgodosett (se Roland Perssons förord till Ellen Winners bok: Begåvade barn – myt och verklighet. BrainBooks 1999). Jag är lite kluven till detta att tala om specialpedagogik och särbehandling. Det ger intryck av att man vill bunta ihop särbegåvade med begåvningshandikappade och funktionshindrade av alla slag, och att föräldrar även till de läsbegåvade bör organisera sig i intresseföreningar och “kräva sin rätt”. Denna modell finns för övrigt i USA, där t.ex. det utmärkta infocentret ERIC Clearinghouse – http://ericec.org/ – sysslar med att ge upplysning kring “begåvade och handikappade barn”.
Det skulle onekligen kännas trevligare om det fanns mer av en öppen attityd till ALLA barn som kommer till skolan: “Aha, ännu en liten individ! Vad kan vi göra för att just denna lilla människa skall trivas i skolan och lära sig relevanta saker?” Nu sägs ju mycket av det slaget i skolsammanhang, men i praktiken går individanpassningen oftare ut på att manipulera eleverna till att gå med på att göra samma saker som alla andra – varken mer eller mindre. Annars blir det så svårt att organisera skoldagen nämligen.
Varför menar lärare nu då (i tidigare trådar på forumet) att det är otacksamt att hjälpa lata elever som inte uppskattar extrauppgifter som läraren tagit fram? Ja, de har väl fallit offer för någon av myterna om särbegåvade människor: att genier alltid klarar sig, eller att begåvning alltid visar sig som en vilja att vara duktig i skolan. Och att man följaktligen kan strunta i elever som verkar begåvade men inte vill arbeta med vad man ger dem. Antingen kommer de ju att klara sig ändå, eller så var de inte så begåvade som man antog.
Fel! Det finns ett flertal allvarliga bekymmer kopplade till att vara särbegåvad (i en medelmåttig värld). Det är alltid en nackdel att vara annorlunda än jämnåriga (risk för att bli mobbad och svårt att hitta vänner att kommunicera på samma nivå som). Det är troligen frustrerande att upptäcka att väldigt få personer i ens dagliga miljö (skolan) intresserar sig för att verkligen lära sig, eller lära ut, något (fast den begåvade eleven själv antog och tyckte att det var det som var hela grejen med skolan). Det är lätt att förfalla till lättja och ointresse, när ingen väntar sig något särskilt (mer än att man skall inordna sig i klassens sociala liv och utföra ett antal rutinuppgifter i långsam takt) och när ingen har tid att stödja den begåvade elevens egna ansträngningar att uppnå egna mål, när dessa är annorlunda eller högre än läroplanens.
(svar på första kommentaren, inte publicerad här på bloggen , som kom från en lärare)
Lärare på defensiven…
Egentligen får jag väl skylla mig själv om diskussionen direkt börjar handla om lärarens situation. Det fanns mycket i mitt inlägg som pekade på just vardagen i klassrummet. Men det var inte vad jag ville med inlägget. Snarare var jag ute efter att informera både föräldrar och lärare om att det finns mera än de vanligaste fördomarna att lära sig om hur begåvade barn kan ha det i skolan, och att det kan vara intressant att debattera lite kring de linjerna. Men, OK, lärarfrågan först:
Många av mina diskussioner med mitt barns olika lärare har cirklat just kring detta: lärarens känsla av otillräcklighet, och behovet av att få erkänsla och tröst från utomstående vuxna (dvs i typfallet föräldrar) för att hon (eller kanske han) gör så gott hon (han) kan inom de alltför snäva ramarna. Som om det någonsin varit frågan om att ifrågasätta den enskilda lärarens prioriteringar och yrkesheder! Visst har jag blivit ledsen när jag inte lyckats få en vettig kontakt med en lärare, därför att vissa är så inneslutna i skolans världsbild, språkanvändning och problemformuleringar att de inte kan följa med i ett abstrakt eller praktiskt resonemang på annan eller högre nivå, men därför drar jag ju inte slutsatsen att lärare som grupp är värda någon generell kritik! Jag har också blivit besviken på lärare som kritiserar elevers vilja att arbeta i skolan utan att samtidigt lyckats uppmärksamma ens de mest uppenbara yttre sammanhang av orsak och verkan när det gäller barnens (och föräldrarnas) livssituation kontra skolresultatet. Men jag önskar inte heller att lärare skall vara allvetande om elevernas privatliv och skickliga i socialarbete eller psykoterapi! Det räcker så bra med att de är kompetenta och lagom engagerade lärare. För det mesta är jag dock helt införstådd med precis hur lite tid och ork en klasslärare idag har kvar att fördela till de (åtminstone från en början) välmotiverade och (mer eller mindre uppenbart) särbegåvade eleverna i en klass. Så det handlar inte om lärarrollen och vad man kan kräva av en klasslärare.
Kan det inte få handla om barnen i stället? Måste man alltid behöva känna sig som en krävande och gnällig förälder när man har förväntningar på att ens barns enkla resa genom skoltiden skall ha ett meningsfullt innehåll? Elever kommer och går i en lärares liv, men skolan och undervisningen är i stort sett densamma genom åren (trots alla reformer). Lärare kommer och går i en elevs skoltid, men allt som då händer med eleven i skolan – varje moment i undervisningen, varje steg på vägen mot bildning och egen kompetens – sker för första och enda gången, utan tid till repris….
(osäker på om nästa stycke kan ha varit en kommentar från en annan förälder)
Det är ju ni lärare som ser detta ske, varje dag, i hela ert yrkesliv. Om ni inte räcker till, om kraven på er är för stora och mångskiftande, så måste ni ju fortsätta att med hög röst ifrågasätta innehållet och ramarna för skolan, eftersom ni ju inte längre har möjlighet att utforma arbetet på ett sätt som leder till önskvärda resultat eller egen tillfredsställelse. Vem kan vara nöjd och lugn när det man trodde på och ville göra misslyckas? Varken lärare, elever eller föräldrar, skulle jag tro. Lärare kan väl få försvara sig mot uttalade eller tänkta anklagelser (och kräva bättre villkor för egen del) i något annat sammanhang? Så inte ännu mera tid och uppmärksamhet styrs bort från det centrala i skolan – BARNEN!
Föräldrar och lärare (och elever, i den mån de kan) behöver hjälpas åt för att upptäcka och beskriva skillnaderna i skolan, för att sedan kunna arbeta för en förändring. Skillnaderna mellan vision/planering och verklighet/utfall på alla nivåer, från skolpolitik till enskilda lektioner. Skillnaden mellan elever som lyckas bli godkända genom att vara välanpassade till skolan, och de som uppnår samma godkända nivå TROTS skolan, men som skulle lyckats mycket bättre i en annan sorts skola. Skillnaderna mellan att kunna något därför att man har hittat det av en slump och skrivit av det, och att kunna något därför att man har arbetat sig fram till det och sedan kontrollerat att man har förstått det genom att diskutera en egen formulering av det med någon som har större kunskaper och erfarenheter på området.
Jag tror inte det är rimligt att fortsätta ha en så stor skillnad mellan vad som är tänkt att vara och vad som är möjligt att utföra, eller att fortsätta att acceptera väsentliga skillnader i tolkningen av t.ex. vad som är “godkänt” eller “kunskap”. Någonstans måste man förändra och förenkla systemet, så att målen blir möjliga att uppfylla utan intressekonflikter, dåliga kompromisser och mänskliga misslyckanden på vägen.
(nytt försök)
Nu blir det här kanske mera av en allmän skoldebatt än en diskussion kring
begåvade barns problem med skolan, som jag från början hade planerat. (Kan vi
börja om den diskussionen senare i en egen tråd?)
Tack, Läraren, för att du försöker tänka och reagera. Det är mycket bra – förlåt att
jag i min iver att fortsätta debatten glömde att tacka dig efter ditt första fina inlägg!
Det kanske är större än du tror, det du gör genom att engagera dig här. Det finns
så mycket att vinna på att i detta anonyma sammanhang försöka sammanföra
olika föräldrar och lärare som INTE möts över huvudet på ett enskilt barn som de
har ansvar för, utan här kan diskutera sina olika vinklingar på livet och skolan öppet
och utan att eventuella skilda meningar får konsekvenser för ett bestämt barns
skolgång.
Här på Föräldranätet tycker jag att det kan finnas en chans att resonera kring hur
vardagen ser ut (och hur den eventuellt skulle kunna förändras) för barn, lärare och
föräldrar – ett perspektiv som nästan saknas i de andra skoldebatter som varit igång
i media och på internet under våren och sommaren (Svenska Dagbladet och
Lärarförbundet, bland andra). Finns det fler lärare som vill vara med? Och föräldrar?
(annan talare?)
Skolan förändras, ständigt. Det är antagligen tröttsamt bara det, för dem som finns
med därinne. Annars är det ju något som vi fått lära oss att leva med överallt, även
om det är stressigt när förändringstakten ökar. Att alltid vara på väg mot något nytt
och ständigt reflektera över det som är och hur det skulle kunna bli bättre – den
aktiviteten ligger inbyggd i grunden för den modernitet vi lever i. Dvs den inriktning
mot förändring och framtid, som västerlandet formats efter alltsedan demokrati och
upplysningstänkande började anses viktigare än stabilitet och religion, för några
hundra år sedan. Så ibland svänger pendeln hit, ibland dit, när det t ex gäller betyg.
Men hur man än väljer så förändras verkligheten hela tiden samtidigt som man
försöker ta ställning till vad som är bäst, så att det aldrig går att återvände till något
speciellt “förr”, som var bättre.
Hur skall väljarna kunna veta vad de vill kräva av politikerna för skolans räkning?
Antingen är “väljaren” förälder till ett skolbarn, och har i bästa fall en vag uppfattning
om vad som tycks fungera eller krisa på en bestämd lokal skola, men ingen aning
om hur det ser ut i resten av Sverige. Eller så är “väljaren” en vanlig halvengagerad
medborgare som hör talas om alla kriser och förskräckligheter i skolan genom
medierna och/eller genom bekanta som har närmare kontakt med en bestämd
skola som de klagar på eller berömmer. Hur kommer de då att välja? Tror de att det
är pengarna som är problemet, väljer de partiet som lovar mera resurser. Tror de att
det är ordningen som är problemet, väljer de partiet som lovar fler poliser. Tror de
att det är pedagogiken som är problemet, väljer de partiet som lovar stöd till
friskolor. Men hur skall man välja om man tror att det är skolans förhållande till den
okända framtiden som är problematiskt? Partiet som lovar ge mera pengar till
IT-grejor? Eller partiet som lovar hålla sig med en konsekvent skolpolitik fem-tio år i
sträck?
Skall skolan vara en plats som är anpassad efter varje tids behov av utbildning och
förvaring av ungar, eller skall den vara ett tryggt och begripligt ställe för barnen att
vistas på medan de växer upp och söker kunskaper som de behöver? Och hur
mycket skall vara obligatoriskt för alla, av den förvaringstiden och de
kunskaperna?
Själv tycker jag det är stressigt och förvirrande att skicka mitt barn till det här
slaget av ständigt förändrad skola, där inte mycket går att begripa och engagera
sig i (schematolkning, läxhjälp, utvärderingar/föräldrasamtal) utifrån ens egna
erfarenheter av mellanstadiet för många år sedan. Ändå tycker jag att det är
alldeles för LITE som har ändrats på allvar! Ungarna går fortfarande till skolan på
bestämda tider – i synnerhet tidiga griniga mornar känns väldigt lite motiverade. De
har en ganska detaljerad läroplan med bestämda ämnen, och de förväntas ställa
upp på den förljugna idén att allt detta är precis vad de bör ha längtat efter sedan
de släppte taget om nappflaskan och upptäckte språket. Måste det vara så? När
ungarna faktiskt inte trivs med det, förmodligen i majoriteten av fallen tids nog
kommer att bli goda medborgare och arbetare även utan denna mångåriga träning i
att inordna sig, och ofta inte tycks lära sig särskilt mycket heller? Det tar bara en
massa tid och ork av alla: barn, lärare och föräldrar.
Så här kan jag vräka ur mig när jag drabbas av det stora ifrågasättandets demoner.
Eller vad det nu är. Sunt förnuft, kanske. Mest skitsnack, troligen, som andra tolkar
det.
(det där känns inte som att det var jag som postade det – inte riktigt mitt språk)
(efter svar från andra och vidare diskussion om ”elitklasser” och en del annat, skrev någon följande)
Så skönt att höra att det faktiskt kan fungera på sina håll! Och att det finns föräldrar som lyckas hitta balansen mellan att vara vaksamma på att deras barn utvecklas och att lita på att skolans personal kan sköta sitt jobb. Själv var jag alltför länge alldeles för rädd för att ställa till med bråk och verka krånglig. Så jag höll tyst om min besvikelse när barnets goda förmågor aldrig belönades, och jag gick med på ganska många snurriga åtgärder för att få ungen att inordna sig i klassen, sluta klaga över (en ganska minimal men ändå) mobbning och försöka följa samma långsamma schema som de andra. Eftersom ju personalen hade större erfarenhet av barns utveckling och behov än vad jag har, och jag inte riktigt kände igen hennes beteende från min egen barndom (och glömde tänka på att min barndom utspelades under helt andra villkor än hennes).
En sak som jag tror är avgörande för om ett begåvat barn lyckas gå i den vanliga skolan utan att drabbas av några svårare störningar i sitt förhållande till jämnåriga och lärare, samt utan att tappa tron på meningen med att utvecklas och lära sig något, är att det måste finnas en uttalad syn på att hög studieförmåga och stor kreativitet är något värdefullt!
Det får inte vara så självklart att det aldrig sägs, och heller inte relativiseras genom att nämnas på samma gång som “jämlikare” och mer för den sociala smidigheten nyttiga egenskaper. Ett läsbegåvat barn har kanske också hög empati, god anpassningsförmåga och ledarbegåvning – det är inte ovanligt – men i alltför många fall utsätts barnet för skammen att vara annorlunda, och kan därför inte utveckla sina sociala förmågor. Då måste barnet få uppleva att läsbegåvningen och hennes förmåga att bidra med oväntade och annorlunda resultat i temaarbete och eget skapande verkligen uppskattas i skolans värld (och inte bara hemma hos de inte särskilt objektiva föräldrarna). Om detta har att göra med behov av betyg eller inte, kan jag inte avgöra. Tydligheten blir ju större för barnet om det skrivs ner i klartext eller sifferkod på ett papper att hon/han har god studieförmåga och uppskattas av lärarna, än om det bara är något som förmedlas muntligt ihop med en massa “detta är ju bra, men…”- satser. Annars finns det säkert bättre sätt än betyg för att visa att barnet är uppskattat och sett av både föräldrar och skola.
En annan sak som kan hjälpa i skolan, är om barnet där får tillfälle att utveckla sin egen syn på saker och diskutera kring kunskaper och intressen med någon vuxen (förutom föräldrarna hemma), kanske någon som har mera tid att lyssna och vägleda än klassläraren ofta har. Det är ett sätt att få bekräftelse på att man är på rätt väg och blir uppskattad. Jag tycker också att det visst borde få finnas tid att ge de duktiga lite extra stimulans. Trots allt har ju begåvade barn en ganska stor förmåga att klara av sina studier på egen hand, så de behöver ibland mycket mindre hjälp av sina lärare för att förstå nya saker och komma igenom obligatoriska uppgifter. Ibland behövs inte så mycket förelagda uppgifter att fortsätta med, utan hellre inställningen att det barnen själva har upptäckt att de har lust att lära sig mera om är värt att uppmuntra! Eller att de belönas med en ledig eftermiddag att använda till idrott, kultur eller egen rolig läsning – om det finns föräldrar hemma, eller en öppen verksamhet (bibliotek, fritids, förening) att gå till under skoldagen…
(mycket bra inlägg av andra personer i diskussionen var det, som jag har sparat men inte vill återpublicera utan tillstånd, även om debatten var väldigt kort och sedan bara tog slut efter ett par dagar – en lite stympad version finns arkiverad på www.alltforforaldrar.se – jag blev osäker på om hela debatten är med, och om attribueringen av inläggen är korrekt eller om de har blandats och hackats upp på något sätt – efter tio år kan jag inte avgöra vad jag själv har skrivit och vad som låter som om det kan handla om oss men som formulerades av någon annan anonym skoldebattör där och då…)
Litteraturtips:
Bästa grundboken för alla som är intresserade av begåvade barns problem och möjligheter (på engelska, men lättläst) heter “Guiding the Gifted Child”, av E. Meckstroth, S. Tolan & J. Webb. (Gifted Psychology Press, Scottsdale, Arizona, 1994)
Tidigare nämnda bok av Ellen Winner (Begåvade barn – myt och verklighet) är också lättläst och intressant, men något för starkt inriktad på vetenskapliga förklaringar till alla slags (även de riktigt konstiga) särbegåvningar, och mindre på praktiska frågor.
En bok om skolfrågor är ”Duglighetens dilemma? Begåvade barn i skolan” [Liber Utbildning 1995. ISBN 91-634-1251-9] av Gunilla O. Wahlström.
För ungdomar som kan läsa engelska bra, finns självhjälpshandböcker i ämnet, som ger support för självkänslan samt idéer om hur man själv kan agera för att få det bättre i skolan, hemma och bland kamrater. Vi har läst ”The Gifted Kids’ Survival Guide: A Teen Handbook” ¨[Free Spirit Publishing. ISBN 1-57542-003-1] av Judy Galbraith och Jim Delisle.
