Category Archives: life

Tillbaka till hönshuset?

Posted on by
Bild: Förslag till hönshus. Nääs. Vänersborgs museum.

I månadsskiftet mars-april 2023 skrev jag två mail till föreningen Konstmusiksystrar:

[1] Har ändrat mig om att vara medlem i Konstmusiksystrar! Det är inget för mig, tror jag. Inte längre intresserad så mycket av att försöka vara engagerad i föreningsliv. Så plocka gärna bort mig från maillistan och stryk mig som medlem. Och släng min presentation, om den finns kvar. Skickade in en ifylld presentation via formuläret för flera månader sedan, men kan inte se att den finns med på webbsidan, så antingen blev det något tekniskt fel med upplägget eller så har ni inte hunnit gå igenom nya medlemmar ännu? Dessutom verkar det vara svårt att använda formuläret om man inte vill eller kan logga in med ett googlekonto (och min emailadress som jag använde i medlemsanmälan är inte kopplad till något av mina googlekonton). 

[2] Ledsen att ha orsakat er Konstmusiksystrar besvär och bekymmer! Tycker idén om ett nätverk är bra och har noterat från början av er verksamhet att ni existerar, så det gladde mig i höstas att kunna inkluderas som medlem och på så sätt stödja verksamheten. Efter ett tag blev jag dock undrande över organisationens syfte med att ha ett medlemskap utan årsavgift eller andra gränser (förutom krav på identifikation med gruppens målgrupp). Hur går man ur en förening som man inte aktivt behöver vara ansluten till genom att betala årsavgift? Detta, och för övrigt insikten att jag lite för ivrigt och mot mina egna principer frestades av möjligheten att få synas i ett nätverkande sammanhang, är bakgrunden till mitt mail med önskan om att bli utesluten från föreningen. Jag har varit med på internet i omkring tjugofem år nu, och sett många nätverk, webbsidor och olika samarbeten för musiker och tonsättare komma och försvinna… Dags att inse att jag trivs bäst med att sköta mig själv och ha hyfsat med egen och långsiktig kontroll över i vilka sammanhang och på vilka webbsidor mitt namn och mina verk finns med! Önskar er allt gott i en angelägen verksamhet!

Hade sedan bättre lycka (än teknikstrulet i höstas med Konstmusiksystrarnas Googleformulär) då jag i våras hittade en uppmaning på Instagram om att bidra med kvinnokomponerad solosångsrepertoar till registret Kassia Database: A DATABASE OF ART SONG BY WOMEN COMPOSERS och genast bidrog genom att mata in mina egna uppgifter och data om sångcykeln Op 17 (Romanser och sånger. Songs after Swedish poems for mezzo-soprano and piano).

Varför gör jag sådär? Först bråkar om att vilja slippa vara med i en förening som jag glatt och frivilligt fyllt i ansökan om medlemskap i, med hänvisning till egentligt personligt ointresse för att vara med i nätverk och samarbeten för musiker och kompositörer. Sedan, en annan dag, i stort sett utan betänketid klickar på länken till ett annat formulär och registrerar mina och min musiks uppgifter i en databas för kvinnliga kompositörer! Vad tycker jag egentligen om fenomenet med separata nätverk för och register över kvinnliga kompositörer?

Nå, det där att alltid skaffa och hålla sig till en bestämd åsikt om diverse fenomen och frågor är kanske inte min första prioritet i livet… Man får väl lov att pröva och se vad som fungerar att tänka och göra. Vänta med att samla sig till ett omdöme om saken tills det klarnar och man fattar mera av vad någonting egentligen är. Och fattar hur, eller om, man själv kan relatera till det? Vad är möjligt att veta? Vad är möjligt att göra? Är detta någonting jag överhuvudtaget behöver bry mig om? Av vilka sakliga och emotionella skäl?

Redan i tonåren tog jag mig igenom ett antal då aktuella böcker från folkbibliotekets hyllor om kvinnokamp, jämlikhet och rättvisa. Jag har i vuxen ålder studerat en hel del litteratur som handlat om genus, könsroller och feministisk filosofi, respektive om feminism i förhållande till musikhistoria, klassisk musik och kvinnliga kompositörer. De renodlat feministiskt inriktade kurserna på universitetet — och de enstaka moment inom andra kurser i t ex musikhistoria och musiksociologi som tog upp genusfrågor — var inte inriktade på att utbilda studenterna till vare sig politisk aktivism eller biologiskt särartstänkande. Kurslitteratur och seminarier höll sig till den idéhistoriska och praktiska verkligheten, alltså på vilket sätt genusbegrepp och feministiska inriktningar inom vetenskap och politik under den moderna tiden (från 1600-talet ungefär) har utvecklats och förändrats. Samt hur föreställningar om kvinnors och mäns roller har påverkat till exempel möjligheten för kvinnor att vara verksamma som kompositörer. Jag är inte lika påläst på området som idag kortfattat refereras till som identiteter och rättigheter för icke-binära eller LGBTQIA+. Detta angående vad som är möjligt att veta!

Vad är möjligt att göra? Skall man aktivera sig, själv eller ihop med andra, för att förbättra mänsklighetens tillvaro på området jämlikhet och rättvisa? Hur? Varför? Bryr jag mig? Ja. Någonting bör man göra. Några initiativ är värda att aktivt stödja. Annars är man väl bara en självisk liten lort, som menar att det nog går bra ändå för egen del. Jag klarar mig nog utan ömsesidig solidaritet med någon abstrakt definierad grupp. Eller jag struntar i hur det går. Jag behöver inte bry mig. Ingen bryr sig om mig i alla fall. Varken som död eller levande kompositör.

Det är ett faktum, att sortering efter grupptillhörighet, kategorier och egenskaper förekommer i världen. Vare sig vi väljer själva att betona och spela ut någon del av en föreställd identitet eller inte, så kommer andra att uppfatta oss som tillhöriga grupper av olika slag. Och det är ett faktum, att folk ofta väljer att göra urval efter sorteringar i kategorier och identiteter, och kan ha preferenser för vilka grupper av andra människor de är bekväma med att välja. Till sina idrottslag, till sina politiska partier, till att anställa i sina företag och verksamheter, osv. Och det har på området klassisk musik tyckts vara så att kategorin “kvinnlig tonsättare” under en period i vår epok i musikhistorien har spelats ut som viktig att framhäva i sorteringen inför t ex beslut om att göra ett urval bland tänkbara musikverk till konsertprogram och inspelningsprojekt. Det är på många håll en intern policy eller ett krav från externa finansiärer. Minoriteters rättigheter att synas i och få bidra med sin kompetens till det offentliga livet skall man ta hänsyn till. Det finns ett samhällsnyttigt syfte. Det finns en vilja att rätta till nuvarande och tidigare orättvisor som drabbat t ex kvinnor eller etniska minoriteter.

Hur ser då en representant för en sådan grupp eller minoritet på situationen att man ibland kan misstänka att ett urval har gjorts, där individer har betraktats i första hand som tillhöriga en grupp, och i andra hand som kompetenta i egen rätt? För egen del landar det i att blotta misstanken om att någon gång ha blivit inkvoterad utan saklig grund i ett sammanhang som skulle kunna ge ära och status får mig att rysa av obehag och skam. Men det är såhär det är just nu. Det förekommer att musiker och konsertarrangörer efterfrågar verk som specifikt skall vara komponerade av kvinnor som är kompositörer. Gilla läget? Hjälpa till att fylla på databaserna med musikverk? Ja, det är rimligt. Men bara just nu. Ett tag till.

Verkligheten i den nutida (klassiska, moderna, konst-)musikvärlden — enligt min här och nu framkastade hypotes om att de tänkta minoritetsgrupperna egentligen inte existerar:

Ungefär hälften av dem som idag kallar sig kompositörer/tonsättare inom konstmusik identifierar sig som män av den gamla vanliga sorten. Resten av de nu aktiva kompositörerna/tonsättarna identifierar sig som kvinnor, icke-binära eller LGBTQIA+. Hypotetiskt. Som en tanke att pröva konsekvensen av, om sakförhållandet är sant.

Antagligen kan väldigt få av oss som kallar oss kompositörer/tonsättare betraktas som fullständigt normala i alla bemärkelser, utan identitetsfunderingar, npf-bokstavsdiagnoser, krångliga själsliv, stökiga relationer. De flesta känner sig väl udda. Allt annat än medelmåttigt vanliga, normala och acceptabla i samhällsordningen. Det finns nog många erfarenheter av att vara mobbade eller utstötta, eller av att frivilligt ha ställt sig utanför den vanliga hackordningen. Men detta går inte så enkelt att veta.

00 (dubbelnollningens årtionde)

Posted on by

(återpublicering av gammalt blogginlägg)

Kommer väl inte ihåg allt elände och allt kul i form av en färdigältad och fängslande utformad berättelse, och ids inte gräva i gamla emailarkiv och almanackor för att hitta data för remarkabla och omstörtande livshändelser och allt det andra som var typiskt för årtiondet, men skall jag skriva något spontant som kan bli fel och otypiskt, så blir det så här i formlös tanklös oplanerad och analysfri svada:

-99 – planerar nytt husbygge på distans, slutar studera, skjutsar barn till skola och aktiviteter, flyttar från Göteborg, hjälper mamma flytta från barndomsvillan till en vettig pensionärsbostad, jag bor med familjen i lånad etta i Hallonbergen, har allting utom några resväskor, datorer och musikinstrument magasinerat i tre månader, skjutsar barn till skola fyra mil därifrån, en skola som inte fungerar så bra, flyttar in i hus som inte är färdigbyggt, får en granne som har tre-fyra katter och ett par hundar som går runt som de vill och har vår numera bebyggda tomt som självklart revir och bajslåda, jag skottar bort högar av hundbajs med stora trädgårdsspaden och fyller icapåsar och 150 svarta påsar som jag som duktig fd hundägare köpt för att kunna hålla rent eftersom ingen annan gör det, en vinterkväll ringer granntanten på dörren och gråter för att hennes långhåriga gammelkatt har jagat råttor eller nåt i diket vid vår tomt och krupit in och fastnat i röret som går under vår garageuppfart, det hjälper inte att peta katten framåt eller bakåt i röret med hjälp av en kraftig slang och den får inget fäste med tassarna på det frusna underlaget därinne så den jamar och jamar stackars katt, räddningstjänsten kommer från brandstationen med stora bilen i mörkret och strålkastare och verktyg för att hacka sig fram till problemet, dräneringsröret av cement slås sönder i ena ändan och delar av vår uppfart grävs bort, nej ingen ersättning eller ursäkt får man, hej hej tur att det gick bra godnatt, ja så där var det och sedan blev det millennieskifte och strömmen gick inte men vi var beredda med vedspis och stearinljus, och så var det ett jäkla tjafsande om bredbandsanslutning och adsl-installation och hastighet och teliasupporten för jämnan, och huset fick vattenskador redan från början pga klantiga rörmakare och sättningsskador pga felaktigt beställda byggelement som bara smäcktes dit i alla fall, och resten av byggfelen tog tio år att hitta och rätta till

-00 – eller -01 – diverse medicinska komplikationer och operationer i familjen, mer eller mindre traumatiskt för de inblandade, och för övrigt som vanligt, en del av oss jobbade och en del av oss förväntades studera, och på somrarna seglade vi en del, jag höll kontakt med kompisar och släkten över email och surfade på internet för häpnadsväckande summor enligt telias räkningar, mest till skitsajter med fåniga troll och upprörda föräldrar som diskuterade diagnoser utan att komma någon vart, själv sade jag nästan ingenting om någonting ännu men planerade att skriva kulturartiklar i ämnen som först behövde läsas in ordentligt, köpte böcker och tidskrifter

-02 och -03 – tog jag steget ut på det engelskspråkiga internet och musikpublicering och notskrift och annat på området såsom akademiska mailinglistor, och hemma var det som vanligt fast vi hade svårt att komma överens om vilken sorts båt vi bäst behövde så det gick åt mycket tid och kraft att begrunda och besiktiga begagnade båtar i Stockholm sedan köpte vi ett riktigt renoveringsobjekt från Finland istället och lät hämta hem på lastbil mitt i vintern, och någonstans under den resan mot en bättre farkost började min trötta själ vandra sina egna vägar ibland och utforska tankar och toner och texter och ting parallellt med tillvaron där jag var vårdnadshavaren som satt i skolbänken och log snällt men bekymrat på föräldramötena och utvecklingssamtalen och allt det där

-04 -05 -06 var ett experiment i att vara fullständigt normal på ett rationellt sätt trots att ingen räknade med en längre, och ändå få vara med och leka med de andra konstnärliga och musikaliska farbröderna och tanterna på nätet, och hemma var det som vanligt, interneträkningar, datorstrul, en traumatisk supportkidnappning av sonens fina lilla mac som stod på Apples verkstad i Holland i ett par månader med ett simpelt fel som de inte hittade innan det blev klart vem som skulle betala hemtransporten och lagningsförsöket och att svensk konsumentlagstiftning gällde, och så vidare

– 07 trodde jag att det var hjärtinfarkt men det var bara stress igen, och det var bara att ta sig igenom skiten och hitta en radikal lösning som inte var feg och rationell men fungerade,

– 08 allting tar tid

– 09 och ännu mera tid

förgyllda föreskrifter

Posted on by

Grunnar på om somliga kan ha vuxit upp utan att uppleva att det de flesta andra gör mot dem för att vara hyggliga överlappar tillräckligt mycket med vad dessa somliga själva anser vara hyggligt och nödvändigt? Om behoven av att vara god och behoven av att få godhet och omtanke inte går att jämka ihop, därför att den gyllene regeln leder fel – det de flesta anser vara gott bemötande och skulle vilja ha, uppfattas av somliga som jobbigt bemötande och något dåligt man helst vill slippa. Kan det då finnas en risk för att frustrationen över att det inte stämmer leder till att somliga ger upp ambitionen att vara goda och givande, och istället förvrids till att vara likgiltiga för andras behov – eftersom de inte fattar hur och varför de andras, majoritetens, “konstiga” behov skall uppfyllas, när de egna behoven oftast blir så missförstådda? Det är möjligt att jag beskriver mig själv här, men det är också möjligt att jag har väldigt fel, har tänkt dåligt och kanske är orättvis både mot mig själv och andra.

osorterade fynd ur anteckningarna på hårddisken

Posted on by

Ibland går man igenom gamla system som sparat information i bortglömda databaser som hänger med från dator till dator medan tiden går och skrivbordet står still. Här följer några textfragment som klippts ut och sparats någon gång för flera år sedan, och bjuder på dessa hastigt hyvlade tankespån — ett antal av dem är lånade från olika externa källor:

(1)

“Människans fantasi är obegränsad när det handlar om att döda den andres goda bild av sig själv; på det sättet döljer man sina egna svagheter och sätter sig själv i en överlägsen position.” 

“I ett system som bygger på lagen om den starkastes rätt, den smartastes rätt, är de perversa kungar. När framgång är det viktigaste värdet framstår ärlighet som svaghet och perversiteten får ett skimmer av överlevnadskonst.” 

“Historien uppvisar otaliga sådana personer som vägrar erkänna sina misstag, inte tar sitt ansvar, som ägnar sig åt förfalskningar och som manipulerar verkligheten för att sudda ut spåren av sina illgärningar.” (Marie-France Hirigoyen: Vardagens osynliga våld)

(2)

“Det långsiktigt bästa vore om man inte satsar så hemskt mycket resurser och ger så mycket uppmärksamhet till problemungdomarna och de kriminella, utan istället satsar på att belöna dem som SKÖTER sig, så att de som gör rätt märker att man uppskattar dem. Gör det attraktivt och lönsamt att ha ett vettigt och skötsamt liv! Detta gäller både myndigheternas, skolans och de vuxnas agerande. Var förebilder i att vara NÖJDA med era liv, så att de som växer upp förstår att det är möjligt att ha roligt och känna att man lever ett intressant liv helt utan att krydda det med lyxprylar, drömresor, extra kickar, alkohol och droger. Så länge som föräldrar fortsätter att gnälla om sina tråkiga liv och tröttsamma jobb, tillbringa fritiden framför teven och se på idiotiska nöjesprogram eller sport, shoppa för mycket, och berusa sig regelbundet för att stå ut med denna meningslösa tillvaro, kommer det att finnas en marknad bland kommunens unga för drogförsäljare och en lockelse i att ägna sig åt eller beundra de som ägnar sig gängkriminalitet, eller helt enkelt bara busa och bråka lite för att få uppmärksamhet. Det är inte i första hand de fåtal förvirrade individer som väljer att begå brott och vara otrevliga mot sina medmänniskor som är problemet. Det STORA problemet är bristen på livsglädje, nykter självkänsla och framtidshopp bland föräldrarna, politiker, myndighetspersoner, lärare och andra vuxna som skall vara förebilder.” 

(3)

“Strong heart or spirit. Something has been taken away from you. Utter despair. A betrayal of someone, or someone has betrayed you. Pain and sorrow. Isolation from loved ones. Perhaps you are living or working far from your circle of support. Cut off and lonely. A letdown. Unrequited love. Disappointment. An emotional or mental breakdown. Desertion. Rejection.” [från någon tarotkortlek online, tror jag]

(6)

“I dessa tider, när det personliga kapitalet byggs upp efterhand som man samlar länkpoäng i den universella bloggboken och lyckas fiska upp ansikten ur strömmen i det nätverkade minnesalbumet, känns det allt mer meningslöst och moraliskt fel att gå in i diskussioner med heltäckande slöja eller osynlighetsmantel på. Det är på många sätt opraktiskt att skriva saker som arkiveras med annan etikett än ens vanliga identitet.

Man har heller inte samma auktoritet och makt längre som troll, nu när alla seriösa människor lever transparenta liv. Det är full insyn i mjölpåsar, surdegsbunkar, kattlådor, pappersförråd (släktfoton, deklarationer, byrålådslitteratur, toarullar) och datorspecifikationer för Gud, staten, vem som helst, media och arkiven.

Bara de alltför unga, alltför dumma eller riktigt slemmiga typerna agerar under pseudoidentitet (gärna ett nytt användarnamn vid varje tillfälle) eller anonymitet när trängande behov av att interagera med pågående nätflöde uppstår.

Så jag har nästan helt och hållet slutat att trolla *srsly-for-the-lulz* med nickname på forum för filosofer, biologister, dampmammor och fundamentalistiska kristna. Och någon annan anledning än *srsly* & *lulz*, dvs för det allmänna bästa, finns det inte att förklä sig i en diskussion. Om man inte är pervers, paranoid (utan orsak) eller extremt omogen. Har man alternativet att välja mellan att jönsa sig i en diskussion man egentligen inte tror på och att tvångsbada en katt som har bajsat på sig, så är det såklart katten som är intressantaste projektet!”

(7)

“Vad skall man tro om berättelsen om Job? Är han en episk rättshaverist, som tjatar om att han minsann vill och har rätt att få tillfälle att prata i enrum med Gud för att få veta varför så mycket olyckor har drabbat honom? Eller är Job, som jag föredrar att tro, en litterär inkarnation av Happy Cat, trots sin sorgliga skepnad (därför att han är “den lidande tjänaren” som i Messiasprofetian), och hela berättelsen är ett enda enormt lulz-trollande? Skämtet blir begripligt om man föreställer sig att dikten om Job reciteras framför lägerelden av en berättare med pokerfejs, som när han/hon först har fått hela publiken att gråta av medlidande med den stackars huvudpersonen – vars osannolika, omänskliga förmåga att inte kunna bli arg på Gud de inte kan annat än beundra – avslutar historien med ett helt annat tonfall, så att det blir möjligt att skratta åt käftandet mellan Gud och Job, och alla de andra överdrifterna i beskrivningen av olyckorna och de påföljande belöningarna. For the lulz, seriously. Sensmoralen är i så fall att det är omöjligt för en människa att stå ut med så mycket utan att klaga. Det är helt enkelt skrattretande för mycket. Gud kräver inte det av folk.”

(8)

“Men tre timmars resa varje gång för att delta i ett par timmars ostrukturerad diskussion eller verksamhet är orimligt. Med allt som behövts omkring en sådan resa har det tagit ungefär ett dygn av min uppmärksamhet och energi för varje sådant tillfälle bara att packa ryggsäcken, åka, komma dit, vara närvarande, ta sig hem igen och att varva ner efteråt. Trodde att tanken var att min kompetens och eventuella förmåga att arbeta skulle utvärderas och att jag skulle få återkoppling på mina idéer och stöd att hitta rätt väg vidare men också ganska snart kunna få ett lagom och praktiskt deltidsarbete att sköta på distans, från hemmet. Jag tror inte längre att det kommer att fungera och leda till någon förändring för mig. Just nu känns det som jag t o m har gett lite mer än vad jag har fått, i form av idéer och förståelse/feedback. “

(9)

“Kidney Beans and Feta cheese with pasta and prosciutto

1 can of kidney beans (410 g)
1 piece of Greek Feta cheese (150 g)
Pieces of dried tomato
Olive oil
Vinegar
Garlic, spices and herbs (fresh or dried – I use the bread topping mixture called “bruschetta” instead of all the spices and tomato)
Pasta Penne rigate
slices of Prosciutto di Parma ham
Lettuce

Rinse the beans and the cheese. Prepare a dressing from water, oil, vinegar, garlic, tomato, herbs and spices in a microwave safe bowl and add the beans. No salt is needed, since the cheese will add enough of salt!

Chop the cheese in small cubes and mix with the beans and dressing. Heat the bowl with beans and cheese in the micro oven for some minutes. It is also possible to serve the beans and cheese as a cold salad to the pasta.

Cook the penne pasta.

Roll the prosciutto slices and arrange them with lettuce on a serving plate. “

(11)

“Eftersom jag gissade att paketet skulle köras ut idag, såg jag till att vara hemma hela eftermiddagen. Dörrklockan fungerar, jag har normal hörsel och från lägenheten (i markplanet) har jag bra uppsikt över infartsvägen.

Ingen lastbil har kört in hit, så vitt jag har sett eller hört det.
Ingen har ringt på dörren för att lämna paket.
Ingen paketavi ligger i lådan.”

(12)

“Tänk på att mina sidor är länkade från olika håll, så det kan bli problem att ändra adresserna på filerna som ingår. En del filer är nämligen djuplänkade från andra sajter.”

(13)

“MILSVID STRÅLANDE UTSIKT ÖVER KALMARSUND OCH FYREN LÅNGE JAN! I denna snygga och välskötta 1-plansvilla/fritidshus från år 2000 kan Du njuta av sjöutsikt både från köket och vardagsrummet. Även de tre altanerna fungerar som en utsiktsplats över en av Ölands vackraste vyer.”

(14)

“Om nervositet och kvalifikationer:

Tänker på vad du skrev i föregående inlägg om att vara lite ensam och känna att väldigt få andra personer har förmågan att se och kommunicera med dig som du är och på ett sätt du mår bra av, och gissar att detta är något som följer med in i situationen att framträda? Skräcken för att inte duga och inte kunna bemästra kroppens protester mot det ”farliga” i att framträda offentligt minskar i så fall inte hur mycket du än förbereder dig för soloprestationen genom att vara påläst och välkammad.

Kanske du skall försöka betrakta framträdanden mindre som egen prestation och mera som kommunikation och gemenskap, så gott det går?

Det som händer är något som händer just där, med just de människor som är närvarande. Alla har möjlighet att påverka om kommunikationen blir lyckad eller mindre bra. Oavsett om du är en litterär salongsvärdinna med stor allmänbildning och älskar att glida runt och prata med alla och envar, en inbjuden expertkommentator med stort ordförråd men social inkompetens, en självgod men socialt smidig politiker som vill befinna sig och synas på rätt plats, eller en okunnig och blyg människa i publiken.

Givetvis skall man som inbjuden talare (musiker, lärare eller whatever) se till att vara förberedd, och inte bara räkna med att det ordnar sig, dvs det är någon annans problem… Men be också arrangörerna om info om praktiska detaljer, så att du kan tänka igenom i förväg vad som kan komma att hända, vilka som kommer att vara där, och vilka saker som kan bli hinder för att du skall kunna göra ditt bästa och komma till din rätt.

Sedan handlar det mest om att förankra sig i verkligheten när man är där, och hålla uppmärksamheten och det goda humöret uppe. Småprata och skämta lite med folk av olika slag som du möter på vägen in. Se dig om och notera hur lokalen ser ut. Tag plats i rummet. Njut av att vara närvarande. Tänk på att alla kanske inte fattar med en gång vad du säger, så låt det ta lite tid – släpp inte taget om publiken förrän du själv vill det och du har sett att de reagerar, men var inte långrandig. Hitta rytmen i den gemensamma diskussionen, och spela med i det som improviseras. Respektera andra för vad de är, lyssna till dem och förvänta dig att bli lyssnad på och respekterad tillbaka, om ändå kanske inte alltid förstådd eller omtyckt.”

(15)

“There’s a hand held out in pity; there’s a hand held out in love…
It will pilot to the city, where our Father dwells above.”

(16)

“Always begin typing in the upper search area. Press return to add a new note with that title. While you type, NV searches for notes whose body or title contain your words. Observe that naming a note and searching always occur simultaneously.”

(17)

“I höstas planterade jag ett stort antal narcisser och andra lökar i gräsmattan, både på framsidan och baksidan av huset, och planen är att fortsätta utveckla trädgården på olika sätt under detta år. Det finns också rosor och andra känsliga växter planterade både i och utanför det som kan betraktas som “rabatter”, samt ett antal ställen med perenner och fröväxter som bör få etablera sig i fred.

Redan nu skall man vara försiktig om man vistas på tomten, och veta hur det är planerat för att inte förstöra den kommande blomningen. En del bitar av trädgården tål belastningen av gångstigar och packad snö under vintern, andra delar gör det förmodligen INTE. “

(20)

“Bryr sig fågeln om ifall den är en vacker fågel, så länge som den kan flyga och hitta mat, och kan sjunga tills den hittar en vän? Önskar katten att den var någon annan katt än sig själv, så länge som den kan hoppa, smyga, svänga på svansen, sova i solen, tvätta sin päls, och kan jama tills dörren öppnas?”

(22)

“This shipment was reported as “could not be delivered” at 12.52 today. If that means that someone tried to deliver the shipment at my door, I don´t know how I could have missed to notice a truck arriving to this area or the ringing of a doorbell. They simply weren’t here. This is the third or fourth time such a thing happens when I order something to be shipped with DHL (via Posten Sverige, because I usually have to drive away to pick up the shipment at the postal office at the other side of this little town one day later.) Have I misunderstood this in any way? Shouldn’t these shipments be delivered at the door? But why are they reported as “not delivered” at a specific time then? It’s very annoying.”

(23)

“Därför gjorde sig skapelsen även den gången till tjänare åt din gåva, som kom med näring åt alla. Den antog alla tänkbara former alltefter vad de bad om och önskade, för att dina älskade söner, Herre, skulle förstå att det inte är markens gröda som livnär människan med sina olika arter, utan att det är ditt ord som uppehåller dem som tror på dig.” (Salomos Vishet, kapitel 16)

(24)

“I’m not sure the nonsense is absolutely necessary as a contrast to sense, to make sense make sense, once the rules about meaningful language and communication are established through experience and learning, and we leave the undifferentiated stage of nonsense (language) behind.

But more generally, nonsensic chaos and lack of structure can be helpful as a backdrop to sense, so the sensible and reasonable is more clearly noticed. Imagine a world were everything around is a meaningful sign, a message, a symbol, a piece of information. Too much information will make it harder to find the interesting pattern, the right message, the needed sense in a sea of sense, so to speak.”

(25)

“Truth is relative for a relativist, or is it? With logic, you could say that what the relativist believes is true, that is, that truth is relative, is also a relative fact, so it can’t be true that truth is relative, because for a relativist, everything depends… So, sometimes also a relativist will believe an absolute truth.

But that is twisted logic, and no refutation of relativism.

Truth, fact, opinion, meaning, reason, cause, effect – which of these can be dealt with in a relativist discourse, as their validity and usefulness is not dependent on their being abolutes?

Say that somebody tells you [add your own example]…

Is this a statement that can only be used on the premises that we are either operating in a common sense setting where things are true or false, or on the contrary, we are both agreeing that relativist statements are possible? Is a middle way possible, where one person is operating in common sense-mode, and the other is acting as if everything said is a matter of opinion?”

(26)

“Subjektiv erfarenhet:

Hemma när jag var väldigt liten lärde jag mig av mamma namnen på alla växter och djur runt huset och i naturen, samt verktygen och språket man behövde för att arbeta i trädgården, köket och syrummet, och metoderna för att ta hand om sin ekonomi och sin korrespondens. Av pappa lärde jag mig namnen på metaller, gaser, salter, polymerer, vätskor, mineraler och träslag som fanns i verkstadsförrådet, samt verktygen och språket för att arbeta i källaren, snickarboden och garaget, och metoderna för att använda sin nyfikenhet och hitta lösningar på problem. I skolan var det sedan på den tiden ännu inte omodernt att plugga fakta och lära sig regler och terminologi.

Subjektiv känsla:

När jag träffat på barn i skolåldern som inte har fått bekanta sig med vad saker och ting heter i seriösa sammanhang, eller vuxna (t ex deras lärare eller föräldrar) som har försummat att lära ut det därför att de själva inte kan något eller bryr sig om den där natur-kulturverkligheten omkring oss tillräckligt mycket för att vilja ha språk och begrepp för den, blir jag förvånad, sorgsen och upprörd. Till och med mina egna styvbarn hade för vana långt upp i skolåldern att kalla alla metallförmål för “järngrejer”, som om det inte var någon större skillnad på vad man kunde räkna med att saker i rostfritt och annat stål, mässing, koppar eller aluminium, osv hade för egenskaper. Det är ju som att tro att socker och salt är utbytbara i matlagningen.

Åsikt:

Alla barn och vuxna mår bra av att ha tillgång till fungerande språk och begrepp för att kunna tänka och agera så bra som möjligt – och självständigt. Ju tidigare man lär sig vad saker heter “på riktigt” ju bättre. Annars behöver man ju lära om senare, när det blir svårare och när man har så mycket annat att lära sig. Och så blir man kanske beroende av andras auktoritet och kunskaper, även för rätt enkla grejer.

Påstående:

Det är i humanisternas (inklusive pedagogernas och jämlikhetsideologernas) intresse att man introducerar naturvetenskap, teknik och matematik för barn på ett vetenskapligt sätt, och inte rör ihop det med kultur (konst, musik, litteratur, teater, dans, etc), religion och politik.

Humanister intresserar sig för språk, inte sant?”

(27)

“A few years ago, when in an altered state of mind (not induced by meditation, nor by drugs, but by sleeplessness and extreme stress) I experienced this radical skepticism and doubt about the self and the world. For several hours I sat pondering those great philosophical questions, as if they were deadly serious quests and important to solve there and then, by me: “who am I, and who is doing the thinking inside my mind? Is the outside world real, or just an illusion that exists just because and when I happen to think it is there? or am I maybe an illusion inside the world, existing only when other intelligent beings are thinking of me?” etc.

My understanding is that the “separate, bounded, rational” part of our individual mind is rather small – compared to all the other stuff of various origin that is stored in our memories and necessary for performing that great illusionist show of the self as separate from the rest of the world! The independent, self-structured part of the mind is like the structured content of one single, well-layouted little webpage with its individual url, connected to the whole brain of content on the interwebs… Something else is thinking with our minds, most of the time.

I also believe that we can neither live with the radical doubt – “anything is possible; everything is changing and fluid” – or be permanently aware of the conscious idea that we are connected and totally dependent (socially and culturally), which means much of our thoughts and emotions are conditioned by our surroundings, nor live radically independent and think of ourselves – trying to be – what other folks do not allow us to be! Trying to be something that nobody (neither your neighbour, the deity of your choice, your cat, your favourite politician or a dead grandparent) approves of is impossible for a social being, because it is a sort of lie that you can’t live with.

Our individuality consists of the ability to device some rules for how to say ‘yes’ or ‘no’ to the stuff that is stored in us, and then keep the idea about the coherent self, even if the individual is just another heap of cultural and natural garbage, similar to all the other garbage floating around, but not exactly…”

Karin Maria, alias Syster Dyster.

Posted on by

Det måste ha varit mer än femtio år sedan. Någon gång i början av 60-talet, på en grusad gård, i en trädgård utanför ett stort hus.

Det var i den lilla staden där min mormor och morfar bodde, där Karin också bodde, i samma hus. Inte långt hemifrån mig då, och inte så värst långt härifrån där jag finns idag heller. Huset finns kvar. Jag går förbi det ibland, när jag har anledning att hälsa på i trakten.

Två jämnåriga små flickor var det. Den ena hette Karin Maria, och den andra hette Maria Elisabeth. Två barn som då kanske satt på en trappa. Eller, hade man satt ner de två bäbisarna direkt på marken, i gruset, som om det hade varit en lekpark med en sandlåda där man träffades, och inte i en skyddad trädgård utanför ett litet hyreshus, som egentligen var en gammal villa från början.

 Och där lekte de i gruset och dammet nedanför en stor yttertrappa, och möjligen kastade de grus på varandra. Och sedan sade väl någon av mammorna till dem att sluta kasta grus, eller låta bli att stoppa grus i munnen. Eller att vara snälla och låna ut en spade eller hink till den som inte fått med sig sina leksaker ditut.

 Ja, så kanske det var, men jag vet inte och törs inte påstå något bestämt om det – för jag kan inte minnas hur det var när jag träffade Karin Maria första gången. Och jag vill inte säga något som hon inte skulle hållit med om, eller något som inte stämmer så bra med hur det var och när det hände.

 Hon, däremot, kunde berätta minnen om hur det var när vi var små, men jag är rädd att jag har glömt exakt vad hon sa om detta första möte. Något om gruset, tror jag, men vad?

 Och jag vet inte alls hur det kom sig att hon visste, att hon mindes, om hon gjorde det, för hon var inte äldre än vad jag var då. Inte alls äldre, utan ungefär en vecka yngre. Och vi var kanske inte två år gamla ännu, och vad minns man från den tiden, innan man har lärt sig att prata och berätta, innan man har språket som hjälp för att förstå? Kanske var det i själva verket något som hände en annan gång, när vi var lite äldre, som hon mindes?

 Och vad kan jag säga nu, om alla de här åren som gått, och om barndomsminnen och om vad som hände senare under skoltiden och efteråt?

 Karin visste oftast så mycket mera, hade sett och hört, förstått och varit med om mycket mera. Sedan jag träffade henne igen för bara något år sedan – efter ett antal år då vi inte helt tappade kontakten utan skickade julkort, men varken pratade med varandra eller träffades (förutom på internet de senaste åren) – har jag liksom räknat med att kunna fråga henne om sånt, prata om allt som hon visste och kom ihåg sedan vi var barn och gick i samma skolor i Danderyd. Allt möjligt som hände, vad vi lekte för lekar och hade för intressen, hur det såg ut på olika ställen där man brukade vara, vilka andra kamrater som fanns med då, och vad hon visste om deras liv senare.

 Nu när Karin Maria är borta, känner jag att jag har förlorat en stor del av min barndom, eller i alla fall tappat bort minnena av den, och jag får inga flera chanser att med hjälp av hennes tydliga och färgrika beskrivningar av vår gemensamma barndomsvärld kunna se och förstå den bättre.

 (här vore det lämpligt med lite musik, men kan inte hitta någon inspelning av sången jag tänker på, “I en spegel av stoft”, text Anders Frostenson, musik Sven-Erik Bäck)

“I en spegel av stoft som ett regn ska vår gråt lösa upp, skölja bort det som var…”

/…/

“….Och den bild av mig själv som jag själv åt mig valt eller andra mig gav plånas bort..”

/…/

“…Och du ger mig ett namn som är nytt och av ingen är känt.”

(och så en bild från en tid några år efter det första mötet på grusplanen, hösten 1965 eller vintern 1966, när vi gick i förskolan)

andra bloggar om saknaden efter Karin
andra bilder och fria associationer

28. something to miss

Posted on by

Day 28 – Something that you miss

Vad jag saknar?

Just idag saknar jag nog mest min egen pappa S, som gick bort för mer än trettio år sedan. Han fick en stor hjärnblödning den 12 januari 1977, och dog på sjukhuset inom ett dygn efter det.

Nu i höstas försvann också min vän och reservpappa O. Han dog i slutet av september (den 24:e) efter att ha varit sjuk i ett par år.

—

mera tankar:

Jag saknar pappa, och så är det inget mera med det. Fast det är väldigt konstigt att det har gått så många år då han inte längre har varit med. Och väldigt märkligt att jag så sällan har pratat om honom, även under de år de jag tänkte på honom ganska ofta. Och kanske beror det på att folk omkring inte har undrat över om jag saknar honom eller har pratat om honom.

OM det är så, är det fan en sorts hänsyn eller en väntan på att jag själv skall ta upp ämnet som har passerat över till att bli en kränkning – ett osynliggörande och en förnekelse av mitt behov av att få ha en pappa att prata om, och få sörja färdigt.

Inte ens i all den terapi jag gått i har man pratat särskilt mycket om pappa, och inte alls på ett sätt som låtit mig få uttrycka själv vad jag tyckte om honom och varför jag behöver vara ledsen för att han är död, men inte har kunnat vara det. På över trettio år!

Riktigt perverst är det väl att jag har valt att gifta mig med en man som själv hade en pappa (då) som han inte tyckte om och inte umgicks med. Sådant hjälper en ju inte direkt att kunna säga något positivt i största allmänhet om en far. Tvärtom har det ju lett till en massa anklagelser om att jag är larvig som söker fåniga fadersgestalter överallt i världen. Jodå, det är synd om mig – det har väl erkänts – men det helt naturliga faktum att man kan sakna en pappa på riktigt, det har inte speciellt många sagt att de förstår. Bara som en oro över att jag inte växt upp, att något har blivit fel, som något sentimentalt om att vara faderlös och konstig, men utan saklig diskussion.

Inom terapi och psykvården har det knappast hanterats förnuftigare än inom familjen. Man har nästan förutsatt att min pappa var någon som man inte borde sakna, liksom. Vad arg jag blir över att ha blivit manipulerad så…

Han är ju inte här, och han försvann så tidigt att han missade största delen av mitt liv som ung vuxen och som gift och med eget barn. Varför har jag inte kunnat se det som det är? Varför har jag inte kunnat vara ledsen på riktigt?

26. my fears

Posted on by

Day 26 – Your fears

Det jag fruktar mest av allt är att med förståndet i behåll hamna i en situation där jag försöker kommunicera men ingen vill tro på vad jag säger, alternativt de kan inte höra mig, urskilja samma mönster – eller samma BRIST på mönster i det som andra påstår är meningsfulla sammanträffanden – eller förstå vad det jag säger kan betyda.

Så länge jag inte är ensam om mina tolkningar, känns det bra.

referenser:

Kassandra (wikipedia)

Everyone panic. Or not. (Skeptic blogger Idoubtit)

apophenia (förmåga att se mönster)

“As with most human traits, there is a spectrum of appropriateness. Bereft of apophenia, we find ourselves in an unquestioning, patternless existence where everything occurs seemingly without reason. There is no learning from experience: “Once bitten, twice shy,” becomes “Once bitten, never shy,” and the rhythms of the natural world are unappreciated. At the other extreme we find those such as Strindberg, in whose existence objects and events are drowning in meaning and asphyxiated in over-interpretation. Apophenia, in its more benign state provides us a powerful tool to make sense and safety of the world and people around us. In its more extreme forms, however, it is a well-spring of pseudo-science and nonsense, an irrational leap bypassing reason and rationality.” http://www.dbskeptic.com/

30. one last moment

Posted on by

Day 30 – One last moment

(repris från 2006)

Christmas moments


There is a moment every year
on the night before Christmas Eve –
after I have written and sent the last message
to the distant, the remembered, not present,
and the last Christmas cards have arrived.
I have finished the rounds,
to give and collect the presents.

There is a moment of emptiness, then –
as I look at the mess in the kitchen,
after I have sent that most heartfelt greeting
out in the cold, to faraway homes –
when I have no more reason to post anything online,
and I close the door for all except the close family
until the holy day has passed,
and I allow myself to wonder:
how are they? has anything changed? will they remember me?
where, and when, and why –
and who – have we been, these few days?

If I happen to make it in time –
the time for candles and carols, for food and gifts –
this is how it will be on Christmas Eve:

There will be a clean table in the kitchen,
with a clean, mangled linen cloth,
red, blue, white or natural in colour,
and on the blue sideboard –
clad in bright red cotton print
with tiny flowers, fir and pear trees,
partridges, deer and holly,
I have put the holiday plates and bowls,
the gaudy, gold-rimmed Santa set of china.

The living-room is guarded by a glimmering fake fir,
which is guarded by a black and lively cat,
whom I have to watch, so he won’t climb and fell the fir tree,
or try to bite the lights –
or pick a fight with all the lovely garlands!

In many windows are electric Advent lights,
but in the garden, I think nothing here will shine at all.
Of course the neighbours have those garden chains
with tiny lamps in every bush and tree,
and welcome many relatives and friends
with flaming fire and guiding torches in the snow.
I think my visitors will be very few this year…

So maybe I will have a few spare moments;
a minute, or an hour – maybe two,
when I will think of you, and wonder –
without the stress and noise
from some conflicting modes of celebration,
without confusion, and quite sane
but with some little sadness left
from such uncertainty and weakness that I sense –
well, hear my thoughts:
what do you want? what do you need?
what did you hope for,
and what did you get this year?

To write these things down gave me guilty feelings.
Why count just what one gets? Why ask about it?
Is this in fact my own sad point of view: what can I gain?

Surely we are told, that Christmas means to give?
Should I then preach unselfishness to you instead,
as if you are still a little selfish child
who takes the right to love and property for granted
and does not see what others need?

Is it more appropriate to ask:
what did you do for others, now, this very year?
did you give out in abundance; offered freely?
did you give them anything at all –
the poor, the hungry, prisoners, and patients?

No! As I trust you, and your love for others,
I must never ask if you have done enough.
Yes! Sure. You give. You give for nothing.
And so do I. We do. It is called love.

Love is not a business with a binding contract,
not a competition with fair rules,
and not a fun game with one single winner.

Love is not an art, or an abstraction –
it is just the best that we can do!

Merry Christmas – to all of you!

(Maria Ljungdahl, 2006)

29. aspirations

Posted on by

Day 29 – Your aspirations

Eftersom det inte verkar finnas någon större chans att just jag skulle få Nobelpriset i någonting, när världen är full av begåvade människor som åstadkommer betydligt mera och intressantare saker än jag gör, så har jag gett upp den idén.

Fast, det är klart – det skulle ju kunna hända att någon nominerar mig till Fredspriset, med motiveringen att jag är så sällsynt fredlig och inspirerande i min obetydliga och isolerade existens. Man lägger inte ens märke till mig. Det är jag glad åt, för av uppmärksamhet kan jag bli rädd och tro att folk tycker att jag tror att jag är någon. Och om någon som jag bryr mig om hur den mår är avundsjuk på mig för något så mår jag skitdåligt och vet inte vart jag skall ta vägen för att sluta vara en sådan som orsakar att andra får mindervärdeskomplex och känner sig hatiska.

De akademiska ambitionerna har jag lagt ner. Det var skojiga miljöer på sitt sätt, både den tekniska, naturvetenskapliga och den humanistiska forskningen jag varit i närheten av, och att lära sig saker och att läsa en massa och helst få tillfälle att diskutera det är något jag skulle ha velat göra mera. Men livet har inte sett ut så att det har varit möjligt att göra sådant på heltid och utan vånda och kval över om man duger, och om man orkar med allt det yttre i ramarna kring att studera och forska. Jag är inte alls bra på räkna ut hur man på ett naturligt sätt inordnar sig i ett socialt system och organiserar sitt arbete inom dess ramar. Och jag har ohyggligt svårt att motivera mig själv till att arbeta med bara en sak i taget, bara en vinkel på det, och kämpa ensam för att driva denna enda idé (som i forskning) under lång tid.

Jag har sjungit en del, men sällan stått på scen eller framträtt på andra sätt. Möjligen är det den ambition jag har kvar nu när många andra saker jag hållit på med har visat sig omöjliga på något sätt. Sjunga något annat, på ett nytt sätt. Vackert blir det inte, och jag orkar inte mycket, men det pågår hela tiden någon sorts sjungande och improviserande nu, som jag inte vet om det leder tillbaka till visorna jag sjöng i tonåren, när jag just hade börjat spela gitarr på egen hand (kan fortfarande inte grunderna, har inte tagit lektioner men spelar ändå) och ta sånglektioner (som jag sedan har gjort i sammanlagt många många år, och vilket jag nästan behöver anstränga mig för att “lära bort” nu, men jag skall göra ett försök att gå en kort kurs i sångteknik också igen), eller om det leder in i någon sorts jazz, eller om jag kan skärpa mig och återvända till de klassiska musiken och sjunga lieder och romanser kanske.

På något vis är jag väldigt ambitiös och räknar med att en del av livets mening ligger i att förverkliga saker, att vara produktiv. Om det inte blir något av någonting av det jag tänkte att man skulle göra – olika områden att vara kreativ eller klok eller snäll på – så kommer jag att bli väldigt missnöjd när det är försent en gång.

Men – hur farao beter man sig om man bara är en trött halvgammal tant som ofta tappar bort sina idéer och glömmer vad det var som var viktigt att göra, och inte alls någon pigg och självsäker ungdom? Om man vill samla ihop sig och sina ambitioner och till exempel spela in ett album med någon sorts musik?

25. a first

Posted on by

Day 25 – A first

Första gången jag sjöng i mikrofon på en konsert var på ett framträdande av skolkören i gymnastiksalen på folkhögskolan. Jag skulle gå fram och sjunga en bit av en vers på “Öppna Landskap” solo, och råkade börja melodin på grundtonen istället för tersen, men hoppade raskt upp i rätt tonläge och fortsatte som om ingenting speciellt hade hänt. Är man solist så är man – då är det bara att njuta av situationen, bestämma timingen själv och improvisera om det behövs. Körsång är roligt – men det är i seriösa sammanhang rätt mycket striktare med vilka toner man sjunger och hur man fraserar.