Day 28 – Something that you miss

Vad jag saknar?

Just idag saknar jag nog mest min egen pappa S, som gick bort för mer än trettio år sedan. Han fick en stor hjärnblödning den 12 januari 1977, och dog på sjukhuset inom ett dygn efter det.

Nu i höstas försvann också min vän och reservpappa O. Han dog i slutet av september (den 24:e) efter att ha varit sjuk i ett par år.

—

mera tankar:

Jag saknar pappa, och så är det inget mera med det. Fast det är väldigt konstigt att det har gått så många år då han inte längre har varit med. Och väldigt märkligt att jag så sällan har pratat om honom, även under de år de jag tänkte på honom ganska ofta. Och kanske beror det på att folk omkring inte har undrat över om jag saknar honom eller har pratat om honom.

OM det är så, är det fan en sorts hänsyn eller en väntan på att jag själv skall ta upp ämnet som har passerat över till att bli en kränkning – ett osynliggörande och en förnekelse av mitt behov av att få ha en pappa att prata om, och få sörja färdigt.

Inte ens i all den terapi jag gått i har man pratat särskilt mycket om pappa, och inte alls på ett sätt som låtit mig få uttrycka själv vad jag tyckte om honom och varför jag behöver vara ledsen för att han är död, men inte har kunnat vara det. På över trettio år!

Riktigt perverst är det väl att jag har valt att gifta mig med en man som själv hade en pappa (då) som han inte tyckte om och inte umgicks med. Sådant hjälper en ju inte direkt att kunna säga något positivt i största allmänhet om en far. Tvärtom har det ju lett till en massa anklagelser om att jag är larvig som söker fåniga fadersgestalter överallt i världen. Jodå, det är synd om mig – det har väl erkänts – men det helt naturliga faktum att man kan sakna en pappa på riktigt, det har inte speciellt många sagt att de förstår. Bara som en oro över att jag inte växt upp, att något har blivit fel, som något sentimentalt om att vara faderlös och konstig, men utan saklig diskussion.

Inom terapi och psykvården har det knappast hanterats förnuftigare än inom familjen. Man har nästan förutsatt att min pappa var någon som man inte borde sakna, liksom. Vad arg jag blir över att ha blivit manipulerad så…

Han är ju inte här, och han försvann så tidigt att han missade största delen av mitt liv som ung vuxen och som gift och med eget barn. Varför har jag inte kunnat se det som det är? Varför har jag inte kunnat vara ledsen på riktigt?

Day 26 – Your fears

Det jag fruktar mest av allt är att med förståndet i behåll hamna i en situation där jag försöker kommunicera men ingen vill tro på vad jag säger, alternativt de kan inte höra mig, urskilja samma mönster – eller samma BRIST på mönster i det som andra påstår är meningsfulla sammanträffanden – eller förstå vad det jag säger kan betyda.

Så länge jag inte är ensam om mina tolkningar, känns det bra.

referenser:

Kassandra (wikipedia)

Everyone panic. Or not. (Skeptic blogger Idoubtit)

apophenia (förmåga att se mönster)

“As with most human traits, there is a spectrum of appropriateness. Bereft of apophenia, we find ourselves in an unquestioning, patternless existence where everything occurs seemingly without reason. There is no learning from experience: “Once bitten, twice shy,” becomes “Once bitten, never shy,” and the rhythms of the natural world are unappreciated. At the other extreme we find those such as Strindberg, in whose existence objects and events are drowning in meaning and asphyxiated in over-interpretation. Apophenia, in its more benign state provides us a powerful tool to make sense and safety of the world and people around us. In its more extreme forms, however, it is a well-spring of pseudo-science and nonsense, an irrational leap bypassing reason and rationality.” http://www.dbskeptic.com/

Day 30 – One last moment

(repris från 2006)

Christmas moments


There is a moment every year
on the night before Christmas Eve –
after I have written and sent the last message
to the distant, the remembered, not present,
and the last Christmas cards have arrived.
I have finished the rounds,
to give and collect the presents.

There is a moment of emptiness, then –
as I look at the mess in the kitchen,
after I have sent that most heartfelt greeting
out in the cold, to faraway homes –
when I have no more reason to post anything online,
and I close the door for all except the close family
until the holy day has passed,
and I allow myself to wonder:
how are they? has anything changed? will they remember me?
where, and when, and why –
and who – have we been, these few days?

If I happen to make it in time –
the time for candles and carols, for food and gifts –
this is how it will be on Christmas Eve:

There will be a clean table in the kitchen,
with a clean, mangled linen cloth,
red, blue, white or natural in colour,
and on the blue sideboard –
clad in bright red cotton print
with tiny flowers, fir and pear trees,
partridges, deer and holly,
I have put the holiday plates and bowls,
the gaudy, gold-rimmed Santa set of china.

The living-room is guarded by a glimmering fake fir,
which is guarded by a black and lively cat,
whom I have to watch, so he won’t climb and fell the fir tree,
or try to bite the lights –
or pick a fight with all the lovely garlands!

In many windows are electric Advent lights,
but in the garden, I think nothing here will shine at all.
Of course the neighbours have those garden chains
with tiny lamps in every bush and tree,
and welcome many relatives and friends
with flaming fire and guiding torches in the snow.
I think my visitors will be very few this year…

So maybe I will have a few spare moments;
a minute, or an hour – maybe two,
when I will think of you, and wonder –
without the stress and noise
from some conflicting modes of celebration,
without confusion, and quite sane
but with some little sadness left
from such uncertainty and weakness that I sense –
well, hear my thoughts:
what do you want? what do you need?
what did you hope for,
and what did you get this year?

To write these things down gave me guilty feelings.
Why count just what one gets? Why ask about it?
Is this in fact my own sad point of view: what can I gain?

Surely we are told, that Christmas means to give?
Should I then preach unselfishness to you instead,
as if you are still a little selfish child
who takes the right to love and property for granted
and does not see what others need?

Is it more appropriate to ask:
what did you do for others, now, this very year?
did you give out in abundance; offered freely?
did you give them anything at all –
the poor, the hungry, prisoners, and patients?

No! As I trust you, and your love for others,
I must never ask if you have done enough.
Yes! Sure. You give. You give for nothing.
And so do I. We do. It is called love.

Love is not a business with a binding contract,
not a competition with fair rules,
and not a fun game with one single winner.

Love is not an art, or an abstraction –
it is just the best that we can do!

Merry Christmas – to all of you!

(Maria Ljungdahl, 2006)