På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
Var helst en usling finns, är han min vän, min bror:
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
Den skatt jag skyldig är, natur! dig allas mor!
Nej, himmel! icke jag ditt delningssätt anklagar.
På blomman av min vår du hagelskurar sänt:
Men om jag tälja fått en mängd av sälla dagar,
Att jag ett hjärta har, jag kanske än ej känt.
Bland ödens ebb och flod min levnads julle kastas,
Av svaga hoppet styrs, med plågor överlastas:
Jag ingen hamn för töcken ser.
»Du ej den ende är» . . . Tröst för ett tigerhjärta!
Barbarisk tröst! . . . Vad! att det finnes fler,
Som digna under livets smärta!
Det tröst? . . . Min milde Gud! . . . det tröst i nöden ger?