Den offentliga scenen för (synen på) mentalsjukdom, och den dolda verkligheten

“Ibland är det nödvändigt att manipulera verkligheten för att visa hur den egentligen ser ut.” skriver Ann Heberlein i Expressen om Anna Odells konstverk.

(Jag har inte sett Odells verk men läst en del om det, och tycker tanken med det var god. Jag har läst Heberleins senaste bok och tycker inte att hon uppnådde något bra med att skriva den på det sättet hon gjorde.)

Brandvarning – den personliga sorten

(An exercise in personal branding.)

Några utdrag ur refuseringsbrev, recensioner och andra omdömen genom åren. Inte för att skryta eller vädja om medlidande med ett förvirrat geni, utan enbart för att det roade mig att återfinna och sammanställa dem. Den praktiska anledningen var att en hel del sådant material har hamnat på mitt skrivbord de senaste dagarna då jag grävt i gamla pärmar och portföljer som förberedelse inför ett hastigt påkommet fall av arbetsmarknadsrelaterat planeringsmöte denna vecka.

“Vi har läst din fantasifulla och trevliga berättelse MINA NALLAR och vi tycker att den är ovanligt bra berättad för att vara skriven av en så ung författarinna. (…) Eftersom det är så bra tycker vi att Du skall erbjuda det till något annat förlag eller tidningen Kamratposten eller tidningen Vi. Det kan ju tänkas att de kan ha bättre plats så att du kan få Dina Nalle-berättelser tryckta.” Margareta Schildt, Albert Bonniers Förlag. (1971)

“Tack ska du ha för ditt jättefina manuskript. (…) Du skriver mycket bra och jag tror att många barn skulle gilla att läsa om nallarna så det är verkligen synd att vi inte kan ge ut boken. Kanske kan du försöka få in någon berättelse i någon tidning. Jag tycker du skall försöka i alla fall.” Gallie Eng-Jacucci, Rabén & Sjögren. (1971)

“Väldigt bra tyckte jag att det var! Du kom på 4:e plats. Inte illa, när det nu fanns över 900 stycken bidrag!” Barbro Delvret, Kamratposten. (1973)

“Vi menar att dikterna vittnar om en poetisk begåvning och att där finns en intensitet och ett allvar som gör intryck. Ändå blir slutresultatet mer en skrivövning än färdiga dikter. Självfallet är du välkommen tillbaka med nya texter längre fram om Du vill det.” Karl-Otto Bonnier, Albert Bonniers förlag. (1978)

“Tack för dina dikter som tyder på att Du har goda poesianlag. Just det här urvalet är lite ofullgånget och överlastat, men med fortsatt skrivande kanske det kan bli något riktigt bra.” Barbro Stenström, Rabén & Sjögren. (1979)

“Jag blev både stolt och glad att höra att Ni är intresserad av att tonsätta ett par av mina dikter. Det får Ni så gärna, och jag är naturligtvis mycket road av att läsa tonsättningarna. Jag är ju, bland andra saker, också musikkritiker. Copyrightmässigt bör nog en auktorisation som den här duga tills vidare. Om Ni vill trycka tonsättningarna kanske jag bör fråga min förläggare till råds.” Lars Gustafsson, författare. (1986)

“Och tack för Rilkeelegierna som förslag med ett smakprov. Det ska vara ett utkast och det är för litet för att man bestämt ska kunna säga något annat än en mera allmänt hållen uppmuntran att fortsätta. Det kanske du har gjort sedan du skrev brevet i september i fjol? (…) Det är vanskligt att redan nu säga vilka företräden ditt utkast har, som inte heller är strukturerat. Men du är välkommen att sända oss din kompletta och färdigbearbetade översättning av Duinoelegierna, när de är färdiga. Tag dock vara på musiken i poesin! Vad vi fått är mest en råöversättning.” Carl Magnus von Seth, Bokklubben Bra Lyrik. (1986)

“Nej, vi kan inte publicera din ‘dåliga, opoetiska, usla, omusikaliska, onödiga’ tolkning av Rilkes elegi – men den var djävligt rolig att läsa. (…) Tack, i allafall.” Göran Greider, Tidskriften Åttiotal. (1987)

“Prosaberättelser, drömmar, scener, nu-iakttagelser, ibland centrerade kring en svindlande tidsaxel. Den redovisande tonen är ett signum. Jag uppskattar påtagligheten i det ML skriver, liksom ofta hennes teman (tidens problematik; den starka och stränga självinsikten som kan peka mot god dikt, hennes sätt att ibland snudda vid brännande väsentligheter som människans sökande efter ett “sätt att uthärda sin paradox”). Jag gillar tyngden i själva textstyckena, jag tror det är en bra form för denna skrivare. Så vad saknas? Någonting måste spännas, i språket eller mot det, för att det skall bli dikt. Jag längtar efter någon sorts “fall” i detta, en plötslig handlöshet utan ytterligare språkliga åthävor, antydningar om en sådan potential finns. Hur dikten skall nå dit kan jag inte säga. Förstår ML hur jag menar? Hon skulle kunna jobba på det. Ointressant är detta inte.” Anonymt lektörsomdöme, Albert Bonniers förlag. (1990)

“Texterna har karaktär av dagboksskrivande, du skriver flyhänt, men problemet är att det alltför ofta rinner förbi utan att fastna. Här och där tätnar språket och bilderna, som i den korta dikten “På mitt bord”, eller i några prosastycken där plötsligt vardagsförnimmelse och själstillstånd kan smälta samman en kort stund. Men som helhet blir det alltför disparat, för mycket av övningsstycken för att vi skall kunna foga in det i vår utgivning.” Susanna Romanus, Albert Bonniers förlag. (1994)

“Det är väl förmodligen logiskt att en anti-ansökan är ett steg i en anti-karriär. Det du skriver är nämligen så bra att du hade fått vara med i en kvalificeringsomgång, om du verkligen hade sökt jobbet. Bland alla dessa trevliga och duktiga skribenter letar vi efter dem som kan vrida till verkligheten på ett litet udda sätt, för hur ska man annars kunna gissa sig till en fantasifull läggning? (…) och det faktum att man har barn i ensiffrig ålder är inget hinder för dem som har litet vett i skallen. Gör något av din skrivförmåga (om du inte redan har gjort det)!” Lars Strömqvist, Indigo Reklambyrå. (1995)

“Jag anser att du borde satsa på det du är bra på, nämligen att skriva prosa, för du äger både fantasi och ordrikedom. Du är en människa som är observant, som ser världen på ett speciellt sätt och jag är övertygad om att du skulle kunna uttrycka dig bättre med ord än med toner.” Personligt brev från en lärare (1996)

“Det är en brokig samling, de medverkande i debutantantologin Grupp 96 (Gedins). De flesta är unga men inte alla — här finns exempelvis också Maria Ljungdahl som i sin presentation uppger att hon fick en diktsamling refuserad redan 1978 (…)” Merete Mazzarella, kritiker i DN. (1996)

“Very nice, competent job. Percussion nicely integrated, good construction. Minor flaws include tendency to rely on orchestral unison and “block” orchestration.” Michael Morse, composer. (2003)

“In the tradition of Francois Couperin’s character pieces, this galant tune, composed in episodic strains warms the heart of adults as well as children.” John Carbon, composer. (2004)

“These four short pieces do not really comprise a suite in the strict sense as they were written between 1991 and 2002. For me the second, ‘Frost’ and the fourth, ‘Unexpressed’ are particularly memorable, though the first piece,’Wind in the heather’ has an affecting folk-like charm. The odd one out maybe is the earliest and third ‘Prayer for an open mind’ which is also the most folk-song like. All four pieces have a haunting and wistful quality that immediately conjures up long Scandinavian evenings, the light slowly fading into dusk over rough ground and water. Ljungdahl’s music is well suited to the viola, an instrument that seems incapable of insincerity. Listen to the last piece at least two times through and you will be rewarded with more than notes. Simplicity , but achieved with great skill. Profundity, but with a light touch. These are treasures in a humdrum heap of music.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2005)

“Maria Ljungdahl writes unfussy, unaffected yet affecting miniatures with a distinctive folk-like melodic simplicity. These two piano pieces are fine examples of her craft: spare, enigmatic, intense. The similarity of the left hand of the second to one of the greatest of piano works is something that Haydn would not have minded, I feel sure.” Andrew Lowe-Watson, composer. (2006)

Det är möjligt att det fanns mera, men allt var inte lika kul att läsa igen.

Gårdagens bröd för morgondagen

Igår blev det den här varianten! Det är bra för kreativiteten och tänkandet att publicera saker – först när man ser det i “tryck” och får kommentarer kommer man på att det finns mer att göra åt det! Så fungerar i alla fall jag. Och så här långt har mitt Mrs Zacharova-recept redan utvecklats nu!

Gårdagens bröd för morgondagen – kan ätas samma dag.

3 dl vatten kokas upp i mikron eller vattenkokaren
3 dl kallt vatten blandas med det varma – kolla med termometer eller handen att det är lagom

50 g färsk jäst eller ett paket torrjäst i en stor plastbunke
rörs ut med de ljumma 6 dl vatten och

2 tsk strösocker
1 dl vanligt vetemjöl
1 dl fint rågmjöl

Låt bunken stå under en handduk tills blandningen har ett skumlager

Rör ner lite olivolja
2 tsk salt
5 dl vetemjöl
5 dl rågmjöl
en näve russin
en halv burk valnötter
mixade frön, “sallads-topping” (solros, pumpa, pinje)

Blanda väl och låt jäsa under handduk tämligen länge, tills bunken är nästan full och det luktar mera vin om det än jäst och mjöl.

Försök sedan hantera degen utan att behöva tillsätta mera mjöl, även om den är obehagligt kladdig.
Den skall delas i två jämnstora bitar och knådas lite lätt, innan den plattas ut i två teflonbelagda långformar.

Låt brödet jäsa i formarna under handduk i minst 30 minuter, gärna på en riktigt varm plats, som ett vattenelement.

Värm upp ugnen till 200 grader (obs! detta är annorlunda mot “originalreceptet”).
Grädda bröden i ungefär 35 minuter. Stjälp upp omedelbart, så de inte blir blöta av kondens i botten av formarna. Rulla in i rena kökshanddukar och låt svalna. Dela i två delar innan de fryses in, så kan man lättare få ner ett bröd i en liten plastpåse, och så blir det enklare att ta fram bara det man behöver för dagen.

(Uppdatering: nästa gång blir det mera russin och inga pinjefrön i degen. Solrosfrön är okej, men pumpafrön gör sig bättre utanpå brödet än i degen. Pinjekärnorna har inte där att göra alls. De förvandlades till små blöta mask-, sparris- eller bambuskottliknande grunkor som inte kändes trevliga i en smörgås.)

Mrs Zacharovas Bread

Det här simpla receptet har jag förmedlat i olika omgångar och versioner på andra ställen men ännu inte bloggat om, kom jag på. Ursprunget är ett formbrödsrecept, eller en metod för att baka sitt vardagliga bröd, som jag hittade för en väldig massa år sedan i en kokbok som jag råkade köpa för att jag var med i en engelsk bokklubb (före internet handlade man böcker efter att antingen ha sett dem i en tryckt katalog eller broschyr, eller efter att ha upptäckt dem stående på en reell bokhylla i en välsorterad bokhandel). Kokboken var utgiven av ett brittiskt tevebolag i samarbete med någon sorts husmorsförening eller hushållningssällskap, eller möjligen en slags skola eller myndighet? Skit samma. Det är i alla fall en lång och omständlig beskrivning av hur man bakar, inskickad till det receptsamlande sällskapet av en Mrs Zacharova.

Hon påpekar att om man lär sig den här grunden för matbröd, så behöver man aldrig tycka att man inte har tid att baka sitt eget bröd, för om man bara startar degen rätt så kan det inte bli fel även om man efter att ha varit ute ett ärende som tog längre tid än man planerade måste skrapa ner en överjäst deg från väggen och trycka ner den till en liten skruttklump i botten av bunken igen och vänta ut en ny jäsning. De olika momenten i bakningen kan alltså passas in i småstunder som blir över mellan en hemarbetande persons dagliga göromål. Ibland får degen stå länge och jäsa tills man har tid att ta hand om dem, men en bra deg sköter sig själv och är anpassningsbar.

Har inte originaltexten här, så det här är min beskrivning av min uppfattning om “metoden”, som är ganska mycket basic kunskap för alla som någon gång har hanterat en deg och förstått under vilka villkor jäsning fungerar och iakttagit hur mjöl och vatten beter sig när de blandas.

Första gångerna man bakar efter det här receptet är det bäst att använda bara vanligt vitt vetemjöl, alldeles färsk jäst, vatten som man mäter temperaturen på, och så lite olivolja, socker och salt. Då vet man förhoppningsvis sedan hur ett lyckat bröd skall se ut och smaka. Andra mjölsorter, kryddor, frön och andra tillagda ingredienser, gammal eller torr jäst och slarv med mått, temperatur och knådning kan man experimentera med senare.

I en plastbunke med höga kanter – eller något annat kärl som inte kyler ner degen medan den jäser och som går att täcka med en plastfilm eller handduk – smular man ner ett halvt paket färsk jäst. Det är 25 gram.

I en kastrull på spisen, i en vattenkokare eller i en kopp som man kör i mikron hettar man upp någon deciliter vatten, som sedan blandas med kallvatten i en graderad tillbringare eller annat mått. Det skall bli 4 deciliter degspadsljummet vatten. 37 grader? Häll det över jästen i bunken och rör om med en träsked eller nåt sånt.

Rör ner en deciliter mjöl och två teskedar strösocker. Lägg över en handduk och glöm bunken i en kvart kanske. Låt den stå och starta sin jäsning dragfritt någonstans på ett bord eller en köksbänk som inte är iskall. Eller ute i solen. Eller på ett måttligt varmt värmeelement. Titta i bunken, och om det liksom skummar om degspadet så är det dags att fortsätta jobba på att det skall bli en deg. Annars väntar man en stund till.

Blanda ner två teskedar salt, någon matsked olivolja (alt. flytande margarin eller annan matolja) och 8-9 deciliter mjöl. Bearbeta degen med träskeden eller händerna så att det bildas sammanhängande glutentrådar – kletiga ränder kors och tvärs – i vetemjöl och vattenblandningen. Det är det som kommer att göra att koldioxiden och de andra produkterna från jästens aktivitet stannar i degen och blåser upp volymen av den i små små gasfyllda degbubblor. På med täcket på bunken igen och glöm den i ett hörn minst en halvtimme. Tryck ner och börja om jäsningen om degen blir för stor och full av blåsor.

Sedan är det dags att knåda ordentligt på ett bakbord eller vad man har för ledig plats som kan mjölas lite lätt så degen inte kletar fast i underlaget medan man jobbar. Dela degen i två delar och knåda var för sig. Tryck ner varje bit platt på botten av avlånga brödformar (gärna belagda, så slipper man smörja före och diska efter). Ställ dem att jäsa ännu en gång, med handduk över. Det här är jättebra att ha ett lite varmare ställe för, t ex ett vattenledningselement med bred och platt ovansida. Låt stå åtminstone en halvtimme.

När degen når upp till kanten av formarna är det lagom att ställa dem i KALL ugn och sätta termostaten på 200 grader. Slå på strömmen till ugnen och ställ en timer på en halvtimme. Om bröden sedan är lätt ljusbrunt gräddade och om man kan knacka på undersidan av ett uppstjälpt formbröd och det liksom låter ihåligt och känns bra så är det bara att ta bort båda formarna (använd grytlappar) och rulla in bröden i varsin ren kökshandduk (alltså inte frotté…) och låta dem kallna lite innan man provsmakar.

För små hushåll funkar det bra att dela formbröden på mitten innan man fryser in dem till en annan dag, så har man färskt bröd att ta fram tre gånger till innan man behöver baka igen.

Sammanfattning:

25 g jäst
4 dl vatten
9-10 dl mjöl
2 tsk socker
2 tsk salt
olja

bunke, träsked, vattenmått, specerimått, handdukar, brödformar, degskrapa, grytlappar, timer.

Kall ugn, sedan 200 grader i 30 minuter.
(Ändring: brödet blir för tråkigt om det inte får grädda längre tid i fullt uppvärmd ugn, så det där med att börja med kall ugn kan man skippa. Se nästa blogginlägg för flera ändringar av proportioner och tider.)

Playing with designs online

Som ni kan ha noterat genom att det finns ett par reklamwidgets på bloggen sedan några dagar så har jag startat en internetshop för tröjor, väskor, musmattor, muggar, magneter, bilder och vykort med mina bilder och noter på. Eftersom allt är skapat i datorn och inte existerar i verkligheten förrän man betalar Zazzle (i dollar, euro eller pund) för att trycka upp och skicka grejerna så vet jag inte om min uppfattning om lämplig layout och bildbehandling stämmer med vad som funkar i deras tryckerier (men de har någon sorts skicka-tillbaka-garanti om kunder blir missnöjda). Det kan också spela roll att några av designerna i det webbaserade verktyget och färgjusteringen i bildbehandingsprogrammet här hemma gjordes medan jag hade glömt macbookens skärm i “nattläge”, dvs med väldigt låg ljusstyrka. Trycket med Orfeus & Ofelia är tidigare testat som vykort och tröja på annat tryckeri (Vistaprint), och jag har försökt att kompensera färgerna efter vad jag lärde mig då.

Banankaka (recept)

Det efterlystes recept på banankaka genom Twitter, så jag kom att tänka på att vi har ett familjeutprovat exempel inskrivet på de tomma sidorna längst bak i en liten kokbok. (Även om frågeställaren själv antagligen inte läser min blogg så kanske andra hittar hit och vill prova en krånglig men god kaka!)

2 bananer (väl mogna)
2 dl socker
2 ägg
3 dl vetemjöl
50 g margarin
1 dl mjölk
1 1/2 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kardemummakärnor
1-2 tsk mald ingefära
en gnutta kanel och/eller mald muskot

Mosa bananerna med gaffel i en djup tallrik, rör ner 1 dl socker och pudra över vaniljsocker, ingefära (och kanel/muskot).

Stöt kardemumman i en mortel.

Smält margarinet i en plåtbunke (och smörj en kakform), rör ner 1 dl socker och 2 ägg. Vispa. Blanda ner 3 dl mjöl, 1 1/2 tsk bakpulver och kardemumman. Sist rörs bananmoset ner och blandas med resten.

Häll ner allt det blandade i bakformen och grädda i 35-40 minuter i 175 grader (C) ugn.

The Irish ballad (Tom Lehrer)

Among other things I am doing these days, I am practicing singing some old and new songs to guitar, and googled for some examples of how to play the accompaniment, but also found this original recording with a fan video.

Scarborough Fair

The ballad “Scarborough Fair” is one of the most well-known old folk songs that got popular in our time through recordings and performances in the folk and pop scene of the 1960-1970 period.

The text in “Scarborough Fair” is closely related to other old ballads, for example, “The Elfin Knight” and “The Cambric Shirt”.

The content has been explained as a list of impossible tasks that the distanced lovers ask each other to perform in order to prove their love and worthiness again. It can also be read as an exchange of subtle insults with references to their character and/or body parts. For example:

1) “Wash it in yonder dry well”, meaning perhaps a person with dry eyes, not easily moved to tears,

2) One of the lovers has got a sharp tongue, a “sickle of leather”,

3) “Sow some seeds from north of the dam” could mean that one of the lovers has got a snotty nose above his lips (“north of the dam”).

This is not a critical edition made in accord with scholarly expertise but a contemporary interpretation made with artistic license. ‘He’ and ‘she’ is alternating in this version. The demo is just a quick demo, not a good performance or production!


New music, composer news, poetry, links and other things from the team members, editors and friends of The Sibelian Conspiracy