Day 28 – Something that you miss

Vad jag saknar?

Just idag saknar jag nog mest min egen pappa S, som gick bort för mer än trettio år sedan. Han fick en stor hjärnblödning den 12 januari 1977, och dog på sjukhuset inom ett dygn efter det.

Nu i höstas försvann också min vän och reservpappa O. Han dog i slutet av september (den 24:e) efter att ha varit sjuk i ett par år.

—

mera tankar:

Jag saknar pappa, och så är det inget mera med det. Fast det är väldigt konstigt att det har gått så många år då han inte längre har varit med. Och väldigt märkligt att jag så sällan har pratat om honom, även under de år de jag tänkte på honom ganska ofta. Och kanske beror det på att folk omkring inte har undrat över om jag saknar honom eller har pratat om honom.

OM det är så, är det fan en sorts hänsyn eller en väntan på att jag själv skall ta upp ämnet som har passerat över till att bli en kränkning – ett osynliggörande och en förnekelse av mitt behov av att få ha en pappa att prata om, och få sörja färdigt.

Inte ens i all den terapi jag gått i har man pratat särskilt mycket om pappa, och inte alls på ett sätt som låtit mig få uttrycka själv vad jag tyckte om honom och varför jag behöver vara ledsen för att han är död, men inte har kunnat vara det. På över trettio år!

Riktigt perverst är det väl att jag har valt att gifta mig med en man som själv hade en pappa (då) som han inte tyckte om och inte umgicks med. Sådant hjälper en ju inte direkt att kunna säga något positivt i största allmänhet om en far. Tvärtom har det ju lett till en massa anklagelser om att jag är larvig som söker fåniga fadersgestalter överallt i världen. Jodå, det är synd om mig – det har väl erkänts – men det helt naturliga faktum att man kan sakna en pappa på riktigt, det har inte speciellt många sagt att de förstår. Bara som en oro över att jag inte växt upp, att något har blivit fel, som något sentimentalt om att vara faderlös och konstig, men utan saklig diskussion.

Inom terapi och psykvården har det knappast hanterats förnuftigare än inom familjen. Man har nästan förutsatt att min pappa var någon som man inte borde sakna, liksom. Vad arg jag blir över att ha blivit manipulerad så…

Han är ju inte här, och han försvann så tidigt att han missade största delen av mitt liv som ung vuxen och som gift och med eget barn. Varför har jag inte kunnat se det som det är? Varför har jag inte kunnat vara ledsen på riktigt?

Day 26 – Your fears

Det jag fruktar mest av allt är att med förståndet i behåll hamna i en situation där jag försöker kommunicera men ingen vill tro på vad jag säger, alternativt de kan inte höra mig, urskilja samma mönster – eller samma BRIST på mönster i det som andra påstår är meningsfulla sammanträffanden – eller förstå vad det jag säger kan betyda.

Så länge jag inte är ensam om mina tolkningar, känns det bra.

referenser:

Kassandra (wikipedia)

Everyone panic. Or not. (Skeptic blogger Idoubtit)

apophenia (förmåga att se mönster)

“As with most human traits, there is a spectrum of appropriateness. Bereft of apophenia, we find ourselves in an unquestioning, patternless existence where everything occurs seemingly without reason. There is no learning from experience: “Once bitten, twice shy,” becomes “Once bitten, never shy,” and the rhythms of the natural world are unappreciated. At the other extreme we find those such as Strindberg, in whose existence objects and events are drowning in meaning and asphyxiated in over-interpretation. Apophenia, in its more benign state provides us a powerful tool to make sense and safety of the world and people around us. In its more extreme forms, however, it is a well-spring of pseudo-science and nonsense, an irrational leap bypassing reason and rationality.” http://www.dbskeptic.com/

Day 30 – One last moment

(repris från 2006)

Christmas moments


There is a moment every year
on the night before Christmas Eve –
after I have written and sent the last message
to the distant, the remembered, not present,
and the last Christmas cards have arrived.
I have finished the rounds,
to give and collect the presents.

There is a moment of emptiness, then –
as I look at the mess in the kitchen,
after I have sent that most heartfelt greeting
out in the cold, to faraway homes –
when I have no more reason to post anything online,
and I close the door for all except the close family
until the holy day has passed,
and I allow myself to wonder:
how are they? has anything changed? will they remember me?
where, and when, and why –
and who – have we been, these few days?

If I happen to make it in time –
the time for candles and carols, for food and gifts –
this is how it will be on Christmas Eve:

There will be a clean table in the kitchen,
with a clean, mangled linen cloth,
red, blue, white or natural in colour,
and on the blue sideboard –
clad in bright red cotton print
with tiny flowers, fir and pear trees,
partridges, deer and holly,
I have put the holiday plates and bowls,
the gaudy, gold-rimmed Santa set of china.

The living-room is guarded by a glimmering fake fir,
which is guarded by a black and lively cat,
whom I have to watch, so he won’t climb and fell the fir tree,
or try to bite the lights –
or pick a fight with all the lovely garlands!

In many windows are electric Advent lights,
but in the garden, I think nothing here will shine at all.
Of course the neighbours have those garden chains
with tiny lamps in every bush and tree,
and welcome many relatives and friends
with flaming fire and guiding torches in the snow.
I think my visitors will be very few this year…

So maybe I will have a few spare moments;
a minute, or an hour – maybe two,
when I will think of you, and wonder –
without the stress and noise
from some conflicting modes of celebration,
without confusion, and quite sane
but with some little sadness left
from such uncertainty and weakness that I sense –
well, hear my thoughts:
what do you want? what do you need?
what did you hope for,
and what did you get this year?

To write these things down gave me guilty feelings.
Why count just what one gets? Why ask about it?
Is this in fact my own sad point of view: what can I gain?

Surely we are told, that Christmas means to give?
Should I then preach unselfishness to you instead,
as if you are still a little selfish child
who takes the right to love and property for granted
and does not see what others need?

Is it more appropriate to ask:
what did you do for others, now, this very year?
did you give out in abundance; offered freely?
did you give them anything at all –
the poor, the hungry, prisoners, and patients?

No! As I trust you, and your love for others,
I must never ask if you have done enough.
Yes! Sure. You give. You give for nothing.
And so do I. We do. It is called love.

Love is not a business with a binding contract,
not a competition with fair rules,
and not a fun game with one single winner.

Love is not an art, or an abstraction –
it is just the best that we can do!

Merry Christmas – to all of you!

(Maria Ljungdahl, 2006)

Day 29 – Your aspirations

Eftersom det inte verkar finnas någon större chans att just jag skulle få Nobelpriset i någonting, när världen är full av begåvade människor som åstadkommer betydligt mera och intressantare saker än jag gör, så har jag gett upp den idén.

Fast, det är klart – det skulle ju kunna hända att någon nominerar mig till Fredspriset, med motiveringen att jag är så sällsynt fredlig och inspirerande i min obetydliga och isolerade existens. Man lägger inte ens märke till mig. Det är jag glad åt, för av uppmärksamhet kan jag bli rädd och tro att folk tycker att jag tror att jag är någon. Och om någon som jag bryr mig om hur den mår är avundsjuk på mig för något så mår jag skitdåligt och vet inte vart jag skall ta vägen för att sluta vara en sådan som orsakar att andra får mindervärdeskomplex och känner sig hatiska.

De akademiska ambitionerna har jag lagt ner. Det var skojiga miljöer på sitt sätt, både den tekniska, naturvetenskapliga och den humanistiska forskningen jag varit i närheten av, och att lära sig saker och att läsa en massa och helst få tillfälle att diskutera det är något jag skulle ha velat göra mera. Men livet har inte sett ut så att det har varit möjligt att göra sådant på heltid och utan vånda och kval över om man duger, och om man orkar med allt det yttre i ramarna kring att studera och forska. Jag är inte alls bra på räkna ut hur man på ett naturligt sätt inordnar sig i ett socialt system och organiserar sitt arbete inom dess ramar. Och jag har ohyggligt svårt att motivera mig själv till att arbeta med bara en sak i taget, bara en vinkel på det, och kämpa ensam för att driva denna enda idé (som i forskning) under lång tid.

Jag har sjungit en del, men sällan stått på scen eller framträtt på andra sätt. Möjligen är det den ambition jag har kvar nu när många andra saker jag hållit på med har visat sig omöjliga på något sätt. Sjunga något annat, på ett nytt sätt. Vackert blir det inte, och jag orkar inte mycket, men det pågår hela tiden någon sorts sjungande och improviserande nu, som jag inte vet om det leder tillbaka till visorna jag sjöng i tonåren, när jag just hade börjat spela gitarr på egen hand (kan fortfarande inte grunderna, har inte tagit lektioner men spelar ändå) och ta sånglektioner (som jag sedan har gjort i sammanlagt många många år, och vilket jag nästan behöver anstränga mig för att “lära bort” nu, men jag skall göra ett försök att gå en kort kurs i sångteknik också igen), eller om det leder in i någon sorts jazz, eller om jag kan skärpa mig och återvända till de klassiska musiken och sjunga lieder och romanser kanske.

På något vis är jag väldigt ambitiös och räknar med att en del av livets mening ligger i att förverkliga saker, att vara produktiv. Om det inte blir något av någonting av det jag tänkte att man skulle göra – olika områden att vara kreativ eller klok eller snäll på – så kommer jag att bli väldigt missnöjd när det är försent en gång.

Men – hur farao beter man sig om man bara är en trött halvgammal tant som ofta tappar bort sina idéer och glömmer vad det var som var viktigt att göra, och inte alls någon pigg och självsäker ungdom? Om man vill samla ihop sig och sina ambitioner och till exempel spela in ett album med någon sorts musik?

Day 27 – Your favorite place

Ibland fick Agneta förstoppning av att vara enda barnet i storfamiljen i Stenöhuset. Hon blev så påpassad. Alla hade synpunkter på vad hon åt och hur hon åt, och hur hon såg ut och hur mycket eller lite hon badade eller var utomhus eller inomhus och lekte. Att man hade torrdass spelade säkert också in. Men när hon var ute på egna utflykter på andra sidan stängslet, när hon klättrade på de ensliga klipporna utmed stranden i närheten av det övergivna stenbrottets utskeppningskaj, löste magproblemen upp sig och hon fick bråttom till ett avskilt ställe lite i skogskanten. Det var sällan hon tänkte på att ta med en spade utifall att när hon gick iväg för sig själv så där, så hon fick istället försöka komma ihåg att gå tillbaka en annan dag för att skotta ner de torkade korvarna under en jordkoka eller sten.

När hon var tio år hade hon ännu aldrig tänkt tanken att man skulle kunna ha sommarlov utan att vara i farmors hus på Stenö i stort sett hela tiden. Egentligen visste hon ju att det skulle kunna finnas många andra saker att göra på semestern – sådant som andra barn från Lideby pratade om: resa utomlands, åka på läger, hyra stuga på olika ställen eller ha en båt och fara runt i skärgården för att uppleva nya hamnar varje dag. Men det var inte hennes sätt att tillbringa sommaren. Agneta hörde till Stenös stränder och hus.

Det var ett vanligt rött och vitt skärgårdshus med utsikt över farleden. Greta och Gösta köpte huset, med omgivande marker och fiskevatten, vid slutet av första världskriget. Sedan hade familjen Behlkant det som sitt privata paradis, tills Greta dog 1975 och Agnetas pappa och hans syskon inte kunde behålla stället, utan sålde till två renoveringsglada stockholmsfamiljer som länge hade letat efter en större Stenöfastighet med sjötomt.

Men kanske var det aldrig något paradis, eller så är paradis inte så bra att leva i. Där händer ingenting. Den tioåriga Agneta kände sig mycket hemmastadd och speciell i det huset och på stranden utanför. Ändå var det som att befinna sig på en plats där allting redan har hänt. Som en efterlevande eller turist. Nästan inget liv fanns längre kvar i huset eller på tomten – bara döda ting och till död och meningslöshet igenvuxna hagar. En övergiven eka låg i skogen. En brunn fanns som inte längre gav något vatten. En annan brunn fanns som gav mycket vatten, men brunfärgat av alrötter och humus. Inne i husets farstu hängde trasiga regnrockar och stod slitna träskor. Verktyg var rostiga. Färgburkar torra. Det fanns extrasängar i mängder, men ingen ville sova i dem för de var för hängiga. Trasiga gardiner och malätna filtar. Tomma speglar. I vardagsrummet satt vykort på väggen. Meddelanden från för länge sedan döda eller förändrade människor. Bilder från turistorter vars namn inte längre existerade på kartan. Spindelväv. Döda flugor.

Man berättade historier för henne om vad familjen hade haft för sig trettio eller fyrtio år tidigare. Ibland blev hon fruktansvärt avundsjuk på dem som fått vara tillsammans alla de roliga somrarna för längesedan. Och arg för att samma människor var så resignerade och tråkiga numera. Varför skulle hon vara yngst och sist, och dessutom ensam? Hon gick i träskor som något barn hade haft för längesedan, lekte med plankbåtar som hon inte begrep vem som hade snickrat (det verkade inte möjligt att pappa eller farbror Isak någonsin skulle ha lekt med små båtar vid stranden). Hon hoppade på stenar och klippor, badade, gick i skogen, cyklade, rodde, seglade jolle. Alltihop ensam. Det var underbart, men vad skulle hon ha det till? Förresten var det inte hon som ägde det, så hon kunde inte bestämma. Det var alltför många okända ting och det var ett för stort hus och för mycket mark för ett ensamt och försiktigt barn. Agneta kunde inte rå om det, inte fylla det med sin i och för sig stora fantasi.

I undervåningen fanns rummet där pappa och mamma sov. Det var ett stort och soligt rum. På ena sidan var köket. På andra vardagsrummet, med den ständigt brinnande stora öppna elden som värmde huset. Där stod två gungstolar och en liten soffa kring ett runt bord med rutig duk. Farmor och hon lade patiens varje kväll när alla drack te. Muggarna var blå. Limpan serverades med ost och prickig korv på stora skärbräden. Fotogenlampan hängde i taket över bordet. I köket var det gasolspis och gasolkylskåp. Vedspisen användes inte längre. I skafferiet var det myror.

Middagen förbereddes ofta ute på klipporna, med potatisskalningen. Man fick en balja sjövatten och en liten kniv. Det var noga att man inte tappade kniven eller någon potatis när man sköljde baljan i vågorna. Ibland var det strömming till potatisen. Den rensades också ute, och sedan kom måsarna. I matsalen hade alla sina bestämda platser vid det stora bordet. Familjemedlemmar på den fasta bänken runt väggen. Ingifta och bekanta på de antika stolarna mitt emot. Farmor Greta på norra kortändans bänk bredvid telefonen. Hundar under bordet eller vid farmors sida.

Det dröjde ända tills Agneta var nästan åtta år innan hon vågade gå upp för den branta trappan till övervåningen ensam. Sedan fick hon sitt eget sovrum där, i norra snedgarderoben, precis ovanför trappan. Tidigare hade hon delat rum med sina föräldrar. Men det var fortfarande kusligt att gå längre in i övervåningen, genom glasdörrarna från övre hallen. Det bruna träet i dörrarna hade torkat så de blivit skrälliga av många års sol genom verandafönstren. Det fanns två stora rum, tre sovgarderober och ett förråd.

Från sitt lilla rum hade Agneta utsikt över Stenösund och farleden, där Finlandsfärjor och lastbåtar gick sina raka kurser mitt i gyttret av fritidsbåtar som valde egna bogar efter vindriktningen, skumpade i svallet efter den tyngre trafiken eller bara var på väg att korsa sundet mellan Stenö och fastlandet. Fönstret satt så lågt att man kunde ligga i sängen och titta ut över vattnet, även om några höga tallar i strandkanten skymde en del. Fartygens lanternor var tecken på att det yttre livet passerade. De gröna ljusen syntes först i vinkeln genom verandafönstren till vänster, innan hela båten kom fram tvärs huset, så Agneta kunde se vad det var för sort. De röda ljusen dök upp till höger i den del av sundet som hon kunde bevaka, men syntes samtidigt också i verandafönstren, som speglingar. Toppljusen glittrade mellan tallkronorna. Båten gick förbi, akterljuset blev starkare, och så försvann alltsammans ur synfältet.

Om det var vackert väder, brukade morgnarna vara lugna och genomskinligt blå. En ljummen vind drog över ön, och prasslade i aspar och alar runt ängen bakom huset. Sjön var fortfarande så stilla att solen kunde lysa upp det ljusgröna sjögräset på hällar och stenar långt ut. Segelbåtar gled sakta förbi. Man badade, eller satt på trappan och vilade. Andra morgnar blåste det stadigt in mot klipporna redan när Agneta drog ifrån gardinerna. Då var det kallt även om solen sken, och man måste ha jacka eller ylletröja för att kunna vistas på framsidan. Att då cykla upp genom byn till affären vid ångbåtsbryggan, betydde klimatombyte och av med jackan när man väl hade passerat den myggrika blåbärsskogen.

De hade sina cyklar stående där grusvägen upp till byn började. Annars fick man dra dem på den smala stigen genom skogspartiet och över berget varje gång man skulle till affären eller hämta posten i byn. Det fanns inte längre någon körväg ner till Behlkants ställe, så alla som skulle dit fick antingen komma sjövägen eller parkera sitt fordon – cykel, flakmoppe eller traktor – uppe på allmänningen. Man fick då bära eller kärra ner bagage och varor i några hundra meter genom skogen och över bergknallarna. Tidigare hade det funnits en bättre väg ända ner till tomten, genom en hage, men bonden som ägde den var i fejd med familjen Behlkant för att han inte fick lägga nät utanför deras strand, så han hade satt upp massor av taggtråd och en grind som han höll låst även fast han aldrig hade några djur i den hagen.

Farmor Greta och tant Nelly bodde i den lilla stugan högt uppe på berget söder om stora huset. Mamma, pappa och Agneta brukade också bo i lillstugan om de var ute tidigt på våren för att hugga skog och städa huset. Det tog flera dagar att värma upp stora huset med brasor och fotogenkaminer, men i stugan satt en liten fotogenkamin med varmvattenberedare, som cirkulerade värmen i gummislangar runt väggarna. Det var som att sova i en trevlig gammal båt, med fotogenlukten, och med vind runt de tunna väggarna och vågor som slog nedanför klippan där lillstugan strandat som en Ark.

(ur kapitlet “Farleden genom Stenösund” ur en tills vidare övergiven roman. Inte säker på om huvudpersonen verkligen heter Agneta. Tidigare har jag prövat att kalla henne Clara. Synpunkter?)

Day 25 – A first

Första gången jag sjöng i mikrofon på en konsert var på ett framträdande av skolkören i gymnastiksalen på folkhögskolan. Jag skulle gå fram och sjunga en bit av en vers på “Öppna Landskap” solo, och råkade börja melodin på grundtonen istället för tersen, men hoppade raskt upp i rätt tonläge och fortsatte som om ingenting speciellt hade hänt. Är man solist så är man – då är det bara att njuta av situationen, bestämma timingen själv och improvisera om det behövs. Körsång är roligt – men det är i seriösa sammanhang rätt mycket striktare med vilka toner man sjunger och hur man fraserar.

Day 24 – Something that makes you cry

Det är inte ofta jag gråter numera, och jag vet inte riktigt om det beror på mognad och självdisciplin eller om det beror på resignation och hämningar. Eller att jag blivit okänslig och inte reagerar normalt längre på sådant man brukar bli ledsen för eller i alla fall börja gråta av.

Men lite lite självömkan har jag allt, så det händer att jag snyftar till och känner mig lite svag ibland när jag tänker på hur hemskt synd det är om mig egentligen. Ha ha. Risken är störst om jag sitter vid pianot och bläddrar i något notalbum med musik som skulle kunna betyda något för mig. Eller sånger som jag inser att jag inte klarar av att sjunga för att de är bara en smula för sentimentala och skulle vara alldeles alldeles underbara att framföra, men, tyvärr, inget för mig…

Day 23 – Something that makes you feel better

Just nu vet jag faktiskt inte vad jag skall ta upp som exempel. Hade planerat att skriva om Luciafirande som något upplyftande och trevligt, men det tänkte jag innan lördagens händelser inne i Stockholm fick bli exemplet på något upprörande och tråkigt. Och dessutom har jag inte sett en enda liten Lucia eller annan luciatågsmedverkande på hela dagen, och håller på att bli förkyld och är väldigt trött och lite ledsen.

Så svaret är kanske: en kopp te.