Lärde mig nyligen att de stora fåglarna som går och betar på gräsmattor vid badstränder inte alltid är kanadagäss, utan ofta en mindre art som heter vitkindad gås. De har vackert vitt huvud och en dräkt med skarp kontrast mellan en vit underdel och en svart övre teckning som är rundad nertill.

Enligt fågelboken är deras vanligaste läte ett varnande “ka, ka”, men information på nätet säger att lätet kan beskrivas som “kräck, kräck” eller gläfsande småhundar. Själv har jag ibland brukat härma dem för att få flocken att retirera från strandpromenaden, och trodde att de säger “ruoah! ruoah!”, för det är vad jag brukar ropa till dem.

länk till info och ljud (källa: Svenska Jägareförbundet)

mera info om arten (källa: Svenska Jägareförbundet)

På skärtorsdagen såg jag två gäss som gick ensamma på en äng där det alltid så här års flödar ner vatten över gräset från en källa, eller snarare kanske från underjordisk avrinning av regnvatten från höjden med vägar och hus, längre upp i backen. Källan är bara en tillfällig reservoar, ett vattenhål bredvid en vägbank, under några skräpiga småträd som ger skydd åt rådjur och andra som vill dricka. Och så kom jag på att det jag trodde att gässen ropade, och vad jag brukat ropa tillbaka, var samma sak som “ruah” eller “ruach” som är hebreiska för ande, vind, andedräkt.