Category Archives: philosophy

Inkongruenta kontingensers kontextoberoende

Posted on by

Kan New Musicology betraktas som en del av en postmodern akademisk rörelse?

Preludium till postmodernismens ritualer — romantikernas förhållande till det sublima

Alkemisten Faust möter — efter magisk åkallan — ”der Erdgeist”: den mörkt flammande kraft, ett evigt ungt barn vars liv är ett tankarnas hantverk, de sköna konsternas verklighet, sammanvävt av Fader Tid och Moder Materia, som bryter fram ur jorden och utmanar det självsäkra geniets begär.

Detta är moderna, rationellt vetenskapliga musikhistoriska fakta:

Caroline Ungher sjöng altpartiet i sista satsen av Beethovens nionde symfoni våren 1824.

Franz Schuberts pianostycke ”Les plaintes d’un troubadour” i Ab-dur publicerades första gången julen 1824, och senare som en del av samlingen Moments Musicaux (Op 94:6).

Detta är några av postmodernitetens fundamentala sanningar:

”Postmodernitet är, kan man säga, modernitet utan illusioner (eller tvärtom: modernitet är en postmodernitet som vägrar att acceptera sin egen sanning). Illusionerna i fråga kan reduceras till tron att ”oredan” i människornas värld bara är ett tillfälligt och reparerbart tillstånd som förr eller senare ersätts av förnuftets ordnade och systematiska välde.”

[Zygmunt Bauman 1995:44]

”According to Jean-François Lyotard, the sublime, as a theme in aesthetics, was the founding move of the Modernist period. Lyotard argued that the modernists attempted to replace the beautiful with the release of the perceiver from the constraints of the human condition. For him, the sublime’s significance is in the way it points to an aporia (impassable doubt) in human reason; it expresses the edge of our conceptual powers and reveals the multiplicity and instability of the postmodern world.”

[Wikipediaartikeln ”Sublime”]

”The postmodern would be that which, in the modern, puts forward the unpresentable in presentation itself; that which denies itself the solace of good forms…”

[Jean-François Lyotard]

”For postmodern scholars, the musical experience is essentially cooperative, collaborative and contingent.”

[Vincent Duckles & Jann Pasler]

Kramer, Fink/McClary och Miles

New Musicology som en del av postmodern teoribildning – alldeles sant eller bara relativt sant? Och hur hänger det påståendet ihop med Stephen Miles sortering av traditionell och ”ny” musikvetenskap i lådorna ”formalist” respektive ”kontextualist”? New Musicology är kanske mera kontextoberoende, ahistoristiskt i sina analyser än vad företrädarnas explicit situerade, på sociala och subjektiva omständigheter fokuserade musikanalyser ibland ger sken av? Så påstår nu jag själv i denna essä och räknar då Fink, Kramer och McClary till kategorin relativt postmoderna företrädare för New Musicology, men kan inte se några skäl att placera Miles i samma fålla, då han i detta sammanhang mest framträder som om han vore en utomstående kritiker som försöker kritisera, förstå och medla mellan olika musikvetenskapliga traditioner, i det på fler ställen än inom humaniora pågående kriget mellan olika vetenskapliga kulturer/paradigm, där Miles definierar den ena sidan som ”formalister” och den andra som ”kontextualister”. 

Som jag försökt antyda senare i föreliggande text kan man enligt min mening kanske, om man skall dra en gräns någonstans i vetenskapsfältet, snarare välja att avgränsa efter någon specifik grad av uppvisad  rationalitet (logik, förnuft, sense) respektive irrationalitet (retorik, intuition, grok) i de vetenskapliga metoderna [jfr Gross, Levitt & Lewis 1996, respektive Bricmont & Sokal 1998], och inte efter vilket perspektiv (formell analys, beskrivning av sociala omständigheter runt verkets tillkomst, eller något mer typiskt hermeneutiskt tolkningssätt) musikforskaren valt att arbeta med. Dessa formalister (framförallt musikteoretiker) i Miles mening sorteras i sådana fall ihop med en delmängd av andra getter som har försvurit sig åt att enbart använda rationella metoder och tänkesätt – både ”quasi-positivistiska” historiker och förnuftstroende musiksociologer – och så spikar man upp ett kreatursstängsel runt den inre cirkeln, som stänger ute de postmoderna fåren, vissa äldre hermeneutiker och andra delmängder av teoretiker och forskare som irrar runt över hela fältet och tittar både till höger och vänster och upp i skyn efter tecken på möjliga tolkningar. Jag lägger dock ingen värdering i den sorteringen eller de begreppen, utan ansluter mig till andan i det Stephen Miles framhåller som önskvärt: att prestigelöst strunta i att positionera sig som solidarisk med en specifik akademisk tradition, men hyfsat systematiskt och medvetet arbeta efter metoder hämtade från flera inriktningar.

Det postmoderna kulturkritiska projektet kan i min mening beskrivas som en relativt sett ganska kontextlös verksamhet, eller en slags akademisk scenkonst som balanserar på kanten av en anonym container på en återvinningscentral, och därur plockar upp ett urval blandade påsar med civilisationens bortrationaliserade rester. Resultatet av verksamheten är kontingent, beroende av utgångsmaterialet och en subjektiv tolkning av dess betydelse — en specifik men betydelselös punkt, där en egentligen kontextoberoende ström av representationer och relationer, med utbytbara och subjektiva kopplingar till världen, kombineras till en sublim gegga. Oförenliga modeller konstrueras samtidigt och från samma korn av verklighet, i bollandet med relativa och inte absoluta begrepp, och med syftet att definiera en obestämbar sanning… [Om något i ovanstående stycke är ett lån eller citat, har jag tyvärr redan glömt det och kan inte ange referensen.]

Är det en rimlig beskrivning? Är det en tillräcklig beskrivning? Stämmer det med någon erkänd enskild tänkares eller pålitligt kollektivs sätt att definiera postmodernism? Visst stämmer det tillräckligt bra, på ett kontingent, ganska rimligt, inkongruent och postmodernt vis!

En kooperativ encyklopedisk definition av postmodernism — Wikipedia igen, förstås — lyder i utdrag:

”Postmodernism är ett begrepp som syftar på en utveckling inom kritisk teori, filosofi, arkitektur, konst, litteratur och kultur som kan beskrivas som antingen sprungen ur eller en reaktion på modernism och modernitet. Postmodernismen har även definierats som trevandet efter något nytt sedan luften gått ur modernismen. Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man tyda en kronologisk ordning från det moderna till det postmoderna. När man beskriver kulturella tillstånd är det dock viktigt att vara medveten om hur det moderna och det postmoderna existerar parallellt mellan olika kulturella och sociala skikt i vår samtid. Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.”

/…/

”Hur begreppet “postmodernism” bör användas, vilken betydelse begreppet har och dess roll i debatten är föremål för en kontinuerlig debatt. Trots att postmodernister skyr enkla definitioner kan begreppet ändå i allmänhet sägas kännetecknas av:

En reaktion mot modernismens strävan efter framsteg, objektivitet och förnuft (se nihilism)

Accepterandet av ett massmediadominerat samhälle, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och där parodi, satir, självreferens blir naturliga uttryckssätt

Accepterandet av världens globalisering, decentralisering, fragmentisering och pluralism

Idén om att allt är relativt och subjektivt, till exempel erfarenhet, mening, moral (se existentialism) och kultur (se kulturrelativism)”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Postmodernism [läst 2014]

Angående det konkreta innehållet i de tre artiklar resonemanget i denna essä [=kursuppgiften från 2014] här bör cirkla kring, förutom deras författares tillämpning av eventuella drag av postmodernism i behandlingen av ämnena för deras respektive studier, har jag några kommentarer.

Först Lawrence Kramers Schubert-övning [Kramer 2002], som illustrerar och resonerar kring hur (olika nivåer av) mening kan uttolkas ur musikaliska verk genom att innehållet beskrivs i ord som relateras till citat ur noterna. Vad jag minns av läsningen tar just denna artikel inte upp möjligheten att i första hand beskriva och tolka musikverk utifrån det som klingar vid framföranden eller inspelningar, men detta är ju vad t ex musikrecensenter genom tiderna som regel utgår från. Att Kramer kan räknas som postmodern akademiker går att komma fram till t ex genom vad han kritiskt skriver om den autonoma musikestetikens problem med att trovärdigt frikoppla viss musik från (ett tidigare tänkt krav på) att antingen ha en funktion i ett sammanhang utanför konsertsalens (som jag föreställer mig kunna vara kyrkomusik, marschmusik, dansmusik, teatermusik, etc) eller att kunna kopplas ihop med (överföras till, medieras från) någonting i den utommusikaliska verkligheten och förstås som att musikverket uttrycker någonting som går att översätta i ord. 

Detta problem med att definiera någonting som autonom musik menar Kramer finns dels i autonomitankens oreflekterade beroende av en viss typ av kultur (kultivering, enligt Hegel, som citeras av Kramer i texten; fotnoterna finns dock inte med i kapitelkopian) och kontext, för att kunna etableras som en möjlig estetisk kategori, dels i att det autonoma musikbegreppets typ av ideala musikverk sällan har stått ensamma (på konsertscenerna; i stilhistorieskrivningen) genom tiderna utan att det samtidigt har existerat liknande (klingande eller noterade former av) i sin tid nyskapad musik som presenterats under andra premisser (med explicita program, titlar, funktioner, etc). 

Kramers direkta tendenser i texten att ”tala postmodernt”, hittar jag i följande tre citat:

”Meaning belongs to the potential for mediation itself, that is, to communicative or expressive processes that can be realized in more than one medium.” 

”The intent is to say something consistent with what could have been said, whether or not it actually was, and in so doing to suggest how the work may have operated in, with, on, and against the life of its culture. Approached in this way, the work loses its traditional status as a bounded, prestige-laden object wedded to an individual artist, and becomes a relay in an open process of material and symbolic exchange.”

”Interpretation consists of neither discovering prior meanings nor inventing new ones nor even teasing out latent meanings from a stable field of possibilities, although it may do a little of each. Instead it catalyzes meaning between different perspectives, different histories, different subjectivities.”

Kramer, Lawrence (2002): ”Hermeneutics and Musical History: A Primer Without Rules”, ur Musical Meaning: Toward a Critical History. University of California Press.

Kramer resonerar ju i sin text kring användningen av retoriska figurer i musikanalyser (från romantiskt hermeneutiska, via quasi-positivistiska, till postmodernt hermeneutiska), deras underförstådda sanningsanspråk och funktion på olika menings- och beskrivningsnivåer, och påpekar skillnaden mellan en liknelse eller parabel (allegori, analogi) och en omskrivning eller parafras (ekfras). 

Stephen Miles utredning av metaforernas roll i musikbeskrivningar kompletterar det Kramer behandlar, och konstaterar att metaforer och andra figurativa sätt att tala om musik tycks vara oundvikliga när man använder verbalt språk för att tänka och kommunicera, och nyttiga som inspiration för hypoteser om hur musikverket och musikverkets omgivning samspelar för att musiken skall begåvas med en betydelse, men att den av forskaren valda metaforen i ett vetenskapligt sammanhang inte kan ersätta en empiriskt grundad förklaring, utan bara är en av många möjliga startpunkter för vidare undersökningar. Han förutsätter i artikeln att autonom musik (absolut musik, ren musik) i sig existerar som typ och att den kategorin av verk i första hand kan och bör analyseras som om de vore fristående objekt, utan kontext, men påpekar att det är bäst att kombinera s k formalistmetoder och kontextualistmetoder, dock systematiskt och en aspekt i taget, för att komma fram till en rimlig beskrivning av ett musikverk. 

Det finns, som Kramer också är inne på, risker för att metaforerna är så lockande att så att säga tänka med, så att de tar över och börjar styra vad som är möjligt att föreställa sig, vad som går att säga om och i musiken. Meta-fåren betar enligt Miles både hos vetenskapare som menar att de gör objektiva beskrivningar av musikverk och hos dem som menar att de medvetet gör subjektiva beskrivningar av musikverk och verkens kontext.

Robert Finks referat av och komplettering av Susan McClarys Beethovenanalys med symfonins receptions- och tolkningshistoria citerar Lyotard och uttrycker sympati för ”postmodernt lyssnande”, och kan därför antas vara ett tydligt uttryck för en postmodern akademisk inriktning. 

Jag blev lite förvånad över att artikeln helt missade att referera till ”A Clockwork Orange” — en som jag uppfattat det (utan att varken ha läst boken eller sett filmen) uppenbar association mellan Beethovensymfonin och sexualiserat våld, som skulle kunna vara den felande moderna länken mellan 1800-talsbeskrivningarna i Finks artikel och inspirationen för McClarys postmoderna analys (dikten av Adrienne Rich). Jag har inte kollat upp fakta för att kunna testa denna hypotes, utan tyckte bara att jag skulle nämna att det var något som verkade fattas i genomgången. Och då blir det ännu märkligare om det, som Fink påstår, går att konstatera att dagens etablerade musikteoretiker och musikhistoriker inte tycks känna till att det funnits äldre — och till och med ganska samtida – beskrivningar av eller associationer till symfonin, som genom varianter på Faustmyten och andra typer av manligt storslagna inre eller yttre konflikter (andlig/kroppslig kamp; underjordiska varelser; rymdkrig; apokalyps; klasskamp) matchar McClarys våldtäktsmetafor.

Sammanfattning — författarens egen syn på sakernas ordning

Är det rätt att — som Miles verkar göra — sätta likhetstecken mellan inriktningen som brukar kallas New Musicology och något som kan kallas ”kontextualister”? Jag tycker inte att det går att beskriva innehållet i det som identifieras som New Musicology som att det kan antas vara ett postmodernt inspirerat projekt och samtidigt påstå att New Musicology-inriktade analyser av musik handlar om att beskriva musiken som beroende av kontexter och sociala omständigheter — som om detta senare sker som kontrast eller korrektiv till i vilken grad mera traditionell musikhistorieskrivning och verkanalys tar till i sin vetenskapliga verksamhet. Traditionell musikhistorieskrivning har troligen inte så stora brister i hur man på ett vetenskapligt sätt tar in fakta om forskningsobjektets kontext som (post-)moderna kritiker vill få oss att tro, och detta är antagligen möjligt att undersöka empiriskt genom metastudier. Det som skiljer nyare och äldre hermeneutiska praktiker åt är då möjligen vilka sammanhang och utommusikaliska faktorer som räknas som intressanta att studera:

”The ever-traumatized past is purported to be represented by a discipline, historical musicology, that is systematically insensitive to context. Yet if we understand the terms to comprise social circumstances beyond the canonic quartet of gender, race, class, and sexual orientation, the notion that musicology was insensitive to culture and context is demonstrably, even radically false. It is simply wrong to pretend that Old Musicology ignored culture and context. New Musicology tends to justify the blanket charge with tendentious and one-sided definitions, exclusively but arbitrarily based in its chosen categories of historical political injustice.”

[Michael Morse 2009]

Att det finns en relation mellan New Musicology, och olika versioner av postmodernism är relativt sant, men att uttrycka att teorierna i New Musicology bygger på sociologiska och kulturkritiska grunder och att metoden för musikanalyserna i praktiken kännetecknas av detta och är kontextcentrerad klingar en aning falskt, även om man skulle föreställa sig att postmodern vetenskap är ett sätt att förena en mångfald av inkongruenta perspektiv och metoder till en eklektisk men ändå adekvat vetenskaplig verktygslåda. 

Skiljelinjen mellan nygamla paradigm och musikforskningens normalvetenskap går egentligen inte mellan dem som studerar musiken i en kontext och dem som blundar för allt som kan ha påverkat det autonomt uppfattade musikverket, utan snarare vid gränsen mellan ett inringat område där bara rationella metoder och orsaksförklaringar är tillåtna och en yttre krets av undersökningar där även det irrationella och det subjektiva är acceptabla inslag i (det akademiska eller framförandefokuserade) sökandet efter kunskap och mening. Möjligen kan man kritisera McClary & co för att inte vara tillräckligt postmoderna, utan för att ha fastnat i tragiskt grandiosa antihjälte-roller, där de i en fortfarande klassiskt akademisk stil är upptagna av att, väl synliga på den allmänna landsvägen till högre bildning, gå till attack och pennfäktas på distans mot flaxande väderkvarnar, samtidigt som de verkligt postmoderna pjäserna om musikens mening troligen framförs någon annanstans, för en relativt osynlig krets, och av mer självkritiska aktörer/flanörer. 

Innan man dömer ut en musikvetenskaplig tolkningsmetod som antingen för irrationell eller för imperialistisk, för att nämna ett par tänkbara exempel på kritisk attityd, kan man som jag skissat i mitt schema [essä nr 1, Från Exegesen till Empatin, Exemplet och Evigheten] efter medeltida bibelexegetiks exempel — och oavsett tillhörighet till akademiskt paradigm — i en alternativ kategorisering dela upp musikvetenskapens varierande metoder, frågeställningar och svar efter hur väl de överensstämmer med sökandet efter det bokstavliga (det faktiskt klingande, musikens noterade fakta, respektive de naivt uppfattade tolkningarna av innehållet), det symboliska (det allegoriska, inklusive den empatiska, intuitiva förståelsen av verket och kontexten, som inte skall tas för att vara något annat än det subjektiva utbytet av både kontexten och innehållet i den studerade verkligheten mot en fantasi om att personligen känna till och förstå verkets verklighet), det moraliska (som syftet och målet med i något högre grad mer rationella och systematiska studier, dock med en inneboende risk för okritisk, dold agenda) respektive det anagogiska (tidlösa, metafysiska, oberoende, kanske irrationella, kanske tvärtom mycket objektiva) i inriktningen av forskningen kring musik och musikverk.

“Indeed, most of the time when we are listening to the noises people make or looking at the black marks on paper that stand for such noises, we are drawing upon the experiences of others in order to make up for what we ourselves have missed. Obviously the more an individual can make use of the nervous systems of others to supplement his own, the easier it is for him to survive. And, of course, the more individuals there are in a group cooperating by making helpful noises at each other, the better it is for all — within the limits, naturally, of the group’s talents for social organization… Societies, both animal and human, might almost be regarded as huge cooperative nervous system.”

[Hayakawa 1939/1941?]

Exempel på hermeneutik med illustrationer hämtade från webben  

1. Bokstavlig exeges:

Gretchens sång handlar, musikaliskt sett, om en spinnrock, och inget annat.

2. Inkännande, empatisk historism — konstnären förstår sig på hur livet såg ut vid den tiden!

Geselschap, Friedrich: Beethovens Geburt – Aquarell-Studie

Beethovens vagga, akvarell med sociala och allegoriska figurer.

3. Exemplariska poser på den hermeneutiska horisonten — klassiska typer med lagerkransar.

Alla människor är bröder, utom dotter Elysium, som nog är en syster till Sankta Lucia.

Vykort från Schillerjubileum (1905)

4. Metafysisk dekontextualisering — koncentrisk koncentration av hög svansföring runt det naiva. Det evigt barnsliga.

Skulptur av Katharina Fritsch: Kind mit Pudeln (1995-96)

Källor

Agawu, Kofi (1997): ”Analyzing Music under the New Musicological Regime”, ur The Journal of Musicology, Vol. 15, No 3.

Andersson, Sven (1991): Filosofens fråga – om logisk empirism, hermeneutik, kritisk teori och rekonstruktionen av ontologi. Institutionen för vetenskapsteori, Göteborgs universitet.

Bauman, Zygmunt (1995): Postmodern etik. Daidalos.

Beethoven, Ludwig van (1824): Symfoni nr 9 (opus 125).

Bengtsson, Ingmar (1973): Musikvetenskap: En översikt. Stockholm.

Bent, Ian (1994): ”General Introduction” i Music Analysis in the Nineteenth Century, vol. 2: 

Hermeneutic Approaches, Cambridge University Press.

Bergsten, Staffan (red) (1998): Litteraturvetenskap – en inledning. Studentlitteratur, Lund.

Billing, Björn (2001): Modernismens åldrande: Theodor W. Adorno och den moderna konstens kris. Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Blaukopf, Kurt (1992): Musical Life in a Changing Society. Amadeus Press.

Born, Georgina (1995).  Rationalizing culture: IRCAM, Boulez, and the institutionalisation of the musical avant-garde . Berkeley: Univ. of California Press

Born, Georgina & Hesmondhalgh, David (red.) (2000).  Western music and its others [Elektronisk resurs] : difference, representation, and appropriation in music. Berkeley: University of California Press

Bourdieu, Pierre (2000): Konstens regler. Östlings Bokförlag Symposion.

Bricmont, Jean & Sokal, Alan (1998): Fashionable Nonsense

Brun, Siglind (2001): A Concert of Paintings: “Musical Ekphrasis” in the Twentieth Century. Poetics Today 22:3 (Fall 2001): 551-605

Citron, Marcia (1993): Gender and the Musical Canon. Cambridge University Press.

Cullhed, Anders (1998): ”Från dekonstruktion till nyhistoricism”, ur Bergsten (red) Litteraturvetenskap.

Dahlhaus, Carl (1983): Foundations of Music History. Cambridge University Press. Translation by J. B. Robinson.

Duckles, Vincent & Pasler, Jann: ”New Trends”, ur Grove. Oxford University Press 2007-2014.

Egeland Hansen, Finn (2006): Layers of Musical Meaning. Museum Tusculanum Press.

Ferrara, Lawrence (1991): Philosophy and the analysis of music: bridges to musical sound, form and reference. Greenwood Press, Westport.

Figal, Günter (1998): ”On the Silence of Texts: Toward a Hermeneutic Concept of Interpretation”, in For a Philosophy of Freedom and Strife: Politics, Aesthetics, Metaphysics, New York: State University of New York Press. Translation by Wayne Klein.

Fink, Robert (2004): ”Beethoven Antihero: Sex, Violence, and the Aesthetics of Failure, or Listening to the Ninth Symphony as Postmodern Sublime”.

Fritsch, Katharina (1995-96): Kind mit Pudeln

Gaines, James R. (2005): Evening in the Palace of Reason: Bach meets Frederick the Great in the Age of Enlightenment. Fourth Estate / HarperCollins, New York.

Gadamer, Hans-Georg (2000): ”Om förståelsens cirkel” i Filosofin genom tiderna, Efter 1950, texter i urval av Konrad Marc-Wogau m.fl., Thales Stockholm.

Goethe, Johann Wolfgang von (1808/2003): Faust I & II. Övers. av Britt G. Hallqvist. Natur och Kultur.

Green, Lucy (1997): Music, Gender, Education. Cambridge University Press.

Gross, Paul R & Levitt, Norman & Lewis, Martin W (eds)(1996): The Flight from Science and Reason. New York Academy of Sciences.

Hansson, Cecilia (red) (1992): Moderna Litteraturteorier, del 1: från rysk formalism till dekonstruktion. Studentlitteratur, Lund.

Hayakawa, Samuel Ichiye (1939/1941?): Language in Action. https://en.wikiquote.org/wiki/Language_in_Thought_and_Action  

Horner, Bruce (1998): “On the Study of Music as Material Social Practice”

Irving, Dorothy (1987): Yrke: Musiker. Borås 1987.

Johansson, Thomas & Miegel, Fredrik (1996): Kultursociologi. Studentlitteratur.

Kopiez, Reinhard (1996): “Musikalische Interpretation: Freiheit ohne Grenzen?”, artikel s 3-16 ur Musiktheorie, 11 (1).

Kramer, Lawrence (1993): ”Tropes and Windows: An Outline of Musical Hermeneutics”, ur Music as Cultural Practice, 1800–1900, University of California Press.

Kramer, Lawrence (2002): ”Hermeneutics and Musical History: A Primer Without Rules”, ur Musical Meaning: Toward a Critical History. University of California Press.

Kretzschmar, Hermann (1902/1990): ”Anregungen zur Förderung musikalischer Hermeneutik”, ur Musical Aesthetics: a Historical Reader, ed. E.A. Lippman, Vol. 3: The Twentieth Century, Stuyvesant, New York.

Langer, Susanne K. (1957): Philosophy in a New Key: A Study in the Symbolism of Reason, Rite and Art. Third Edition. Harvard University Press.

Lippman, Edward (1992):”Theories of Meaning”, ur A History of Western Musical Aesthetics. University of Nebraska Press.

Ljungdahl, Maria (1996): Blondels sång: “Sök troget – så finner du” Del 1. 1840 – Robert Schumanns tid. Uppsats för 40 poäng i musikvetenskap. Göteborgs universitet.

Ljungdahl, Maria (1997): Blondels sång: “Sök troget – så finner du” Del 2. Berättelser om fångna själar och befriande musik 1190-1990. Uppsats för 60 poäng i musikvetenskap. Göteborgs universitet.

Ljungdahl, Maria (2009-2010): blogginlägg med etiketten ”trumpet” i en debatt om den s k ”genustrumpeten”, dvs utomståendes kritiska synpunkter på att musikvetare forskar med genusperspektiv. Beyond Good and Atonal. https://beyondgoodandatonal.com/category/debate/ 

McClary, Susan (1991): Feminine Endings: Music, gender and sexuality. University of Minnesota Press.

Meyer, Leonard B. (1989): Style and Music: Theory, History and Ideology. University of Pennsylvania Press, Philadelphia.

Miles, Stephen (1997): “Critical Musicology and the Problem of Mediation”, ur Notes, Second Series, Vol. 53, No. 3.

Miles, Stephen (1999): ”The Limits of Metaphorical Interpretation”.

Molander, Bengt (1996): Kunskap i handling. Daidalos.

Morse, Michael W. (1996): Rhythm, Musical Time & Society – Prolegomena to a Sociology of Music. (läst och sparad i elektronisk form 2005 från en tidig version av manuset till en planerad tryckt utgåva).

Morse, Michael W. (2009): “Twenty Years After: A Review Essay of Musicological Identities”. https://www.iaspm.net/96/#1  (publicerad online av IASPM 2009-02-17)

Mueller-Vollmer, Kurt (ed) (1988): The Hermeneutics reader: texts of the German tradition from the Enlightenment to the present. Basil Blackwell, Oxford 1986. Elektronisk upplaga utgiven av Continuum International Publishing 1988.

Nattiez, Jean-Jaques (1990): Music and Discourse – Toward a Semiology of Music. Princeton.

“New Musicology”, ur Wikipedia (english) https://en.wikipedia.org/wiki/New_musicology  (läst 2014-09-28)

Pederson, Sanna F. (2009): “An early crusader for music as culture: Wilhelm Heinrich Riehl”. Ur: Blažekovic, Zdravko, and Barbara Dobbs Mackenzie (eds): Music’s intellectual history. RILM Perspectives I. New York: Répertoire International de Littérature Musicale.

Pinker, Steven (2014): “Why academics’ writing stinks”, artikel ur The Chronicle of Higher Education. (publicerad online 2014-09-26) (läst 2014-09-29)

”Postmodernism”. Artikel i Wikipedia (svenska). https://sv.wikipedia.org/wiki/Postmodernism 

Riehl, Wilhelm Heinrich (1861-62): Musikalische Charakterköpfe: Ein kunstgeschichtliches Skizzenbuch. Band 1 & 2. Andra upplagan. J. G. Cotta’scher Verlag, Stuttgart.

Schubert, Franz (1824): Moment Musicaux Ab-dur, ”Les plaintes d’un troubadour” (Op. 94:6)

Schulenberg, David (2010): The Music of Wilhelm Friedemann Bach. University of Rochester Press 2010.

Schumann, Robert (1840): “Blondels Lied”, Op 53 nr 1, ur Romanzen und Balladen III. 1840.

Shepherd, John (1993): ”Difference and power in music”. Ur: Ruth A. Solie (ed): Musicology and Difference: Gender and Sexuality in Music Scholarship. University of California Press.

”Sublimation”, artikel i Wikipedia (english) https://en.wikipedia.org/wiki/Sublimation_(psychology) (läst 20141104)

”Sublime”, artikel i Wikipedia (english) https://en.wikipedia.org/wiki/Sublime_(philosophy) (läst 20141104)

Solie, Ruth A. (ed) (1993): Musicology and Difference: Gender and Sexuality in Music Scholarship. University of California Press, Berkeley and Los Angeles.

Spinoza, Baruch (1670/1883): A Theologico-Political Treatise. Original 1670. Översatt 1883 av R. H. M. Elwes.

Subotnik, Rose Rosengard (1991): ”Musicology and Criticism”, ur Developing Variations.

Todorov, Tzvetan (1989): Symbolik och tolkning. Symposion förlag. Översättning av Mats Rosengren.

Toijer-Nilsson, Ying (1981): Fantasins underland: Myt och idé i den fantastiska berättelsen. EFS-förlaget.

Toorn, Pieter van den (1991): ”Politics, Feminism and Contemporary Music Theory”. The Journal of Musicology, Vol 9, No 3.

Toorn, Pieter van den (1995): ”Feminism, Politics, and the Ninth”.

Treitler, Leo (1989): ”What Kind Of Story Is History?”, kapitel 6 i Music and the Historical Imagination. Harvard University Press.

Williams, Raymond:

Från Exegesen till Empatin, Exemplet och Evigheten — en åktur med den hermeneutiska cirkelbanan

Posted on by

1. Exegesen: filologisk och patristisk hermeneutik (Aristoteles, Filo, Origenes, Hieronymus, Augustinus, Maimonides, Thomas av Aquino, Spinoza, Wolf, Ast, Boekh, Lanson m fl)

”Se upp för dörrarna! Dörrarna stängs… ”

På vårt första varv i stadens cirkulära kommunikationssystem — den s k Hermeneutiska Cirkelbanan — utgår tåget från den slitna och dåligt upplysta gamla centralstationen, kallad Exegesen, som delvis befinner sig ovan mark och har sin ingång till biljetthallen från en gata nära en av stadens gamla klosterkyrkor. 

Vi kommer att åka fyra varv runt staden. Det är ingen sightseeing-tur, så det kommer inte att finnas mycket intressant för oss att se, höra eller låta oss distraheras av via något annat sinne. Allt i den omedelbara omgivningen kommer att upplevas som enahanda, dovt dunkande, obegripligt, lite yrselframkallande och mörkt, därför att vi kommer att befinna oss i en tunnel under jorden. Det enda vi har med oss som sällskap är språket. Orden. Bokstäverna. Satserna. De givna texterna som skall läsas, respektive åtagandet att skriva en annan text. Allt annat som kan komma att störa oss i arbetet med texterna är att betrakta som synvillor, hörselvillor och andra illusioner av verklighet, tolkningar som har sitt ursprung i våra nervsystem och är lika naturliga fenomen som drömmarna som kommer till oss som visioner och skenbara handlingar och händelser om natten. Vad är då tolkningsläran ifråga? Ämnet!

Hermeneutics is derived from the Greek word ἑρμηνεύω (hermēneuō, “translate, interpret”), from ἑρμηνεύς (hermeneus, “translator, interpreter”), of uncertain etymology (R. S. P. Beekes (2009) suggests a Pre-Greek origin).

/…/

Folk etymology places its origin with Hermes, the mythological Greek deity who was the ‘messenger of the gods’. Besides being a mediator among the gods and between the gods and men, he led souls to the underworld upon death.

Hermes was also considered to be the inventor of language and speech, an interpreter, a liar, a thief and a trickster. These multiple roles made Hermes an ideal representative figure for hermeneutics. As Socrates noted, words have the power to reveal or conceal and can deliver messages in an ambiguous way. The Greek view of language as consisting of signs that could lead to truth or to falsehood was the essence of Hermes, who was said to relish the uneasiness of those who received the messages he delivered.

[ https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeneutics ]

Vi är ensamma på resan, i läsandet och skapandet av texter, men ändå aldrig utan sällskap av vår egen natur och kultur. Som Heidegger, enligt vad jag förstått, uttryckte det (enligt refererande litteratur — jag har tyvärr inte läst hans originalverk, så eventuella missförstånd i den här parafrasen är helt mitt fel) är vi nerslängda i tillvaron vid en slumpmässig tidpunkt och på en slumpmässig plats, men lyckligtvis utrustade med viljan att göra bästa möjliga av det ödet. Därför kan vi utan större problem uppleva språk, gemenskaper, förhållanden och kulturella mönster som lika naturliga som öknens sand, skogens träd, solens ljus och havets vågor.

Tankarna, om tolkningarna, och om meningen med resan. Var det så klokt att följa med egentligen?

Tänk om? Tänk om man aldrig kan hitta ut ur systemet igen! Det finns ingen karta. Vad är det för typer i den här vagnen, hörni? Ja, eller hur? Se, han där med skinnmössan! Kan ju inte vara riktigt normal, fattar man ju. Hör, hur folk mumlar och småler medan de bläddrar i sina skrifter och knackar på sina informationsmaskiner. Man kan ju bara misstänka hur sjuka deras fantasier är, om de ser ut att njuta av att läsa så här torra läroböcker och vetenskapliga artiklar. Det är nästan lite religiös fanatism över stämningen här i vagnen. Nej, nu blev det mörkt! — och de gröna skyltarna har slocknat. Åt vilket håll finns nödutgången? Är jag på väg att bli fånge och kvar för alltid i en sekt av mystiska underjordiska resenärer? Det där med Hermes lät inte så bra… Mamma, hjälp! Jag får ingen luft! Släpp ut mig!

Ett tänkbart missförstånd på vägen till förståelse av vad det här ämnet handlar om — apropå den möjligen ovetenskapliga förklaringen att ordet hermeneutik är skapat efter namnet på de gamla grekernas gud med ansvar för handel, kommunikation, språk, lögn och tjuveri — skulle kunna vara att det är samma sak som hermetism (hermeticism), som kan sägas vara en både antikt existerande och i modern tid återuppfunnen andlig filosofi, med kopplingar till grenar på de organiserade världsreligionernas synliga träd men också hemlighetsfullt insnärjd i de esoteriska, ockulta klosterträdgårdarnas oorganiserade vegetation:

Hermeticism, or Hermetism, is a label used to designate a philosophical system that is primarily based on the purported teachings of Hermes Trismegistus (a legendary Hellenistic combination of the Greek god Hermes and the Egyptian god Thoth). These teachings are contained in the various writings attributed to Hermes (the Hermetica), which were produced over a period spanning many centuries (c. 300 BCE – 1200 CE), and may be very different in content and scope.

/…/

Throughout its history, Hermeticism was closely associated with the idea of a primeval, divine wisdom, revealed only to the most ancient of sages, such as Hermes Trismegistus. In the Renaissance, this developed into the notion of a prisca theologia or “ancient theology”, which asserted that there is a single, true theology which was given by God to some of the first humans, and traces of which may still be found in various ancient systems of thought. Thinkers like Giovanni Pico della Mirandola (1463–1494) supposed that this ‘ancient theology’ could be reconstructed by studying (what were then considered to be) the most ancient writings still in existence, such as those attributed to Hermes, but also those attributed to, e.g., Zoroaster, Orpheus, Pythagoras, Plato, the ‘Chaldeans’, or the Kaballah. This soon evolved into the idea, first proposed by Agostino Steuco (1497–1548), that one and the same divine truth may be found in the religious and philosophical traditions of different periods and places, all considered as different manifestations of the same universal perennial philosophy. In this perennialist context, the term ‘Hermetic’ tended to lose even more of its specificity, eventually becoming a mere byword for the purported divine knowledge of the ancient Egyptians, especially as related to alchemy and magic. Despite their occasional use of authentic Hermetic texts and concepts, this generic and pseudo-historical use of the term was greatly popularized by nineteenth- and twentieth-century occultists.

[ https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeticism ]

Men hermeneutikens — till skillnad mot hermetismens — ursprungliga sammanhang var inte dessa kretsar (som beskrivs i uppslagsartikeln som citatet ovan är taget från) av antika synkretister, fornkristna mystiker eller senare tiders vidskepliga frimurare, utan snarare de lärda och fromma människor som sysslade med att uttolka den rätta meningen ur profetior, heliga skrifter och av annan anledning vördad litteratur inom de olika grekiska och abrahamitiska religiösa kulturerna. Även inom hinduismen finns en mycket gammal filosofi kring och begrepp för hur texttolkning skall gå till. [Todorov 1989:52f; se även Wikipedia: ”Hermeneutics”]

Som vanligt i den västerländska historien om hur vetenskaperna växte fram är den oundvikliga första relevanta referensen filosofen Aristoteles. Så även i hermeneutiken:

De Interpretatione, or On Interpretation (Greek Περὶ Ἑρμηνείας or Peri Hermeneias) is the second text from Aristotle’s Organon and is among the earliest surviving philosophical works in the Western tradition to deal with the relationship between language and logic in a comprehensive, explicit, and formal way. The work is usually known by its Latin title.

[ https://en.wikipedia.org/wiki/De_Interpretatione ]

Från Filosofen följer en kedja av lärjungar som bevarar och förändrar vetenskapen genom en språkcentrerad tradition från Aristoteles — till exempel Filo, Origenes, Hieronymos, Augustinus, Maimonides, Thomas, Spinoza, Wolf, Ast, Boekh, Lanson. Det som utvecklas av den bibelcentrerade skaran av hermeneutiker i perioden från antiken och fram till medeltiden är en syn på tolkningar och texter som sorterar upp betydelserna av det som sägs i en text i två huvudgrupper, nämligen:

  1. sensus historicus — den bokstavliga, grammatiska och/eller historiska meningen i texten, om satserna, orden, fonemen och bokstäverna läses på ett konventionellt, osofistikerat sätt, vilket ironiskt nog i vetenskapliga sammanhang (utanför de dogmatiska kraven i en religiös eller på annat sätt ideologisk miljö, där man läser och analyserar med syftet att bekräfta en bestämd tolkning) kan kräva att man med sofistikerade ansträngningar och efter att ha inhämtat stora kunskaper om språk, kultur och historiska förhållanden försätter sig i ett tillstånd av fördomsfri naivitet för att sedan kunna närläsa och analysera påståendena, logiken och språket i detalj, medan man söker efter olika tolkningar,
  1. de bildliga, allegoriska eller andliga meningarna under textens yta, om den läses på ett intuitivt, kreativt, metodiskt och/eller dogmatiskt vis som om allt i den eller delar av innehållet har en relation till och skulle kunna stå för någonting annat än det som sägs i klartext. Denna grupp brukar sedan delas upp i två eller tre underkategorier. Sammanlagt finns det därför i detta s k patristiska tolkningssystem vanligtvis fyra typer av exegetik, uttolkning av fyra slag av betydelser i skrifterna, nämligen:
  1. sensus historicus — den bokstavliga, grammatiska eller filologiska meningen,
  2. sensus allegoricus — den symboliska, allegoriska eller typologiska meningen,
  3. sensus moralis — den moraliska eller tropologiska meningen, och
  4. sensus anagogicus — den metafysiska, mystika, eskatologiska eller anagogiska meningen.

I judisk rabbinsk tolkningstradition efter Maimonides finns motsvarande fyra begrepp, som i stort sett exakt liknar de som de kristna kyrkofäderna utvecklade vid samma tid:

  1. Peshat (simple interpretation)
  2. Remez (allusion)
  3. Derash (interpretive)
  4. Sod (secret or mystical)

Spinoza intar en intressant mellanposition i tid, vetenskap och ideologi inom hermeneutiken och filosofin i allmänhet. Han kan t ex sägas vara länken från såväl antikens språkfilosofer som Maimonides medeltida judiska exegetik till dem som formulerade metoderna i den moderna filologiska hermeneutiken [som enligt Todorov 1998:91 utvecklades i Spinozas hemstad Amsterdam]:

(7:78)  No one has ever been able to change the meaning of a word in ordinary use, though many have changed the meaning of a particular sentence. (7:79) Such a proceeding would be most difficult; for whoever attempted to change the meaning of a word, would be compelled, at the same time, to explain all the authors who employed it, each according to his temperament and intention, or else, with consummate cunning, to falsify them.

[Baruch Spinoza: A Theologico-Political Treatise. Översatt 1883 av R. H. M. Elwes]

Den filologiska hermeneutikens syfte blev — i motsats till den bibliska exegesens mål att tolka och förklara texter genom att undersöka historien, associationerna och kontexterna kring texterna — att tolka och förklara kontexter, dvs historiska perioder och andra kulturer — genom att undersöka innehållet i representativa texter.

Nu har vi kört ett helt varv i tunnlarna, och stannar ett ögonblick vid station Exegesen för att hämta upp nya s k heliga och klassiska texter, som tillsammans med oss är på väg till ett hermeneutiskt evenemang borta på det artonhundratalsuniversitet som breder ut sig ovanför en annan station på den här cirkeln.

2. Empatin: metodisk eller historistisk hermeneutik (Ranke, Humboldt, Schleiermacher, Dilthey m fl)

”…wie es eigentlich gewesen”…

Och där kliver vi av. Och så lyssnar vi på en tolkning — en direkt översättning — av vad universitets namne en gång sade om den process som kallas den hermeneutiska cirkeln:

”[Understanding] presupposes within the comprehending something analogous to what later will be comprehended, a pre-existing, original agreement between subject and object…… When two persons are separated by a gulf, no bridge or understanding can lead from one to the other. In order to understand one another, one must in a sense already have understood each other to begin with.”

[Humboldt, citerad i engelsk översättning, i Andersson 1991:97]

Kostymspektaklet startar på perrongen. (Det är ett sådant där s k lajv.)

På med paltorna! Här får du en värja i handen och där ligger en packe bläckfläckade böcker. Nu äro vi studenter, och nu skola vi studera och förstå det hela.

Jaså, inte det? Okej, Leopold Ranke påstod ju faktiskt inte ordagrant att hermeneutikens mål var att lägga fram historien precis som den var, utan man skall nog tolka hans utsaga som att han säger att syftet är att skapa en trovärdig kopia, frammana en föreställning om hur det var, göra en dramadokumentär, deltaga i ett lajv, uttrycka en metafor, en mimetisk relation… [Ricoeur 1993:224]

Så här skall vi inte stanna så länge. In i tunneln igen. Nytt varv runt banan. Ny slutstation.

3. Exemplet: ontologisk hermeneutik (Heidegger, Gadamer, Dahlhaus m fl)

Just som tåget stannat nästa gång, och dörrarna öppnats mot ett obestämt landskap som tonar bort mot en tom horisont, knäpper det till i högtalaren och någon börjar tala —  om det inte är en röst direkt ur boken som andlöst mal på? — om hur filosofen Gadamer enligt författarens mening ifrågasätter — eller i alla fall med hjälp av argument, kanske från kretsen runt Habermas — vad vet jag? jag har inte hunnit fram till någon förståelse av den epoken ännu — hur Gadamer enligt talaren borde ifrågasätta — den metodologiska hermeneutikens, historismens, metoder, mening och moraliska halt — och här står luften stilla, men horisonten rör sig:

”Distansering från den egna subjektiviteten är förutsättningen för möjligheten att den Andres subjektivitet ska få en röst inom oss genom tolkningsakten. Frågan för Gadamer är nu om en sådan distansering inte är ett exempel på omedveten alienering, dvs på ett omedvetet förnekande av tolkningens verkliga roll i det mänskliga väsendet. Om tolkning djupast sett är en del av vårt sätt att existera, och alltså en ontologisk kategori, och om den som sådan med nödvändighet innebär att vår subjektivitet, både som formerande och till sist formad entitet, är en nödvändig del av tolkningsakten, så innebär kravet på distansering ett sätt att förhålla sig till tolkning som berövar den sin signifikans, sin existentiella meningsfullhet, för människan. En jämförelse: marxismen föreställer sig arbetet som den dimension i vilken människan skapar och formar sitt eget väsen som individ och kollektiv. Varje samhällsform som berövar en stor del av mänskligheten kontroll över arbetet och över arbetets produkter är därför i sig en alienerande samhällsform. När människor distanserats från det som är arbetets existentiella poäng alieneras de. Vad orättfärdiga samhällsformer gör med de underkuvade klasserna är, med en jämförelse som Gadamer kanske skulle finna alltför hård, vad en överdriven metodologisering av hermeneutiken gör med dem som ägnar sina liv åt kvalificerat tolkningsarbete och åt att sprida dess resultat.”

[Andersson 1991:106f]

”Jag har inte sanningen, jag söker den!”

Vi fick tydligen med oss en fripassagerare på tåget, ser jag. En dåre som påstår att hon skall kallas Rosa-Skära Hammarbild, är nästan precis hundra år gammal och kom till världen inuti ett rymdskepp. Dessutom vill hon att vi skall tro på att hon sannerligen är gudfarmor till en före detta ärkemössa i Filköping. Hur som helst, kärringen klev väl på redan i Exegesen, och torde vara en stackars själ som rymt från någon avdelning på Helgeandshuset i staden. För inte kan det väl vara sant, som hon säger, att hon har tillbringat åtskilliga år vid Humbuguniversitetet, och bara nyligen steg in i denna nu åter skenande vagn? Fördomarna spelar oss spratt, inte sant?

What in Gadamer’s hermeneutics was ‘prejudgment’ took on a different cast in the work of Jürgen Habermas (b 1929), a member of the Frankfurt School, who engaged Gadamer in public debate from 1967. Habermas explored the possibility that understanding might depend not on context, not on a consensus of the tradition within which a given utterance occurred, but instead on a force exerted upon it that resulted in ‘systematically distorted communication’. He argued that, while Gadamer’s hermeneutics assumed human communication to be rational, in reality it is subject to distortion and deception. Habermas gave two instances: the operation of the unconscious mind as revealed by Freud; and the working of ideology within a society. Neither is localized: both are pervasive in human society. He argued that these two forces cannot be left to the psycho­ and political analyst respectively; that hermeneutics itself must take on the task of interpreting such distorted communication, and that its result will be ’emancipation’.

[“Hermeneutics”, ur Grove Music Online]

Vi fortsätter ett varv till, läser lite till, och ser vad som händer medan vi närmar oss slutstationen. Tiden går, och vi med den, men fokuset på sanningen är viktigare än att följa ett regelverk för att avancera mot ett historiskt Heureka. En tunnelbanevagn får duga som container för det vi hittills har samlat på oss med hjälp av traditionell bildning och civiliserat samhällsliv tillsammans med uppriktiga och ärliga människor [Dahlhaus 1983:58ff]. Såsom det reflekterade ljuset från våra uppslagna självlysande böcker får resenärernas ansiktsdrag att skymta i vagnens fönsterrutor, förstärker nu de historiska påståendena, de mörka orden i den lästa texten, svärtan i de framtida förorden och efterorden till tolkningarna, som redan skrivits i vår fantasi men ännu inte printats ut.

”I would like to end this chapter simply with an observation about a particularly acute irony that we seem to have discovered. As we saw in chapter I, Christianity from the outset was a bookish religion that stressed certain texts as authoritative scripture. As we have seen in this chapter, however, we don’t actually have these authoritative texts. This is a textually oriented religion whose texts have been changed, surviving only in copies that vary from one another, sometimes in highly significant ways. The task of the textual critic is to try to recover the oldest form of these texts.”

[Ehrman 2005:69]

Läser därpå följande angående verkningshistoria, som förhållandet mellan tid och tolkning beskrivs enligt Günter Figal, som tycks kontrastera mot Gadamers syn på (verknings-)historiens nödvändighet:

”Later interpretations are not necessarily better than earlier interpretations, and vice versa. Knowledge of an earlier interpretation /…/ can even be disadvantageous for the later interpretations; they carry with themselves the danger that one is more concerned with other interpretations than engaging in the claims of the work itself. If all interpretations of a work are equally original, then their temporal order is irrelevant with respect to the work itself.”

[Figal 1998:9]

4. Evigheten: epistemologisk hermeneutik (Lévi-Strauss, Ricoeur, Figal m fl)

Den där avkronologiseringen av tolkningshistorien (se citat ovan) och betoning av textens spelutrymme (play-space) för representation och interpretation, som Günter Figal antyder i kapitlet om textens tystnad i For a Philosophy of Freedom and Strife, stämmer till viss del överens med Paul Ricoeurs beskrivning av texter som tidlösa och passiva objekt — de hänger i luften — med en latent vilja till att få sin mening framställd, det som texten avser att peka på när den väl blir läst eller framförd i en ny kontext, som inte behöver ha någon relation till andra tänkbara tidigare, samtida eller senare kontexter och läsningar. [Ricoeur 1993:37] 

Günter Figal skriver i samma text att det finns en upplevelse av evig närvaro i mötet med en interpretation som både behåller sin frihet att gestalta texten i tiden och samtidigt står i förbund med textens auktoritet:

”The enactment of interpretation proceeds from the constancy of the work as a promise, in order to bring forth the meaning of that which continues to exist.”

/…/

”In the play-space of texts and works, we return to history in order to find a presence which is no longer merely temporal, the presence of a comprehending interpretation.”

[Figal 1989:10f]

Och så avgår tåget igen, från den mest avlägsna och ändå allra närmaste punkten på banan, den obeskrivliga Evigheten, och vi kan sammanfatta förvärvade erfarenheter från resan på den hermeneutiska cirkelbanan, genom att konstatera att det finns (minst) fyra olika aspekter av hermeneutik och tolkningar beskrivna inom följande passage från uppslagsverkets artikel om ämnet. Precis som det enligt författaren av den text du just läser finns fyra stationer i den här imaginära tunnelbanan. Dessutom noterar vi att det enligt kyrkofäderna och Maimonides finns fyra slag av betydelser — bokstavlig, typologisk, tropologisk, anagogisk —

”Meaning assumes different forms with different types of hermeneutics. In its traditional sense it

[1] constitutes a message from a source to a recipient. 

In other cases it 

[2] can signify the role of a work within its contemporaneous society; or the world of the composer’s mind laid open to the listener (or reader of a score); 

[3] or a dynamic experience that unfolds during listening; or a field of experience that reveals itself to the listener. 

Otherwise, it

[4] can constitute an infinite stream of latent experiences for a succession of unknowable future audiences.” 

[“Hermeneutics”, ur Grove Music Online]

Våra stationer utmed den hermeneutiska cirkelbanan hette, som vi ännu minns: 

  1. Exegesen, som motsvaras i ett för denna kursuppgift påhittat 3×4-schema av den rent bokstavliga, dvs historiska eller filologiska betydelsen av en text, och är en enkel tolkning av ett avgränsat budskap från en viss källa till en eller flera mottagare — och på den stationen finns hermeneutiker som väljer att förklara textens budskap genom att hitta rimliga sätt att läsa och förklara den, antingen i ett slutet, dogmatiskt system eller med öppnare, liberalare sinne,
  2. Empatin, som motsvaras av den s k typologiska eller allegoriska betydelsen av en text, som kan sägas beteckna en slags uppenbarelse av hur personer och budskap som sitter fast i och är beroende av en viss historisk kontext, kan frikopplas från sin egentliga kontext och byta plats med personer och budskap i en annan tid och kontext, utan att den föreställda helhetens eller delarnas mening förändras av bytet — och detta är stationen där hermeneutiker sysslar med att i fantasin resa i tiden och försätta sig i textens kontext och upphovsmannens liv och psyke, för att uppleva att de intuitivt kan förstå meningen med verket,
  3. Exemplet, som motsvaras av den s k tropologiska eller moraliska betydelsen av en text, i specialfallet att textens förväntade kvalitet och status av läsaren kräver en viss förförståelse, bildning och respekt, samt upprepade genomläsningar och omtolkningar, i kontakt med en levande tradition, för att förstås på ett korrekt och fullkomligt sätt — den stationen är en plats där hermeneutiker är strängt upptagna med att utvidga sin egen horisont för att efter hand kunna närma sig en förväntad erfarenhet av textens bästa och rimligaste mening, 
  4. Evigheten, som motsvaras av den s k anagogiska eller eskatologiska betydelsen av en text, alltså syftande bortom döden och tidens slut, eller kopplat till ett löfte om att inviga läsaren i mystik och magiska hemligheter, vilket också kan vara att inspirera till nya och mångfaldiga tolkningar, som öppnar sig för oändligt många lösningar på tolkningsproblemen och för okända former av framtida interpretationer — och där har man som hermeneutiker valt att behandla meningen i texten som en sammanhållande kraft, som är förbunden med textens möjliga tolkningar men inte i vanlig betydelse beroende av existensen av en mänsklig författare eller någon ursprungskontext.

Från exeges till empati och evighet, via exemplets makt att styra erfarenheten rätt, far vi fram mellan helheten och delarna, och inom delarna till helheten igen. Men bortom och innanför allt vi kan förklara, föreställa oss med hjälp av fantasin och erfara genom historiens samlade tolkningar, finns sannolikt en oändlig värld av trogna interpretationer, tyst, osynligt och orörligt cirklande kring varje text, konstverk eller musikstycke.

Maria Ljungdahl

[texten skrevs i september 2014; lätt reviderad i oktober 2022]

Litteratur

“Hermeneutics”, ur Grove Music Online

Wikipedia: “Hermeneutics”, https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeneutics

ur Wikipedia (English) (läst 2014-09-17 och 2022-10-24)

Wikipedia: ”Hermeticism”, https://en.wikipedia.org/wiki/Hermeticism ur Wikipedia (english) (läst 2014-09-17 och 2022-10-24)

Wikipedia: ”De Interpretatione”, https://en.wikipedia.org/wiki/De_Interpretatione ur Wikipedia (English) (läst 2014-09-18)

Sven Andersson: “Hermeneutik”, ur Filosofens fråga – om logisk empirism, hermeneutik, kritisk teori och rekonstruktionen av ontologi. Institutionen för vetenskapsteori, Göteborgs universitet 1991, s 88-145.

Carl Dahlhaus: Foundations of Music History. Cambridge University Press 1983. Translation by J. B. Robinson.

Bart D. Ehrman: Misquoting Jesus: The Story Behind Who Changed the Bible and Why. Harper San Fransisco 2005.

Günter Figal: ”On the Silence of Texts: Toward a Hermeneutic Concept of Interpretation”, in For a Philosophy of Freedom and Strife: Politics, Aesthetics, Metaphysics, New York: State University of New York Press 1998, s. 1–11. Translation by Wayne Klein.

Hans-Georg Gadamer: ”Om förståelsens cirkel” i Filosofin genom tiderna, Efter 1950, texter i urval av Konrad Marc-Wogau m.fl., Thales Stockholm 2000, s. 102-110.

Paul Ricoeur: ”What Is a Text?”, i A Ricoeur Reader: Reflection and Imagination, Toronto: University of Toronto Press 1991, s. 43–64.

Paul Ricoeur:  “Vad är en text?” m fl artiklar ur Från text till handling. Brutus Östlings förlag. Översättning av Margareta Fatton, Peter Kemp och Bengt Kristensson. 4:e upplagan 1993.

Baruch Spinoza: A Theologico-Political Treatise. Original 1670. Översatt 1883 av R. H. M. Elwes.

Tzvetan Todorov: Symbolik och tolkning. Symposion förlag 1989. Översättning av Mats Rosengren.

tankar och läsefrukter om text och verklighet

Posted on by

(återpublicering på bloggen maj 2017, ursprungligen 2009-04-04)

(Efter ett dokument påbörjat år 1998 och avslutat år 2000. Lätt redigerat år 2009. Filen var bara med viss möda läsbar i moderna program. Sommaren 1999 flyttade vi från Göteborg till Stockholmsområdet igen, men pga ett försenat husbygge var vi hemlösa från 24 juli till 19 oktober, och bodde hos släktingar och i en lånad lägenhet, medan större delen av våra ägodelar var magasinerade i Göteborg. Samma kväll som vi flyttade in i huset föddes vår katt Murre i ett annat hus i byn.)

Frågeställningar:

Hur kan man betrakta textfenomenet som natur respektive kultur? Vad är ett verk? Vad menas med ångbåt? Vad gör en flundra? Varför är Pippi inte en fågel?

[1]
Ut ur paradiset – tanken påklädd ordets skydd. Fårskinnet med pergamentet, fikonlövet med papyrusarket, linneklädnaden med brevpappret – allt hänger ihop som väven själv. Textil som skydd och prydnad. Text som befästning och uttryck. Trollformler för att binda naturen med ordvävar. Handen och tanken bearbetar naturens utgångsmaterial och kulturens halvfabrikat. Plocka, klippa, karda, spinna, nysta, varpa, fläta, väva, binda, sticka, snörpa, knyta, skära till, sömma, brodera, fästa, låta tråden löpa… Det textila hantverket är självklar metafor för ordkonsten, och får därför inte glömmas som överordnad tankestruktur för texten. Över textilslöjden återfinns ursprunget till den viljestyrda vävnadskonsten. Konstnärsinstinkten erkänner närhet till djurens bobyggande och fångstredskap. Naturen är metonym till artefakterna; textilen metafor för kulturbygget. Var går gränsen mellan textande människor och hantverkande djur? Bävern bygger flätade trädfällen, skatan stickar bo med brutna pinnar, spindeln spottar silvriga spetsar och larven spinner masksovsäck. Alla vill skydda sig och sitt genom sinnrika byggen runt sin egen livsform. Shelley skrev om diktandet som ett småkrypshantverk med odödlighetssyfte:

The spider spreads her webs, whether she be / In poet’s tower, cellar, or barn, or tree; / The silk-worm in the dark-green mulberry leaves / His winding-sheet and cradle ever weaves: / So I, a thing whom moralists call worm, / Sit spinning still round this decaying form, / From the fine threads of rare and subtle thought – / No net of words in garish colours wrought / To catch the idle buzzers of the day – / But a soft cell where, when that fades away, / Memory may clothe in wings my living name, / And feed it with the asphodels of fame / Which in those hearts which must remember me / Grow, making love an immortality.

(P B Shelley: Letter to Maria Gisborne, 1820)

[2]
Om text omvänt är metafor för vävnad och bygge så skriver människan omkring sig för att klä sig och bo. Text för att leva, text om sitt liv i döden. Penelope river upp sin text i natten. Nornorna nystar upp inslaget, har det med i nya intriger, narrar berättaren till nya trådar, varpar vepor, torkar dårarnas tårar. Bottenmönstret beror av varpens bredd och inslagets färg, men botten av en text är ingenting annat än yta. Texturen är ytstruktur på alla ledder, texten är ingenting så djupt som en sjunken dröm, utan bara en dörr till en verklig boning där innehållet är en levande form. Alltså är formen själva innehållet och behållaren en textlig container, en kokong för lättflyktiga tankar på en resa i tidens rum. Rymdschabraket Aniara är en död text av plåt – ett bra exempel. Bara en instängd läsare som kan föreställa sig formen på sina egna känslor kan blåsa nya ordbubblor i maskinrytmen. Riktar sig resan in på odödligheten är revan i väven och den tappade maskan i trikån de hål som nya texter kan växa in i, växla spår och töja tyget till skydd för nya former som flyter i varandra som vattenmassor, massmedier och översättningar översvämmar varann i ytterligare värderade valutor. Överrocken skyddar mot snöfallet medan författaren snubblar på den sista tråden – Det var nära ögat! Närsynt läsning, näsan nuddar, nosar, nyser. Boken är dammig. Nyss, har jag kommit så långt med garnet? Dags att upprepa: länge än… Det finns ingen gräns…

[3]
En värld är varje människa… Ett verk är varje tolkning? När Goodman/Elgin diskuterar förhållandet mellan världen och verket, börjar de med att konstatera att den här världen som vi tror att vi alla lever i och kan referera till – den finns egentligen inte? De menar att existensen av en värld är beroende av de kognitiva symbolsystem som används för att slå fast att den finns. En världsbeskrivning kan därför inte finnas i flera kontrasterande versioner och ändå beskriva samma verklighet (eller värld). Ett litterärt verk kan däremot finnas i motstridiga versioner och ändå vara tolkningar (eller verkbeskrivningar) av samma text, utifrån olika världars uppfattningar. Ett verk kan också finnas i flera tolkningar i en och samma värld (eller värd!) och då referera till en och samma existerande text. Frågan är då framförallt vilket som kan anses vara själva Verket: originaltexten (direkt från författarens huvud, utan eventuella skrivfel i manus) eller en tolkning av den (och dessutom: den enda rätta tolkningen, alternativt vilken tolkning som helst)? I vilken värld finns texten och i vilken finns tolkningen? Hur är förhållandet mellan dem? Släktskap, identitet eller ingen relation alls? Vad händer sedan med verket när världen upphör att finnas? Den enda världen – gemensam för alla och entydigt beskrivbar – har ju enligt Goodman/Elgin [om jag förstod det rätt, vilket jag misstänker att jag inte gjorde] aldrig funnits, så den behöver vi inte sakna. Däremot kan man – och nu drar jag vidare i egna tankespår som inte enbart utgår från Goodman/Elgin – diskutera vad det var för värld som verkets text tillkom i. Den världen bestod av författarens liv och medvetande, med dåvarande uppfattningar om verkligheten och konsten, och var en dynamisk bakgrund till skapelsen av verket, dvs texten. Finns den världen (dvs värden, den som hyser medvetandet om världen!) kvar ögonblicket efter textens färdigställande och överlämnadet till offentligheten? Ja, om författaren inte omedelbart upphör att finnas till som medvetande. Därefter kommer världen fortsätta att förändras, tills den så småningom inte längre är samma värld som den där verket skapades. Verket befinner sig inte heller längre enbart i den världen, utan är utkastat i det moln av samtida världar som har möjlighet att ta emot det. Efter samtiden kommer framtiden, med sina nybildade moln av receptions-, tolknings- och adaptionsvärldar (jag har skrivit en hel del om tidsaspekten på tolkningar i min C-uppsats i musikvetenskap – tillämpat på det narrativa innehållet i en 1800-talssång – och då använt en analysmodell som jag kallar en multikron interpretationsmetod). Det är då inte i alla lägen väsentligt att känna till författarens avsikt med verket och tro att den finns i texten.

[4]
Claude Levi-Strauss tolkar flundran i den västkanadensiska myten (om hur den svåra sunnanvinden fick ge med sig och bara blåsa varannan dag) som en binär operator, dvs en symbol för växlingen mellan två diskret skilda tillstånd, som kan vara Ja/Nej, Sant/Falskt, 1/0, eller On/Off (vinden blåser/vinden är still). Problemet kan bara lösas med ett antingen-eller, dvs en binär operation. Det är tydligen inte en vind som kan tämjas gradvis, därför passar flundran som förhandlare. Plattfisken kan förenklat betraktas som en tvådimensionell figur. Antingen ser man den runda konturen uppifrån eller nerifrån, vilket motsvarar nollan, eller ser man fisken från den smala kanten, vilket ger en etta. Flundran kan kanske också ses som en bild av jorden – en platt skiva – eller den runda månen, som växlar faser lite mer kontinuerligt. Det vore en tänkbar icke-binär förklaring till flundrans roll i myten – att vindriktningen (med längre cykler än varannan dag) styrs av månens faser, och att månens representant i havet är flundran. Det vore då ett kontinuerligt: “ja, blås på” till sunnanvinden under nedan och ny, och ett “nej, var still” under fullmåne. I den digitala världen, där man räknar logiska ettor eller nollor, utan gradvisa förändringar, finns ytterligare en möjlighet att tolka flundrans positioner som tecken för händelser och informationsflöde. Fisken som rör sig mellan de två världarna eller tillstånden är ju den som gör informationsutbytet möjligt. De logiska kretsarna opererar med 1 och 0 som värden, vilket är statiska tillstånd. För att sända information från ett ställe till ett annat krävs också en kanal, som kan ha värdet “in” eller “ut” för riktningen på de data som passerar. Flundrans tecken fungerar här som symboler för dynamiska tillstånd, i det binära paret I/O (In/Out).

[5]
Verk som finns i flera tryckta, illustrerade och översatta versioner, och dessutom i adaptioner för olika medier, ger goda möjligheter att fundera över vad som ger identitet till ett litterärt verk. Ta till exempel “Pippi Långstrump”. Är Astrid Lindgrens text i manuset till originalutgåvan själva Verket? Eller är den texten bara en tolkning till skriftspråk av den saga om Pippi som hon berättade för sin dotter vid läggdags, långt innan tanken kom att skriva en barnbok? För övrigt var det ju dotterns idé att uppfinna Pippi-gestalten, vilket gav upphovet till Astrid Lindgrens produktion av texten. Kanske hade dottern ursprungligen en helt annan tanke om hur verket “Pippi Långstrump” skulle gestalta sig? På receptionssidan börjar kedjan kanske på ett liknande sätt, med ett barn som ber om en godnattsaga. Föräldern plockar då fram en video med Pippi. Verket Pippi Långstrump är i stort sett detsamma, men Pippi Långstrump kan se väldigt olika ut. Jag vill verkligen (!) inte betrakta alla dessa Pippi-uppenbarelser som olika verk, då de så uppenbart (för alla barn! Bevare oss för filosofer!) har en gemensam historia och idé. En filosofisk nödlösning blir att hoppa upp i Platons idévärld. Alla tänkbara världars alla tänkbara Pippi-texter kan då ses som ofullständiga realiseringar av det idealiska verket om den självständiga flickan med det roliga namnet. Verket finns. Alla texter på verkets tema är tolkningar, vilka ibland går under samtidigt som världarna som hyste dem. När vi refererar till ett visst verk är det rimligt att anta att vi menar helheten av: 1) författarens intension och text, 2) omvärldens (-världarnas) antagna uppfattning om innehållet och värdet i realiseringen, samt, 3) vår egen privata tolkning (användning) av texten, plus, 4) misstanken att något utöver texten finns där och slinker ur greppet både hos författaren och läsarna, fast ändå bör kunna anas – men aldrig beskrivas.

“For works do not always realize their authors intensions. And even when they do, the realization of those intensions is not always central to the effectiveness or even the identity of a literary work.” (Goodman/Elgin, s 55)

concerning brimstone in nouns (omkring de svavelbrinnande substantiven)

Posted on by

Peri theion onomaton (Om de gudomliga/kraftfulla namnen)

“Pseudo-Dionysius” kallar vi numera författaren till traktaten Peri theion onomaton (Om de gudomliga namnen; titeln kan även översättas bokstavligt som “omkring de svavelbrinnande substantiven” eller “concerning brimstone in nouns”!)[1][2]. Texten, som utger sig för att vara skriven av en Dionysius Areopagitis, betecknas idag som en pseudepigraf, en sorts förfalskning[3] med avseende på textens ursprung och auktoritet. Under antiken och en lång tid därefter antog man att denna och andra skrifter med samma avsändare var samtida med de texter som ingår i Nya Testamentet i den kristna Bibeln, alltså författade i stort sett före 100-talet, och i alla fall före år 150. Man trodde att Dionysius var en jurist och lärjunge till Paulus, knuten till berättelsen om ”den okände gudens” altare i Aten, och att han var den som enligt traditionen blev Atens första biskop. En alternativ förklaring som florerade på grund av att ett av manuskripten till Dionysius skrifter förvarades i Paris, var att denne biskop Dionysius var identisk med Denys, biskop av Paris. Idag menar man att författaren troligen var en syrisk munk som levde omkring år 500, men hypotesen att Dionysius från början inte var syrier utan kom från nuvarande Georgien och hörde till kungafamiljen i landet Iberia har förts fram av flera forskare i vår tid. Kuriositet: i en passage ur Nya Testamentet som anses hänga ihop med det Dionysius skriver i första kapitlets första stycke, om den andliga kraften som påverkar en teolog, finns ett ord som är ganska likt begreppet och namnet Areopagen[4], nämligen harpagenta (ἁρπαγέντα), ett verb som i 2 Kor. 12:2-5 används av Paulus i texten om “en man” (=han själv) som blev uppryckt (jfr engelska: rapture) till tredje himlen. I nutida bibelkommentarer[5] till passagen förklaras uttrycket “tredje himlen” vara möjligt att läsas antingen som ett metaforiskt namn för Gud inom judisk tradition, där man ju helst undviker att använda det namn som antas vara Guds verkliga namn och därför har skapat många omskrivningar, eller som hörande till ett av tidens kosmologiska system med hierarkiskt och/eller koncentriskt skilda kretsar, uppdelade i grupper om tre, fyra, sju (tre plus fyra) eller nio (tre gånger tre) totalt eller av varje sort. Traktaten Peri theion onomaton av Dionysius handlar i stora drag om att förklara hur kunskap om det gudomliga (det sköna, det goda, livet) kan erhållas genom att man tillämpar ett nyplatonskt tankesystem i kombination med s k affirmativ teologi, utifrån det man kan anta som axiomatiska sanningar från att studera Guds uppenbarelse i det heliga Ordet, de heliga skrifterna i Bibeln, där texterna innehåller många olika namn och beteckningar på det gudomliga. Syftet med Dionysius traktat om de gudomliga namnen tycks ha varit att försöka (men man kan ha olika åsikter om ifall han lyckades) argumentera för att nyplatonska uppfattningar om det gudomligas enhet går att knyta ihop med den kristna läran om treenigheten. Bibeln är auktoriteten som med varianter på Guds namn och metaforer om Guds egenskaper i skrifterna ger material till tankesystemet. Dionysius spinner vidare på namnen, och konstruerar begrepp som sätts in i metafysiska hierarkier av betydelse och beteckningar. Hans texter kan läsas som exempel på systematisk teologi från den tidiga kyrkans tid, omkring år 500, och troligen från den östliga kyrkan. Denna var vid den tiden påverkad av lärostrider om vilken natur Jesus hade — var han en enda sorts väsen i en helhet av gudomligt och mänskligt, eller två skilda naturer inom samma persons gränser? Dionysius verk kan även om man så vill ses som uttryck för en hellenistisk synkretism av esoterisk och tidlös karaktär. Dock tycks avsikten med texterna ha varit att i sin samtid sprida ljus — men inte för mycket! — över vägen som grubblande medkristna vandrade på. Det nyskapande draget i Dionysius språk[6] fördunklar tyvärr argumenten lite väl mycket, och en oinsatt läsare kan inte omedelbart förstå vad han syftar på t ex med det som i originalet kallas ton hieron logion respektive ton theion logion (de heliga/gudomliga ordbrukarna, tänkarna, skribenterna, patriarkerna, lagmännen, advokaterna, vittnena, poeterna, oraklen, profeterna, budbärarna, evangelisterna, apostlarna, om man försöker lista tänkbara synonymer till logion). Den ena översättningen (1897, av Parker?) skriver nästan genomgående Sacred Oracles, även när originalet hoppar över adjektivet “helig” eller ”gudomlig” och nöjer sig med τῶν λογίων, och den andra (1920) alternerar mellan några varianter, exempelvis Sacred/Divine Writers, Holy Scriptures, som ligger närmare det engelska begreppet Scripture och det lite ålderdomliga svenska uttrycket den Heliga Skrift, vilket gör det enklare att uppfatta att Dionysius syftar på Bibeln. Jag tror att det kan vara en fördel när man läser den här sortens filosofiska traktater från den tidiga kyrkan att vara åtminstone ytligt bekant med begrepp från bibelexegetik[7] och kyrkligt tänkande, förutom retorik, semiotik och filosofihistoria. Det finns en tendens att översättarna (och läsarna idag) blandar ihop originaltextens ord för metaforiskt-allegoriskt tänkta tecken, signaler eller ”symboler” i modern mening, med textens ord för de ”symboler” i en äldre mening, som möjligen skall tolkas som anagogisk-mystiska (alternativt: liturgisk-sakramentala) konkreta möten eller förbund mellan människan och det inkarnerade transcendenta väsendet: skapandet, delandet, söndrandet och hopfogandet av ”the real thing”[8]. Slutsatsen av Dionysius filosofisk-teologiska argumentation i Peri theion onomaton blir dock att det för en människa inte genom vare sig tänkandet (logos) eller sinnesintrycken går att få säker kunskap om Guds väsen och egenskaper, vilket ser ut som en paradox men är en nödvändigt konsekvens av det epistemologiska system som ställs upp. Lägre existenser kan inte förstå sig på högre väsen. Den så kallade negativa teologin — tanken att Gud undandrar sig alla bestämningar av gudomens väsen — som Dionysius lägger fram i traktaten om den dolda kunskapen om Gud (Peri mystikes theologias) vinner så att säga debatten, därför att den är mest övertygande för en filosof och mest attraktiv för en mystiker. Den förlorade traktaten Theologia symbolike (Den symboliska teologin) av Dionysius var antagligen en parallellskrift till texten om de gudomliga namnen, med ett annat perspektiv på ämnet. Om jag får gissa självständigt, då artikeln i filosofilexikonet[9] redan har slagit fast hur man bör föreställa sig att Dionysius system för att skilja mellan logiska och metaforiska/symboliska namn för Gud fungerade, gissar jag att skriften om den dolda gudskunskapen handlade om att förklara hur Guds väsen och egenskaper uppenbaras också i den materiella, sinnliga världen, inte bara i Ordet — nämligen direkt i naturen och indirekt i kulturens och kultens symboler. Det senare rimligen med betoning på hur det konkreta-symboliska mötet mellan det gudomliga (transcendenta) och det mänskliga äger rum i kyrkliga varianter av konst eller bearbetad natur. Det vill säga, om man föreställer sig exempel på kyrklig ”kultur” och konst från antiken och in i medeltiden, så är det fråga om t ex kyrklig arkitektur, kyrkogårdar och kyrkoinredning, ljusbärare, liturgiska kärl och andra föremål, skulpturer, ikoner och helgonbilder, liturgiska kläder, rökelse, vatten och olja, bröd och vin, liturgiska handlingar, processioner, mysteriespel, sakral musik och hymner. Observera att till en kristen uppfattning om Logos/Ljuset hör, att det finns en aspekt av att Gudsordet inkarneras i materien. Levande ord, tankar, ljus, blir levande bröd, kroppar, manna, och tvärtom. Närande mat är samma gudagåva som närande ord. Jesus säger sig i evangeliet vara det levande brödet, som kommer ner från himmelen (för att predika om Guds rike). Kontrasten mellan att få kunskap och insikt via språket och tänkandet och att erhålla det genom fysisk erfarenhet och sinnesintryck, är i en kristen kontext som Dionysius verkade inom inte så stor som den kanske först ger sken av att vara. För studenter i estetiska vetenskaper är det nog Dionysius tankar om det skönas funktion och plats i tillvaron och kosmologin som är av störst intresse, inklusive tankarna om nyttan av att inom teologin (vilket i senare tider kan överföras på att gälla även andra vetenskaper och konstarter) utnyttja erfarenheter och metaforer från den verklighet som kan uppfattas av sinnena, för att beskriva idéer som har att göra med det andliga, abstrakta, okända och gudomliga bortom materien, orden och tiden. Det sköna är den förenande livsprincipen i världen: det som alla ting strävar efter samt det som är deras orsak och idealtyp (paradigm). Alltså är det sköna samma sak som det goda. Som avslutning citerar jag från kapitel 4:

This One Good and Beautiful is in Its oneness the Cause of all the many beautiful and good things. Hence comes the bare existence of all things, and hence their unions, their differentiations, their identities, their differences, their similarities, their dissimilarities, their communions of opposite things, the unconfused distinctions of their interpenetrating elements; the providences of the Superiors, the interdependence of the Co-ordinates, the responses of the Inferiors, the states of per- manence wherein all keep their own identity. And hence again the intercommunion of all things according to the power of each; their harmonies and sympathies (which do not merge them) and the coordinations of the whole universe; the mixture of elements therein and the indestructible ligaments of things; the ceaseless succession of the recreative process in Minds and Souls and in Bodies; for all have rest and movement in That Which, above all rest and all movement, grounds each one in its own natural laws and moves each one to its own proper movement. (översättning av C. E. Rolt)

1) Jag har studerat den engelska versionen On The Divine Names and The Mystical Theology, i översättning av Clarence Edwin Rolt (1920), vilken återfinns på http://www.ccel.org/ccel/rolt/dionysius alternativt kan laddas ner som pdf (på en annan webbsajt)

En introduktion till Pseudo-Dionysius ges i förordet till översättningen från 1920, vilket om jag fattat rätt är författad av en senare utgivare och inte av översättaren.

2) texten på grekiska finns på http://www.churchgoc.org/Library/areopagitis2.html

3) att pseudepigrafer inte, som en del påstår, ansågs vara helt OK under antiken, har Bart Ehrman utrett i flera populärvetenskapliga böcker om bibelforskning och antiken, bl a Forged (2011).

4) Areopagen i Aten var, förutom en domstol, ett högt berg.

5) svenska Bibel 2000 och New English Translation, NET Bible, båda lästa inom appen Olive Tree Bible Study.

6) jag har inte sett någon ifrågasätta om originalen till Dionysius verk var på grekiska och om detta var Dionysius modersmål eller akademiska huvudspråk. Men om man vet var han var aktiv, kan man jämföra med vilket språk som var kyrkans språk i det samfund han var medlem av – om till exempel det var den syriska Bibeln, ”Peschitta”, som var hans referens för bibelställena? Från någon artikel, har glömt var (recensioner av Paul Rorems bok om Dionysius?) framgick att dessa begrepp är vanliga inom nyplatonismen.

7) Augustinus har (förstås) skrivit en del nyttiga texter om retorik och tolkning, t ex i De doctrina christiana, som på svenska i översättning av Lars Nyberg heter just Tolkning och retorik (2006). Patristisk hermeneutik består bl a av en fyrdelad tolkningsmetod, som har många gemensamma drag med ”Pardes”, som är en samtida eller något senare formulerad metod från judisk tradition.

8) för att uttrycka det med Moshe Barachs ord i The Icon in Early Christian Thought (1985)

9) “Pseudo-Dionysius the Areopagite”, i The Stanford Encyclopedia of Philosophy 

Diotima och Sokrates

Posted on by

Några reflektioner kring ett utdrag ur Platons dialog Symposion (i Bychkov/Sheppard (2010:22-25) (eds) Greek and Roman Aesthetics.)

Därstädes skall livet, o käre Sókrates, sade den främmande kvinnan från Mantinea, om alls någon annanstans det skall spenderas, det liv som är människans, levas i åskådning av det sköna allena.

[Citat i min egen översättning, gjord med stöd av vissa webbresurser, av en central mening från Symposion, ur stycket 211d: ἐνταῦθα τοῦ βίου, ὦ φίλε Σώκρατες, ἔφη ἡ Μαντινικὴ ξένη, εἴπερ που ἄλλοθι, βιωτὸν ἀνθρώπῳ, θεωμένῳ αὐτὸ τὸ καλόν.]

Nyckelcitatet ur Symposion skulle kunna vara ett argument för ett liv med fokus på estetiska upplevelser, men för det första är “skönheten” och “godheten” likvärdiga synonymer när man översätter originalets “det sköna/goda/fina”, grekiskans tò kalón, och för det andra framgår det av resten av texten att den vältaliga kvinnan i historien syftade till att övertyga Sokrates (vid en obestämd tid i livet då han inte redan skaffat sig de uppfattningar och de vanor han nu var känd för) om att s k platonisk kärlek, förståndiga samtal och stoisk måttfullhet är vägen till vishet och möjligheten att få kontakt med det gudomliga. Meningen med livet och kärleken, och det som kan betraktas som kärlekens handlingar, är inte att genom sinnena ohämmat njuta av tillvarons finare ingredienser, vare sig dessa utsökta njutningar återfinns i naturliga eller i kultiverade skapelser, utan att söka odödlighet genom att inom det sköna (det goda) reproducera sig genom fysiska (barn) eller metafysiska (poesi, filosofi…) avkommor:

I will tell you, she said. It is procreation in beauty, whether in body or in soul. /…/ [Love is the] [d]esire to reproduce and procreate in beauty. 

Det aktuella utdraget ur Platons verk Symposion består av två längre partier, citerade från berättelsen om ett samtal mellan Diotíma och Sokrátes — en dialog som vid det så kallade ”gästabudet” (συμπόσιον), där frågan om guden Eros egenskaper diskuteras ett antal mer eller mindre kända atenska män emellan, återges som en berättelse, möjligen från Sokrates yngre dagar. Det var enligt Symposion sju eller åtta namngivna personer närvarande vid diskussionerna. Därutöver nämns Diotima från Mantinea (fiktiv eller verklig kvinna) och återges synpunkter som hon haft på ämnet vid ett tidigare tillfälle, och hela diskussionen inom ”gästabudets” ram är i sig ett referat i flera led, då det är författat av Platon, efter vad han har hört sin bror Glaukon berätta om vad ett par olika personer har återgett till denne om vad som ägde rum vid ”symposiet” hos Agathon, enligt vad dessa i sin tur har hört från personer som var närvarande… ”Kvinnan från Mantinea” — filosofen eller profetissan Diotima, som även om hon inte kan beläggas historiskt skall kunna betraktas som en tidigare aktiv vishetslärare, vilken förmedlat sina filosofiska insikter och kunskaper till Sokrates i hans ungdom — ville, som jag redan har antytt, lära honom att livets högsta mening är att med kärlekens blick skåda det sant sköna och goda i den verklighet som de tror finns bortom det synliga och materiella. Därigenom skall man enligt Diotima kunna bli älskad tillbaka av gudarna och erhålla odödlighet, därför att man ständigt älskar visheten (philo sophia) och umgås med tankarna om det sant goda och sköna i deras oskapade form, bortom materien och de synliga avbilderna. Medlet för att nå dithän, till umgänget med det gudomliga och eviga, med sanningen,

Do you not realize, she said, that that is the only place where it will be possible for him, looking at beauty with the part that can see it, to bring forth not images of virtue, since he is not in contact with an image, but true virtue, since he is in contact with the truth.

skulle vara att med moderna begrepp sublimera den erotiska kärleken eller begäret, som med Diotimas första definition, det axiom som hon får Sokrates att acceptera för att hon sedan skall kunna utveckla filosofin om kärlekens metafysiska konsekvens utifrån ett påstående som de är överens om är riktigt, kan översättas som att kärleken är en önskan att äga det sköna objektet för alltid. (Then in short, she said, love is the desire to possess the good for ever.) Denna strävan, det erotiska begäret, kan då bli drivkraften bakom en bildningsgång mot högre plan av kärlek och vishet, som en stege uppåt mot vidgad horisont, eller med psykologisk vinkel: en mognadsprocess. På stegpinnarna upp mot större förstånd i åskådandet av det sköna, söker man först 1.) den vanliga erotiska kärleken till enstaka individer med sköna unga kroppar, men 2.) inser att den kärleken i utvidgad omfattning kan gälla alla existerande och på grund av deras skönhet tänkbara objekt för fysisk kärlek. Därefter prövar man 3.) tanken att skönhet även kan finnas på insidan, så att säga, och att attraktion kan bygga mera på möjligheten till intellektuellt utbyte. Efter att ha insett att kroppar och själar enskilt och generellt kan vara sköna, 4.) betraktar man handlingar och lagar, och konstaterar att dessa både enskilt och mera allmänt kan vara sköna/goda och vara viktigare än kroppslig skönhet, varpå man med hjälp av förnuftet, gudarna, samvetet och/eller en läromästare (det står ”his guide leads him to”, och jag har inte funderat klart på vad originalets ἀγαγεῖν egentligen står för i textens mening och sammanhang, om det i trohet mot kontexten han sägas handla om att ledas av en inre röst, någon gudomlig kraft eller en yttre lärare)  5.) inriktar sig på att söka kunskap och lär sig att älska visheten och allting, med en gränslös kärlek. Slutmålet är att 6.) kunna se, kontemplera och relatera till den rena skönheten eller godheten på det eviga planet. Det som i motsats till de dödliga varelserna inte skapas, förändras och dör. Det som inte ökar och minskar, inte ser olika ut från olika vinklar, som inte kan vara antingen skönt och fult men vid olika tidpunkter. Det vill säga, tolkar jag, det som inte kan liknas vid månen, som ibland ses som ett vackert ungt ansikte och ibland som en ful gamling; ibland som antingen en högerhand eller en vänsterhand; ibland som någon annan kroppsdel, kanske som ett kvinnobröst eller en rundad bakdel.

First, it always is, neither coming into being nor ceasing to be, neither waxing nor waning. Then it is not beautiful in one way and ugly in another, not beautiful at one time and not at another, not beautiful in relation to one thing and ugly in relation to another, not beautiful here and ugly there because it is beautiful in some people’s eyes but ugly in the eyes of others. The beautiful will not appear to him as a face or hands or any other bodily feature.

Nej, skönheten är snarare oföränderlig som solen, men bättre än solen i den synliga och materiella världen, därför att det sköna är ett oskapat ljus som lyser av egen kraft.

Diotima påpekar tidigt i dialogen med Sokrates, att den reproduktiva funktionen hos den heterosexuella kärleken, barnalstrandet, är det närmaste en dödlig människa kan komma målet att leva för evigt, och att om kärlekens väsen och syfte skall definieras som begäret att äga objektet för evigt, ingår det i definitionen att den som älskar strävar efter att själv bli odödlig. Ett underförstått antagande i dialogen är att ”graviditet” är en livsprocess som börjar hos mannen och inte hos kvinnan, och att det som vi idag menar med graviditet och som startar efter befruktningen, antogs vara en annan typ av process, en period av växande och mognad hos det nya livet inom det mottagande kärlet, alltså kvinnans livmoder, inför framfödandet av det reproducerade objektet, avkomman. Tar man hänsyn till detta antika synsätt på reproduktionens biologi, blir analogin i texten mellan fysisk respektive metafysisk reproduktion i heterosexuella och homosexuella relationer begripligare! Kvinnor respektive yngre män ses som adekvata behållare för den äldre mannens redan koncipierade fysiska avkomma respektive tankeskapelser. Dels därför att de utgör en gynnsam jordmån för det som skall bäras vidare till nya generationer, dels därför att de avlastar mannen bördan och smärtan att själv föda fram sina foster. Jag tänker i det sammanhanget på myten om guden Zeus, som förutom alla barn han avlade kors och tvärs i samarbete (villigt eller påtvingat) med olika dödliga och odödliga varelser, alldeles själv bar dottern Athena inne i sitt huvud ända tills hon var mogen att födas, vilket orsakade honom svår huvudvärk och ledde till en drastisk förlossningsmetod. Observera att den relation mellan Diotima och Sokrates som beskrivs i dialogen, innebär att kvinnan Diotima i praktiken har spelat den roll som traditionellt förknippades med den äldre mannen i ett mentor-lärjungeförhållande, därför att hon har befruktat Sokrates, så att hennes tankar — genom hans tankeförmågas livmoder och genom alla de män som enligt Symposion var delaktiga i att bära historien om hennes filosofi och the Ladder of Love vidare — kunnat födas till världen och blivit odödliga. Frågan är vem som var barnmorskan i detta fall? En försokratisk majeutiker, eller någon av herrarna på Agathons symposium, om inte Sokrates förlöste sig själv och släppte fram en påhittad profetissa ur sitt eget huvud, en Diotima i full filosofisk rustning, redo att avbildas av Platon?

osorterade fynd ur anteckningarna på hårddisken

Posted on by

Ibland går man igenom gamla system som sparat information i bortglömda databaser som hänger med från dator till dator medan tiden går och skrivbordet står still. Här följer några textfragment som klippts ut och sparats någon gång för flera år sedan, och bjuder på dessa hastigt hyvlade tankespån — ett antal av dem är lånade från olika externa källor:

(1)

“Människans fantasi är obegränsad när det handlar om att döda den andres goda bild av sig själv; på det sättet döljer man sina egna svagheter och sätter sig själv i en överlägsen position.” 

“I ett system som bygger på lagen om den starkastes rätt, den smartastes rätt, är de perversa kungar. När framgång är det viktigaste värdet framstår ärlighet som svaghet och perversiteten får ett skimmer av överlevnadskonst.” 

“Historien uppvisar otaliga sådana personer som vägrar erkänna sina misstag, inte tar sitt ansvar, som ägnar sig åt förfalskningar och som manipulerar verkligheten för att sudda ut spåren av sina illgärningar.” (Marie-France Hirigoyen: Vardagens osynliga våld)

(2)

“Det långsiktigt bästa vore om man inte satsar så hemskt mycket resurser och ger så mycket uppmärksamhet till problemungdomarna och de kriminella, utan istället satsar på att belöna dem som SKÖTER sig, så att de som gör rätt märker att man uppskattar dem. Gör det attraktivt och lönsamt att ha ett vettigt och skötsamt liv! Detta gäller både myndigheternas, skolans och de vuxnas agerande. Var förebilder i att vara NÖJDA med era liv, så att de som växer upp förstår att det är möjligt att ha roligt och känna att man lever ett intressant liv helt utan att krydda det med lyxprylar, drömresor, extra kickar, alkohol och droger. Så länge som föräldrar fortsätter att gnälla om sina tråkiga liv och tröttsamma jobb, tillbringa fritiden framför teven och se på idiotiska nöjesprogram eller sport, shoppa för mycket, och berusa sig regelbundet för att stå ut med denna meningslösa tillvaro, kommer det att finnas en marknad bland kommunens unga för drogförsäljare och en lockelse i att ägna sig åt eller beundra de som ägnar sig gängkriminalitet, eller helt enkelt bara busa och bråka lite för att få uppmärksamhet. Det är inte i första hand de fåtal förvirrade individer som väljer att begå brott och vara otrevliga mot sina medmänniskor som är problemet. Det STORA problemet är bristen på livsglädje, nykter självkänsla och framtidshopp bland föräldrarna, politiker, myndighetspersoner, lärare och andra vuxna som skall vara förebilder.” 

(3)

“Strong heart or spirit. Something has been taken away from you. Utter despair. A betrayal of someone, or someone has betrayed you. Pain and sorrow. Isolation from loved ones. Perhaps you are living or working far from your circle of support. Cut off and lonely. A letdown. Unrequited love. Disappointment. An emotional or mental breakdown. Desertion. Rejection.” [från någon tarotkortlek online, tror jag]

(6)

“I dessa tider, när det personliga kapitalet byggs upp efterhand som man samlar länkpoäng i den universella bloggboken och lyckas fiska upp ansikten ur strömmen i det nätverkade minnesalbumet, känns det allt mer meningslöst och moraliskt fel att gå in i diskussioner med heltäckande slöja eller osynlighetsmantel på. Det är på många sätt opraktiskt att skriva saker som arkiveras med annan etikett än ens vanliga identitet.

Man har heller inte samma auktoritet och makt längre som troll, nu när alla seriösa människor lever transparenta liv. Det är full insyn i mjölpåsar, surdegsbunkar, kattlådor, pappersförråd (släktfoton, deklarationer, byrålådslitteratur, toarullar) och datorspecifikationer för Gud, staten, vem som helst, media och arkiven.

Bara de alltför unga, alltför dumma eller riktigt slemmiga typerna agerar under pseudoidentitet (gärna ett nytt användarnamn vid varje tillfälle) eller anonymitet när trängande behov av att interagera med pågående nätflöde uppstår.

Så jag har nästan helt och hållet slutat att trolla *srsly-for-the-lulz* med nickname på forum för filosofer, biologister, dampmammor och fundamentalistiska kristna. Och någon annan anledning än *srsly* & *lulz*, dvs för det allmänna bästa, finns det inte att förklä sig i en diskussion. Om man inte är pervers, paranoid (utan orsak) eller extremt omogen. Har man alternativet att välja mellan att jönsa sig i en diskussion man egentligen inte tror på och att tvångsbada en katt som har bajsat på sig, så är det såklart katten som är intressantaste projektet!”

(7)

“Vad skall man tro om berättelsen om Job? Är han en episk rättshaverist, som tjatar om att han minsann vill och har rätt att få tillfälle att prata i enrum med Gud för att få veta varför så mycket olyckor har drabbat honom? Eller är Job, som jag föredrar att tro, en litterär inkarnation av Happy Cat, trots sin sorgliga skepnad (därför att han är “den lidande tjänaren” som i Messiasprofetian), och hela berättelsen är ett enda enormt lulz-trollande? Skämtet blir begripligt om man föreställer sig att dikten om Job reciteras framför lägerelden av en berättare med pokerfejs, som när han/hon först har fått hela publiken att gråta av medlidande med den stackars huvudpersonen – vars osannolika, omänskliga förmåga att inte kunna bli arg på Gud de inte kan annat än beundra – avslutar historien med ett helt annat tonfall, så att det blir möjligt att skratta åt käftandet mellan Gud och Job, och alla de andra överdrifterna i beskrivningen av olyckorna och de påföljande belöningarna. For the lulz, seriously. Sensmoralen är i så fall att det är omöjligt för en människa att stå ut med så mycket utan att klaga. Det är helt enkelt skrattretande för mycket. Gud kräver inte det av folk.”

(8)

“Men tre timmars resa varje gång för att delta i ett par timmars ostrukturerad diskussion eller verksamhet är orimligt. Med allt som behövts omkring en sådan resa har det tagit ungefär ett dygn av min uppmärksamhet och energi för varje sådant tillfälle bara att packa ryggsäcken, åka, komma dit, vara närvarande, ta sig hem igen och att varva ner efteråt. Trodde att tanken var att min kompetens och eventuella förmåga att arbeta skulle utvärderas och att jag skulle få återkoppling på mina idéer och stöd att hitta rätt väg vidare men också ganska snart kunna få ett lagom och praktiskt deltidsarbete att sköta på distans, från hemmet. Jag tror inte längre att det kommer att fungera och leda till någon förändring för mig. Just nu känns det som jag t o m har gett lite mer än vad jag har fått, i form av idéer och förståelse/feedback. “

(9)

“Kidney Beans and Feta cheese with pasta and prosciutto

1 can of kidney beans (410 g)
1 piece of Greek Feta cheese (150 g)
Pieces of dried tomato
Olive oil
Vinegar
Garlic, spices and herbs (fresh or dried – I use the bread topping mixture called “bruschetta” instead of all the spices and tomato)
Pasta Penne rigate
slices of Prosciutto di Parma ham
Lettuce

Rinse the beans and the cheese. Prepare a dressing from water, oil, vinegar, garlic, tomato, herbs and spices in a microwave safe bowl and add the beans. No salt is needed, since the cheese will add enough of salt!

Chop the cheese in small cubes and mix with the beans and dressing. Heat the bowl with beans and cheese in the micro oven for some minutes. It is also possible to serve the beans and cheese as a cold salad to the pasta.

Cook the penne pasta.

Roll the prosciutto slices and arrange them with lettuce on a serving plate. “

(11)

“Eftersom jag gissade att paketet skulle köras ut idag, såg jag till att vara hemma hela eftermiddagen. Dörrklockan fungerar, jag har normal hörsel och från lägenheten (i markplanet) har jag bra uppsikt över infartsvägen.

Ingen lastbil har kört in hit, så vitt jag har sett eller hört det.
Ingen har ringt på dörren för att lämna paket.
Ingen paketavi ligger i lådan.”

(12)

“Tänk på att mina sidor är länkade från olika håll, så det kan bli problem att ändra adresserna på filerna som ingår. En del filer är nämligen djuplänkade från andra sajter.”

(13)

“MILSVID STRÅLANDE UTSIKT ÖVER KALMARSUND OCH FYREN LÅNGE JAN! I denna snygga och välskötta 1-plansvilla/fritidshus från år 2000 kan Du njuta av sjöutsikt både från köket och vardagsrummet. Även de tre altanerna fungerar som en utsiktsplats över en av Ölands vackraste vyer.”

(14)

“Om nervositet och kvalifikationer:

Tänker på vad du skrev i föregående inlägg om att vara lite ensam och känna att väldigt få andra personer har förmågan att se och kommunicera med dig som du är och på ett sätt du mår bra av, och gissar att detta är något som följer med in i situationen att framträda? Skräcken för att inte duga och inte kunna bemästra kroppens protester mot det ”farliga” i att framträda offentligt minskar i så fall inte hur mycket du än förbereder dig för soloprestationen genom att vara påläst och välkammad.

Kanske du skall försöka betrakta framträdanden mindre som egen prestation och mera som kommunikation och gemenskap, så gott det går?

Det som händer är något som händer just där, med just de människor som är närvarande. Alla har möjlighet att påverka om kommunikationen blir lyckad eller mindre bra. Oavsett om du är en litterär salongsvärdinna med stor allmänbildning och älskar att glida runt och prata med alla och envar, en inbjuden expertkommentator med stort ordförråd men social inkompetens, en självgod men socialt smidig politiker som vill befinna sig och synas på rätt plats, eller en okunnig och blyg människa i publiken.

Givetvis skall man som inbjuden talare (musiker, lärare eller whatever) se till att vara förberedd, och inte bara räkna med att det ordnar sig, dvs det är någon annans problem… Men be också arrangörerna om info om praktiska detaljer, så att du kan tänka igenom i förväg vad som kan komma att hända, vilka som kommer att vara där, och vilka saker som kan bli hinder för att du skall kunna göra ditt bästa och komma till din rätt.

Sedan handlar det mest om att förankra sig i verkligheten när man är där, och hålla uppmärksamheten och det goda humöret uppe. Småprata och skämta lite med folk av olika slag som du möter på vägen in. Se dig om och notera hur lokalen ser ut. Tag plats i rummet. Njut av att vara närvarande. Tänk på att alla kanske inte fattar med en gång vad du säger, så låt det ta lite tid – släpp inte taget om publiken förrän du själv vill det och du har sett att de reagerar, men var inte långrandig. Hitta rytmen i den gemensamma diskussionen, och spela med i det som improviseras. Respektera andra för vad de är, lyssna till dem och förvänta dig att bli lyssnad på och respekterad tillbaka, om ändå kanske inte alltid förstådd eller omtyckt.”

(15)

“There’s a hand held out in pity; there’s a hand held out in love…
It will pilot to the city, where our Father dwells above.”

(16)

“Always begin typing in the upper search area. Press return to add a new note with that title. While you type, NV searches for notes whose body or title contain your words. Observe that naming a note and searching always occur simultaneously.”

(17)

“I höstas planterade jag ett stort antal narcisser och andra lökar i gräsmattan, både på framsidan och baksidan av huset, och planen är att fortsätta utveckla trädgården på olika sätt under detta år. Det finns också rosor och andra känsliga växter planterade både i och utanför det som kan betraktas som “rabatter”, samt ett antal ställen med perenner och fröväxter som bör få etablera sig i fred.

Redan nu skall man vara försiktig om man vistas på tomten, och veta hur det är planerat för att inte förstöra den kommande blomningen. En del bitar av trädgården tål belastningen av gångstigar och packad snö under vintern, andra delar gör det förmodligen INTE. “

(20)

“Bryr sig fågeln om ifall den är en vacker fågel, så länge som den kan flyga och hitta mat, och kan sjunga tills den hittar en vän? Önskar katten att den var någon annan katt än sig själv, så länge som den kan hoppa, smyga, svänga på svansen, sova i solen, tvätta sin päls, och kan jama tills dörren öppnas?”

(22)

“This shipment was reported as “could not be delivered” at 12.52 today. If that means that someone tried to deliver the shipment at my door, I don´t know how I could have missed to notice a truck arriving to this area or the ringing of a doorbell. They simply weren’t here. This is the third or fourth time such a thing happens when I order something to be shipped with DHL (via Posten Sverige, because I usually have to drive away to pick up the shipment at the postal office at the other side of this little town one day later.) Have I misunderstood this in any way? Shouldn’t these shipments be delivered at the door? But why are they reported as “not delivered” at a specific time then? It’s very annoying.”

(23)

“Därför gjorde sig skapelsen även den gången till tjänare åt din gåva, som kom med näring åt alla. Den antog alla tänkbara former alltefter vad de bad om och önskade, för att dina älskade söner, Herre, skulle förstå att det inte är markens gröda som livnär människan med sina olika arter, utan att det är ditt ord som uppehåller dem som tror på dig.” (Salomos Vishet, kapitel 16)

(24)

“I’m not sure the nonsense is absolutely necessary as a contrast to sense, to make sense make sense, once the rules about meaningful language and communication are established through experience and learning, and we leave the undifferentiated stage of nonsense (language) behind.

But more generally, nonsensic chaos and lack of structure can be helpful as a backdrop to sense, so the sensible and reasonable is more clearly noticed. Imagine a world were everything around is a meaningful sign, a message, a symbol, a piece of information. Too much information will make it harder to find the interesting pattern, the right message, the needed sense in a sea of sense, so to speak.”

(25)

“Truth is relative for a relativist, or is it? With logic, you could say that what the relativist believes is true, that is, that truth is relative, is also a relative fact, so it can’t be true that truth is relative, because for a relativist, everything depends… So, sometimes also a relativist will believe an absolute truth.

But that is twisted logic, and no refutation of relativism.

Truth, fact, opinion, meaning, reason, cause, effect – which of these can be dealt with in a relativist discourse, as their validity and usefulness is not dependent on their being abolutes?

Say that somebody tells you [add your own example]…

Is this a statement that can only be used on the premises that we are either operating in a common sense setting where things are true or false, or on the contrary, we are both agreeing that relativist statements are possible? Is a middle way possible, where one person is operating in common sense-mode, and the other is acting as if everything said is a matter of opinion?”

(26)

“Subjektiv erfarenhet:

Hemma när jag var väldigt liten lärde jag mig av mamma namnen på alla växter och djur runt huset och i naturen, samt verktygen och språket man behövde för att arbeta i trädgården, köket och syrummet, och metoderna för att ta hand om sin ekonomi och sin korrespondens. Av pappa lärde jag mig namnen på metaller, gaser, salter, polymerer, vätskor, mineraler och träslag som fanns i verkstadsförrådet, samt verktygen och språket för att arbeta i källaren, snickarboden och garaget, och metoderna för att använda sin nyfikenhet och hitta lösningar på problem. I skolan var det sedan på den tiden ännu inte omodernt att plugga fakta och lära sig regler och terminologi.

Subjektiv känsla:

När jag träffat på barn i skolåldern som inte har fått bekanta sig med vad saker och ting heter i seriösa sammanhang, eller vuxna (t ex deras lärare eller föräldrar) som har försummat att lära ut det därför att de själva inte kan något eller bryr sig om den där natur-kulturverkligheten omkring oss tillräckligt mycket för att vilja ha språk och begrepp för den, blir jag förvånad, sorgsen och upprörd. Till och med mina egna styvbarn hade för vana långt upp i skolåldern att kalla alla metallförmål för “järngrejer”, som om det inte var någon större skillnad på vad man kunde räkna med att saker i rostfritt och annat stål, mässing, koppar eller aluminium, osv hade för egenskaper. Det är ju som att tro att socker och salt är utbytbara i matlagningen.

Åsikt:

Alla barn och vuxna mår bra av att ha tillgång till fungerande språk och begrepp för att kunna tänka och agera så bra som möjligt – och självständigt. Ju tidigare man lär sig vad saker heter “på riktigt” ju bättre. Annars behöver man ju lära om senare, när det blir svårare och när man har så mycket annat att lära sig. Och så blir man kanske beroende av andras auktoritet och kunskaper, även för rätt enkla grejer.

Påstående:

Det är i humanisternas (inklusive pedagogernas och jämlikhetsideologernas) intresse att man introducerar naturvetenskap, teknik och matematik för barn på ett vetenskapligt sätt, och inte rör ihop det med kultur (konst, musik, litteratur, teater, dans, etc), religion och politik.

Humanister intresserar sig för språk, inte sant?”

(27)

“A few years ago, when in an altered state of mind (not induced by meditation, nor by drugs, but by sleeplessness and extreme stress) I experienced this radical skepticism and doubt about the self and the world. For several hours I sat pondering those great philosophical questions, as if they were deadly serious quests and important to solve there and then, by me: “who am I, and who is doing the thinking inside my mind? Is the outside world real, or just an illusion that exists just because and when I happen to think it is there? or am I maybe an illusion inside the world, existing only when other intelligent beings are thinking of me?” etc.

My understanding is that the “separate, bounded, rational” part of our individual mind is rather small – compared to all the other stuff of various origin that is stored in our memories and necessary for performing that great illusionist show of the self as separate from the rest of the world! The independent, self-structured part of the mind is like the structured content of one single, well-layouted little webpage with its individual url, connected to the whole brain of content on the interwebs… Something else is thinking with our minds, most of the time.

I also believe that we can neither live with the radical doubt – “anything is possible; everything is changing and fluid” – or be permanently aware of the conscious idea that we are connected and totally dependent (socially and culturally), which means much of our thoughts and emotions are conditioned by our surroundings, nor live radically independent and think of ourselves – trying to be – what other folks do not allow us to be! Trying to be something that nobody (neither your neighbour, the deity of your choice, your cat, your favourite politician or a dead grandparent) approves of is impossible for a social being, because it is a sort of lie that you can’t live with.

Our individuality consists of the ability to device some rules for how to say ‘yes’ or ‘no’ to the stuff that is stored in us, and then keep the idea about the coherent self, even if the individual is just another heap of cultural and natural garbage, similar to all the other garbage floating around, but not exactly…”

fair use

Posted on by

Citat ur en bok som jag har köpt för egna pengar från en onlinebokhandel:

“Om man ger akt på hur samtalen förlöper i de blandade sällskap som inte bara består av lärda män och hårklyvande resonörer utan även av affärsfolk och kvinnor, så märker man snart att det förutom historieberättandet och skämtandet finns ytterligare en förströelse, nämligen resonerandet; och det beror på att historierna efter ett tag tar slut, i vart fall om de skall innehålla något nytt som kan väcka intresset, samt på att skämtandet lätt blir tröttsamt. Men bland allt resonerande finns det inget som mer engagerar personer vilka annars snabbt känner sig uttråkade av alla subtila argument, och som dessutom för in en viss livlighet i sällskapet, än det som handlar om det sedliga värdet av den ena eller andra handlingen, varigenom man avgör vilken karaktär en person har. De som i andra fall tycker att allt subtilt och djupsinnigt i teoretiska spörsmål är alltför torrt och ansträngande tar snart aktiv del i samtalet, när det gäller att komma fram till vilken den moraliska halten är av en återberättad god eller ond handling; och därvidlag visar de upp avsevärt med noggrannhet, djupsinne och subtilitet för att finna ut allting som kan reducera eller bara misstänkliggöra renheten i avsikten, och således hur dygdig den är. Något sådant kan man inte vänta sig av dem beträffande något annat spekulationsobjekt.”

Immanuel Kant: Kritik av det praktiska förnuftet (övers. Fredrik Linde. Bokförlaget Thales 2004. ISBN 91-7235-019-9)