Kid (old poem)

KID

Det luktar människa, säger rådjuret,
när självömkande människor
känt sig manade att ingripa till oskuldens försvar.
Vems oskuld?
Djuret vill aldrig mer se sin skapelse sedan.

Att bryta sig in i en relation –
som den mellan två vänner som känner varandra
tillräckligt för att kunna vila
i några lättjefullt utsträckta meningar i ett brev –
är lika brottsligt.
Efteråt luktar det väldigt främmande om breven.

Ljuset blöder, vätskar ur isskrapade himlar därbortom.
Rinner, kromatograferar – upp från horisonten, ner i bukten –
och spär ut sig
som en trög sockerlösning i ett glas kallt vatten.

Jag tänker en rygg, ärret på en arm, ljusspel bakom huden.
Rysningar av dunkelhet och skugga färdas
genom stenarna och ner igen,
där alla tankar liknar varann.

Minns den gyllene klarheten
när ljuset pressas in i en byggnad,
under trycket av en barvintersöndags regn
i en Tegnérlada på högslätten,
och lågorna bär ett rent flöde av mänskliga röster
som skriver kärlek till nuet på alla försiktigt målade väggar.

Hemkänslor.
Lukten av vedeld genom hela året.
Frusen jord som gör motstånd mot stövlarna.
Förkrympta och bleknade rosor mellan huset och berget.

Prasslande bladrester, fladdrande rödgula lönnbrev –
allt som händer och fötter här ovanpå jorden.

Den där kakelugnen…
Första gången såg jag den knappt.
Det blev en överraskning
att se att den var så grant dekorerad
med målningar, huvudknopp och blanka luckor,
och förstå att den, med sin lyssnande uppsyn,
hade stått där hela tiden. I detta rum
som jag betraktat som ett trångt och fantasilöst behandlingsrum.
Sedan – i drömmen – när kakelugnen
plötsligt befann sig i ett hörn av min egen usla bostad,
och den talade till mig…

Och det andra huset – det gedigna, innehållsrika,
där min lugna klokhetstid väntar –
men jag själv råkade somna i trädgården utan att våga gå in.
Planket. Den ensamma röda dörren
som stod och slog högt uppe i luften,
som en ödelagd själ efter en hjärnblödning.

Bönderna svär och gråter
när de åter kör fast med skördemaskinen
i ett rådjurskid som sökt skydd på åkern.

Jag måste ha barn och djur omkring mig för att inte dö.
Men jag vet sällan vad jag skall ta mig till med dem.
De vill alltid något annat än jag kan.

Plötsligt står jag med ett ungt fruktträd i famnen.
Rötterna är uppe. Det är mitt i vintern. Jag har inte gjort rätt.
I garaget finns räddningen.
Under sladdlampans inburade sken slår trädet ut i blått.

Så sällan man får skratta här, gråter koltrasten
som sitter i teveantennen
på taket till det Funktionalistiska slottet.
Och skatan svarar när hon har lust.

Stenväggarna stänger ute alla naturliga ljud.
Konserverar hushållsmaskinernas surr
och människornas glättiga babbel och lögner.

Klapper med halvhöga marinblå skor över nylackad parkett.
Flygeln har hårda, ostämda strängar.
Man kan inte sjunga –
bara äta och prata och flina ironiskt med munnen.

Nätterna igenom vakar de gröna digitalklockorna
på videon och mikron över de stilmässigt vanställda rummens invånare.
Ännu inga döda råttor i trossbottnarna.

Men det var så länge sedan jag hade feber vid den gatan –
så att oljepannans skakningar skrämde upp mig ur sängen på natten,
när jag drömde om eld och explosioner.
Så långt borta de spindelvävsgrå eftermiddagarna,
när bara rostad råglimpa med björnbärssylt kunde värma mig.
Men också länge sedan jag kunde öva
för revansch i biljardmatcherna.

(Maria Ljungdahl 1993-1999)

Testar internetanslutningen

(har en del problem sedan snart en vecka med att bredbandet inte fungerar som ett bredband längre – misstänker att tele2 tycker att jag övertrasserat månadens tilldelning på datatrafikresurskontot i halvtid, men sånt får man inte besked om så man kan ändra beteende, det bara händer)

Cheese!

Köpte ett paket med ostskivor idag, och dess bäst-före-datum påminde mig om att en dag som jag inte känner för att fira särskilt högtidligt börjar bli synlig något bortom planeringshorisonten. Eller hur man skall uttrycka att man är vettskrämd för att folk möjligen känner sig manade att agera – därför att de kanske inbillar sig att man vill bli ihågkommen för något så fånigt.

Snälla – inga blommor! Det funkar inte när man har en nyfiken katt som klättrar i vaserna. Jag vill inte riskera att få vatten över mina böcker på vardagsrumsbordet eller min dator på köksbordet. Och kristallvaser och skålar klarar jag mig så bra utan. Klockan jag fick för tio år sedan fungerar utmärkt fortfarande, tack, och fina smycken skramlar, kliar och nyps för mycket för att jag skall känna mig glad av att bära dem. Bokhyllan är full och jag börjar bli tveksam till att skaffa flera cd-skivor. Presentkort eller överraskningar som innebär biobiljetter, krogbesök, resor, shoppingtvång, spavistelse, apsafari och andra “upplevelser” är bara grym tortyr och inget normalt nöje att bli tacksam för om man har sådana kontrollbehov och sådan relativt hämmande torgskräck som jag.

Det blir ingen smörgåstårta den här gången. Inte heller någon pastasallad med två kilo prosciutti och andra godsaker på buffén. Det kanske inte ens blir någon prinsesstårta, för jag kanske glömmer bort att fixa det i min tankspriddhet och stress.

Det enda jag önskar mig i present är att ni tar hand om er och har det bra själva. Då blir jag glad!

Rytmikresan – en berättelse från Göteborg

Rytmikresan – en berättelse från Göteborg

Hej, hej, nu sjunger vi en sång, hej, hej, nu sjunger vi en sång, alla på en gång!

Så börjar man lektionen varje gång i rytmikskolan där Sammy går en gång i veckan. Fröken spelar gitarr till den sången. Alla barn har bytt om till gympakläder och sitter i en ring på golvet i en stor sal. Alla barn utom Sammy.

För det mesta lyckas mamma byta kläder på honom innan lektionen börjar. Men sedan blir han visst väldigt trött i benen. Det går inte att gå upp för trappan till salen där de andra barnen är. Så då ligger han en timme under en bänk i omklädningsrummet.

Ibland orkar Sammy gå upp för trappan. Men han smyger helst inte längre in i salen än precis innanför dörren. Där är en så bra vägg som han kan luta sig mot medan han står och tittar på vad de andra gör på rytmiktimmen.

På andra sidan rummet finns ett piano som Sammy gärna skulle vilja gömma sig bakom, så att ingen utom fröken kan se honom.

Någon gång prövar han att vara med i rytmikövningarna en stund. När barnen rullar boll eller spelar trumma. Men han sjunger inte. Och pratar inte med någon heller. Jo, han brukar försöka få prata med fröken efter lektionen, om hon har tid att lyssna på honom.

Då berättar han att han tycker det är intressant med rytmik, men att han inte orkar så mycket. Särskilt jobbigt är det när man skall dansa runt i rummet och vifta med sidentyger i olika färger, säger han. Det vågar han inte göra. Det blir så konstigt när det är barn överallt och så ser man bara snurrande tyger i speglarna på väggen som är längst bort från dörren.

Sammy tycker inte om att sjunga alla på en gång. Han tycker om att prata en i taget, när någon bra kompis eller vuxen har tid att lyssna. Han kan hitta på egna sånger medan han leker för sig själv hemma.

Han tycker inte om att dansa i ring eller gå omkring i rummet till musik alla på en gång. Han tycker bättre om att skutta och klättra och kasta saker omkring sig lite hur som helst.

Ändå åker han bussen till stan med mamma varje måndag, för att komma till rytmikskolan. Och han är nästan lika glad när de åker dit, som när de åker hem igen!

Det finns så mycket att se på vägen genom stan. Bussen kör över Götaälvbron. Ibland är det broöppning. Det kommer en båt med höga master. Då står bussen och alla bilar stilla och väntar. Klockorna ringer och de röda lamporna på bommarna blinkar.

Efter bron svänger bussen in i Göteborg. Där är det en väldig röra av folk, spårvagnar, bussar och bilar som vill åt olika håll. Vägen går sedan förbi båtarna i hamnen ett tag.

Bussen stannar för att hämta mera folk på ett torg med många fina gatlyktor och stora reklamskyltar. Det blir så trångt i bussen att Sammy och mamma knappt kan komma av vid sin hållplats sedan.

De får klämma sig fram mellan mammor och småbarn, och kassar och tanter, och gubbar och portföljer, och ryggsäckar och skolbarn. Längst fram, vid ingången till bussen, står en pappa och en pojke med en strykbräda i ett stort paket. Och längst bak i bussen sitter två glada farbröder och sjunger och spelar munspel!

På gården framför huset där rytmikskolan är, finns en plaskdamm med fontän. Sammy stannar alltid och tittar noga på den. Och så undrar han hur det kommer att se ut när vattnet sprutar. Det är nämligen vinter nu. Och då måste plaskdammar med fontäner vara tomma och torra. Annars skulle det bli is som förstör pumpen och rören.

Sammy tycker att det viktigaste med att åka till rytmiken är att ha matsäck med sig. Han har en saftkartong med sugrör och en dubbel smörgås med messmör. Oftast äter han i omklädningsrummet, innan det är dags att byta om till gympakläder. Rytmikbarnens omklädningsrum ligger i skolans källare.

Mamma brukar sitta kvar där nere och läsa någon tidning under tiden som Sammy är uppe i gympasalen och har rytmiktimme. Efteråt kommer han skuttande för att sätta på sig varma kläder igen och åka hem.

Undrar om den där lilla tjejen är med på bussen idag? säger han när lektionen är slut för den här gången och de skall gå till hållplatsen.

Två gånger förut har de träffat en rolig flicka som heter Inka. Hon och hennes mamma satt på stolarna framför Sammy och mamma på bussen hem för två veckor sedan. Inka vände sig om och sa:

Ja fådde tuggummi av min mamma! Titta!

Jag ser det, svarade Sammy.

Oj, då! sa både Sammys och Inkas mamma sedan, för Inka råkade tappa sitt tuggummi på bussgolvet. Och så böjde alla ner sina huvuden och försökte se var tuggummit hade ramlat, och Sammy försökte fånga det i ett gammalt kvitto.

Sedan tog Sammy av sig sin jacka för han var varm, och visade hur fint man kunde ta ur fodret på den och ha som kofta. Inkas mamma tyckte det var bra att det gick att göra så. Och så pratade de med varann allihop ända tills bussen var på andra sidan älven igen och de skulle gå av.

Måndagen efter sågs de igen vid rytmikskolans busshållplats. Det hade snöat i några dagar. Sammy och mamma såg först den ljusblåa bussen komma runt hörnet.

Sedan såg de Inkas mamma komma springande en bit längre bort. Hon hade två stora väskor och en gråtande Inka att bära på. Och så kom de fram till bussen precis innan den körde iväg.

Vilken tur att vi hann! sa mamman. Hon såg glad ut, men Inka bara grät.

Hej, igen! sa Sammy, och han och mamma satte sig för att prata med sina nya vänner. Sammy började fråga Inkas mamma om en massa saker:

Var bor ni? Varför åker ni alltid med den här bussen? Vad är det i den stora röda väskan? Vet du att huset där borta är värmeverket? Tycker du inte också att bussen har bra signalknappar för när man skall gå av?

Inka satt och viftade med sin ena hand. Hon hade en vit vante på den. Den andra handen höll hon sig i stolens handtag med. Sammys mamma såg på Inkas händer.

Har du bara en vante? frågade hon.

Ja! Tappa den! sa Inka.

Nämen! Har du tappat den nu? Här i bussen?

Nä! Förut! sa Inka.

Nu hörde också Inkas mamma vad de pratade om. Och förstod varför Inka varit så ledsen när de sprang till bussen.

Tappade du vanten när vi gick från dagis? frågade mamman Inka.

Ja! Bara sprang! snyftade Inka.

Den kanske ligger någonstans i snön. Vi letar i morron! sa mamman.

Sammy och hans mamma försökte också trösta, men det var lite svårt att tro att Inka skulle hitta sin vita vante i någon snödriva nästa dag. Det kunde ju hinna komma en bil och köra över vanten. Eller snöplogen.

Nu har det gått en vecka. Sammy och mamma står vid busshållplatsen igen. Se – där kommer ju Inka och hennes mamma hand i hand uppe i backen! Och lika bråttom som vanligt har de.

Hej! ropar Sammy.

Inka får syn på honom och sliter sig från mammans hand. Börjar springa mot Sammy och busshållplatsen.

Plötsligt halkar hon och faller raklång på trottoaren! Inkas mamma hinner ifatt. Böjer sig ner och lyfter upp Inka. Tröstar henne. Skyndar vidare. Hon ser inte Sammy och mamma. Längre ner på gatan står en man och väntar.

Varför skulle dom inte med bussen? frågar Sammy sin mamma.

Vet inte. Men jag tror dom skulle träffa någon. Kanske Inkas pappa. Såg du hennes vantar, förresten? säger mamma.

Ja! Det var två vantar, men dom var röda! säger Sammy och låter lite fundersam. Så kommer bussen än en gång, och mamma och Sammy kliver på.

Hela resan hem sitter de och tänker på Inkas vita och röda vantar. Och hoppas att hon inte slog sig när hon halkade omkull.

(copyright: Maria Ljungdahl 2009)

Cat and fashion blogging

funny pictures of cats with captions

Och så dagens modebild: Murre Mjau och Maria visar vinterns hemmakläder. Murre bär sin naturliga svartvita päls, med accessoaren rött reflexhalsband med bjällra. Bra att ha även för en innekatt, då innekatten lätt kan bli utekatt om en ytterdörr står på glänt. Därute är det farligt när det är mörkt. Då behövs ett reflexhalsband och en bjällra så att en smygande svart katt lättare blir upptäckt innan det händer olyckor. Maria bär en exklusiv vintage-poncho i egen design, från 1973 ungefär. Den är i brungrått och svart filtat ylle. Filtmaterialet är  troligen tillverkat på 1930- eller 1940-talet och är ett fynd från vinden i ett sommarhus som några månader 1943 eller 1944 lär ha varit tvångsuthyrt till militären som förläggning för personal som byggde försvarsanläggningar i skärgården. Ponchon har sedan fått dekorationer av guldtråd, garntofsar och ett handflätat band i regnbågsfärger. På ryggen sitter ett stort broderat märke i form av en kompassros.

Guilty Pleasures – musical challenge

Mymlan har skickat en utmaning via sin blogg. Idén kommer från Mackan. Vilka fem låtar (gärna med videoexempel och Spotify-länk) skäms du mest för att du faktiskt gillar?

Här är min Spotify-länk.

Här följer min lista, med förklaringar:

1. Anne Murray: Highly Prized Possession (1974)

Anne Murray är en mycket stor och mycket respektabel kanadensisk countrystjärna, med en vacker, varm röst. Men detta är på gränsen till smaklöst och kalkonartat. Seg, mycket seg låt. Löjlig text, oengagerande melodi, ett antal harmonier som trampar på utan att komma någon vart, släpig sång, gnällig gitarr, usel kör, fantasilöst arrangemang som dödar resten av låtens eventuella möjligheter, och allting genomfört med ackompanjemang av ett förutsägbart och trivialt komp. Tempot och själva melodin är det allra värsta med denna låt. “You’re my hi-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-i-ighly prized possession”… Helt fruktansvärt tamt wailande, som gör att hela alltet landar i ett estetiskt magplask någonstans i avgrunden mellan engelsk barockopera och nordiskt dansband. (Sist på samma album finns en riktigt bra låt, “Please Don’t Sell Nova Scotia”, som jag inte alls skäms för att gilla!)

2. Räck mig din hand, vi har samma väg att gå. På min spellista i en inspelning med Hans Martin (som jag inte hört förut, men är helt i den stil jag väntade mig).

3. The Monkees: (I’m Not You’re) Steppin’ Stone (1967 ?)

Min kompis Ann och jag såg varenda avsnitt av tv-serien minst en gång (premiären på en lördagkväll plus reprisen på en onsdagseftermiddag, eller nåt sånt). Jag är fortfarande fascinerad av det här soundet, trots att jag sedermera lärde mig att det fanns så mycket mera och mera kompetent musik att lyssna på från andra grupper som var aktiva under den tiden i slutet på 1960-talet.

4. Neil Diamond: Jonathan Livingston Seagull (1973)

Detta album med den jättepretentiösa musiken till den usla filmen där fula måsar spatserar på en strand eller seglar omkring i skyn för att illustrera den jättepretetentiösa boken “Måsen” av Richard Bach, spelades dagligen på ett sommarläger där jag tillbringade fyra veckor i en känslig ålder.

5. Börge Ring: Allting har sin tid (1979)

Börge Ring fanns inte representerad med några låtar på Spotify, så här är en länk till Last.fm i stället, för dem som förstår sig på hur den sajten fungerar. Det här ingen musik att skämmas över kanske, men en del av texterna är lika dåliga som sånt som produceras och hyllas som genialisk svensk pop idag. Och det har jag lite svårt för. Men poängen med att sätta Börge Ring på denna fem-i-topp lista med garderobsmusik är att det på många sätt är ganska pinsamt att ha ett par välspelade LP-skivor med en kristen sjuttitalstrubadur i bokhyllan.

Boknördstestet

Väldigt svårt att uppskatta hur många böcker jag läser per år numera. Jag svarade i detta test “runt 50 stycken”, eftersom jag vet att jag sitter oftare framför datorn och läser något än stänger av och tar upp en tryckt text och ägnar tid åt den, men förmodligen sammanlagt hinner titta i en bok i veckan åtminstone. Det ligger böcker överallt i huset, och jag bläddrar eller läser ofta i flera på en gång. Jag är ju en van bokläsare, och köper och lånar en hel del böcker fortfarande, trots att det finns internet om man vill bli underhållen eller bilda sig. På högstadiet på 70-talet läste jag omkring 200 eller 300 böcker om året, har jag för mig, men det var det enda man hade att göra på rasterna i skolan de åren, och det blev ibland två böcker om dagen, med det jag hann läsa hemma också.

Länkat: hittade detta test på Barnens Bokklubb via Jessikas blogg.

Utmaning – 12 stycken personliga musikval

Hos The Real Mymlan hittade jag en utmaning: “visa mig din musiksmak och jag skall säga dig vem du är”…. Regler: räkna upp 12 musikstycken och ange gärna en länk till en spellista med dem på Spotify eller liknande musiktjänst. Det skall vara musik som angår dig personligen, inte din topplista med vad du anser vara den bästa musik som har gjorts. Tänk inte för länge, notera det som först dyker upp ur minnet och känns rätt!

Så här blev det 12 ganska spontant uppletade stycken som stämmer med mig och vad jag har lyssnat på de senaste (snart) 50 åren:

1. Glenn Goulds tolkning av Bachs “Goldbergvariationer” (versionen från 1981, lyssna helst till alla variationerna också…)
2. en fräsch tolkning av arian “Zerfliesse” ur Bachs “Johannespassion” (himmelskt)
3. Thelonious Monks “Ruby, my dear”
4. Bill Evans och Monica Zetterlund i “Monicas vals” (Waltz for Debbie)
5. “I let the music speak”, Anne Sofie von Otter sjunger ABBA-låtar (timingen är inte den bästa i alla låtarna, men arrangemangen är intressanta och hon sjunger snyggt)
6. Steely Dan “Any major dude will tell you” (eller nåt annat från “Pretzel Logic”, eller “Can’t Buy a Thrill”, eller nåt annat)
7. Elton John “I need you to turn to” (fint “klassiskt” arrangemang, återhållsam sång, jag gillar de tidiga Elton John-albumen)
8. Purcell “Music for a while” med sopranen Sumi Jo (ett stycke jag själv har studerat en gång, men jag är inte sopran)
9. Mozart “Exsultate, jubilate” med sopranen Kathleen Battle (borde hellre vara Maria Stader, men fanns inte här)
10. Fabio Biondi med orkester spelar Vivaldis “Vintern” (hela deras version av “Årstiderna” är jämfört med en välspelad, tam och “trevlig” standardtolkning så annorlunda att man ramlar omkull av förvåning och skrattar högt av förtjusning)
11. Anne Sofie von Otter sjunger sånger av svenska tonsättare
12. Bachs kantat nr 32 i en fin gammal 1960-talsversion, där en pojke sjunger sopranstämman

Länk till Spotify för att lyssna igenom vad jag valde för musik på denna spellista.

Challenge: list 12 tunes or pieces of music (recorded) that say something about you, and what you like — but do not try to make it a top list of the “best” music you know! Put a link to a Spotify playlist if you have an account, or a link to another music service where your choices can be found.