28. skuldkänslornas sång, och en skämsig översättning därtill

Anne Murray – You Needed Me

En sång som verkligen får mig att känna avsky för mig själv för att den går att tolka så att låten frestar en med både känslor av hybris och barnslig tro på det goda, vilket påminner mig om saker i mitt liv som jag kanske helst vill glömma eller bli färdig med, samtidigt som sången är tröstande, eftersom budskapet i den ju är hoppfullt och “upprättande”, men enligt min mening på ett lite motbjudande sätt. Hursomhelst har Anne Murray en fantastisk röst, och utan den skulle sången vara nästan outhärdligt sliskig.

sv text (som jag är skyldig till, men det är nästan preskriberat vid det här laget, och har aldrig framförts, och kopplingen till någon slags verklighet i denna text saknas i stort sett, om någon undrade – det är en vansinnigt dålig text, suck…)

DU TRODDE MIG

Jag föll i gråt.
Du tog min hand.
Jag var konfys.
Du visste allt.
Jag tog en dos.
Du lät mig inte dö,
du väckte mig
fast jag var medvetslös.
Du var mitt enda stöd.
 Du gav mig kraft
att orka upp igen
att våga visa mig
bland folk igen.
Du ställde mig
högt på en piedestal.
Jag sa att jag var
mycket nära änglarna.
Du trodde mig,
vad jag än sa.
Du tror på mig,
varenda dag.
Jag begriper inte varför
du vill rädda mig.
Jag frågar inte,
 men får svar.
Ja, jag stannar nu hos den
som älskar mig, trots allt.
Här hos dig blir
allt jag saknat verklighet.
 Du höll min hand
fast den var kall.
När jag försvann,
snart du mig fann.
Du gav mig hopp
när jag var helt förbi,
och ledde mig
tillbaks till ordnat liv.
Jag kallades “geni”.
 Du gav mig kraft
att orka upp igen… osv.

GENOM VATTNET FORTSÄTTER LÅGAN ATT HOPPAS

(ny version av gammal dikt)

Himlen —
inga ledsamheter här —
en klar kupa,
halvfylld med kall blå luft.

Halva staden ledig.
Seglarjackorna har påsklov.

Mitt huvud
bakåtböjt över tvättfatet.

Tjejen sköljer bort permanentvätskan,
trycker spolarna torra,
först med frotté,
sedan med bruna pappershanddukar,
som luktar gammalt tåg.

Fixeringsvätskan
rinner utmed huvudsvålen
som kalla ormar — eller —
någonting, som gärna vill
veta
vad jag tänker.

Ur sista sköljningen
stiger håret
i triumf.
Nästa vecka
skall jag färga det!

Och vi skall köpa en stor segelbåt
någon gång.

Jag hatar
den där smutsiga sängen
jag glömmer att bädda
i det ostädade huset
och gräsmattan
som nästan är ett skämt
och garaget
där mina garnkartonger möglar
med allt jag hoppades göra.

Snart kommer sommaren, då
grannarnas tändvätskor
ångar
som utspillt flygbränsle
över vår uteplats
medan vi
äter tonfisksallad
i mörka köket.

Ingen luft.
Ingen utsikt.
Ingen stjärnhimmel.

Bara grillglöd, stekos,
dansmusik, platt snack,
barngnäll, frisbees.

Det är lätt att längta
till november,
när lamporna
ger vänligt ljus —
inte denna gula
sås över bordet,
som bara ökar
värmen.

Det känns redan som semesterveckan
före den yttersta dagen.

Sju sjungande sjöjungfrur
schamponerar Simson.

Det är ingen mening
med vatten
som varken är
i rörelse eller
är ett hav
eller en brunn.
Världen måste få
flyta. Vatten är
budskap,
gemenskap och
arkiv.

Det är ingen eld,
när något brinner
som inte är lägereld eller
sol eller oljepanna.

Huset står stilla.
Orden
som skulle vandra
mellan det uppenbara och det
undermedvetna
går i en fördömd
cirkel.

Handlingarna
inskränker sig till
beslut om att
fylla varuvagnen på
stormarknaden.
Det är den enda makt
jag tror jag har.

För mig själv.

Alla ting omkring är
ett pussel,
som föreställer ett
tillslutet rum där
tiden tjocknat
runt en långhårig flicka
i skyddande brun och blå
klänning
med liten spetskrage.

Som målat i spillolja,
på den strand som är
fåglarnas sista
varma minne.

(Maria Ljungdahl, Växjö 1992. Publicerad i antologin “Grupp 96”, Gedins förlag 1996)

neofreudiansk neuros à la 50-talet

Sitter och läser i en bok som jag en gång lånade av en bekant men lät bli att lämna tillbaka. Och nu är min bekant död sedan många år. Vänder blad till sidan 72 och ramlar in i ett stycke som får mig att häpna och gå till bokhyllan och dra ut en annan bok och börja bläddra, för att se om det finns någon hänvisning till den första i den senare. Nej. Jag hittar ingen. (Det betyder bara att jag inte hittar någon. Och detta är inte en fråga om att diskutera plagiat, så glöm det, om ni trodde att jag var ute efter något sådant. Det intressanta är själva sammanträffandet. Slumpen som ledde till att två situationer beskrivs med liknande ord, och ironin i att tolkningen av vad de betyder har drivit så långt bort åt en annan vetenskaplig kust på den tid som förflutit mellan dem.) Karen Horney skrev detta 1950:

“Den omfattning, i vilken de spontana önskningarna kan hämmas av de inre buden, är häpnadsväckande. Jag anför här nedan ett brev från en patient, som upptäckt sina inre buds tyranni.”

Jag såg, att jag var fullständigt oförmögen att  vilja något. Jag ville inte ens dö, och jag ville sannerligen inte ‘leva’. Till dess hade jag trott, att min svårighet låg i att jag inte kunde göra något — oförmögen att uppge min dröm, oförmögen att samla mig, oförmögen att acceptera och behärska min retlighet, oförmögen att bete mig mera mänskligt, vare sig genom viljestyrka, tålamod eller ånger.
Nu förstod jag det för första gången — jag var bokstavligt talat oförmögen att känna något. (Ja, trots all min berömda överkänslighet!) Hur väl jag kände smärtan — varje fiber i mitt inre har de senaste sex åren darrat av inre raseri, självömkan, självförakt och förtvivlan! Likväl förstod jag det nu — allt detta var negativt, var tvångsmässiga reaktioner, allt hade påtryckts mig utifrån; i mitt inre fanns det absolut ingenting, som var mitt eget.

Efter det citerade brevet, börjar bokens författare ett nytt stycke med följande påstående:

“Uppkomsten av simulerade känslor är mest frapperande hos dem, vilkas idealiserade bild av sig själva kännetecknas av godhet, kärlek och helgonlikhet. De borde vara hänsynsfulla, tacksamma, medlidsamma, frikostiga, fyllda av kärlek, och därför inbillar de sig att de har alla dessa egenskaper.”

Karen Horney: Att förverkliga sig själv. [Rabén & Sjögrens TEMA-serie. 3:e upplagan. Tryckt 1966. Översättning av Alf Ahlberg. Originaltitel: Neurosis and Human Growth]

Sedan googlar jag boktiteln, och hittar en pdf-fil med en fullständigt underbar tolkning i målningar och citat av där Karin Hansson illustrerar Karen Horneys teorier. Se även en artikel med titeln “Det falska jaget”.

Elementens Budskap (ny dikt)

Vinden blåste en gång i persikoträdens
blommande sirlighet, men
nu är det alldeles stilla
och höst överallt.

Regnet föll för en stund sedan,
– eller är det inte förrän i natt det regnar?
tiden står stilla… –
och har tvättat gator och bilar
rena från damm.

Blixten slår ner – en annan gång –
i någon hög tall eller ask, fast
elden är slocknad nu förstås
och endast ett kallt kolstycke är kvar.

Den röda jorden – bara en liten stenkula,
i allt det här gruset –
sjunker sakta i djupet.
Eller går det fort?

(Maria Ljungdahl, vid ett besök i Djursholm och Saltsjöbaden den 21 oktober 2011.)