Man konstaterar, i plötslig klarsyn efter bitter besvikelse och sju svåra och resultatlösa rehabiliteringsår,  att det naturligtvis är helt olämpligt att inom vården behandlas av personal med ingen kunskap _alls_ om internet och datorer – men många fördomar om det! – när man till exempel blivit arbetsskadad av en arbetssituation eller en hobby som kräver att man använder datorer och internet, eller har ett handikapp som gör att ens liv betydligt underlättas om man har tillgång till dator och nätet… 

Skulle man acceptera samma okunskap om det handlade om sjukdomar utlösta av droger, eller skador orsakade av någon sport? Om det var ett funktionshinder som var mera socialt accepterat?

Doktorn säger kanske:

”Ramlat av en häst och brutit nyckelbenet? Då tycker jag du skall sluta umgås med hästar! Det är inte naturligt att vilja vistas i ett stall eller att sitta på ett stort djur och vingla fram ute på konstgjorda stigar i skogen. Det kan inte vara nyttigt alls! Jag såg en häst på teve en gång, och det fick mig att inse att jag verkligen inte behöver hästar till någonting. Ta du och gå hem och umgås med dina grannar istället – det är _mycket_ bättre! Då blir du snart frisk och glad igen skall du se!”

eller:

“Om du ser så dåligt att du tycker att du behöver glasögon har du kanske en lite onormal kroppsuppfattning? Hur vore det om du tränade på att klara dig utan tekniska hjälpmedel några dagar eller timmar i taget? Skulle det inte kännas skönt att kunna sluta tänka på vad man _ser_ hela tiden? Det finns så mycket annat man kan göra. Man behöver inte titta hela tiden! Det blir som ett beroende till slut… Vi måste bryta det!”

Eh? 

hälsningar,

en före detta internetmissbrukare.