Peri theion onomaton (Om de gudomliga/kraftfulla namnen)

“Pseudo-Dionysius” kallar vi numera författaren till traktaten Peri theion onomaton (Om de gudomliga namnen; titeln kan även översättas bokstavligt som “omkring de svavelbrinnande substantiven” eller “concerning brimstone in nouns”!)[1][2]. Texten, som utger sig för att vara skriven av en Dionysius Areopagitis, betecknas idag som en pseudepigraf, en sorts förfalskning[3] med avseende på textens ursprung och auktoritet. Under antiken och en lång tid därefter antog man att denna och andra skrifter med samma avsändare var samtida med de texter som ingår i Nya Testamentet i den kristna Bibeln, alltså författade i stort sett före 100-talet, och i alla fall före år 150. Man trodde att Dionysius var en jurist och lärjunge till Paulus, knuten till berättelsen om ”den okände gudens” altare i Aten, och att han var den som enligt traditionen blev Atens första biskop. En alternativ förklaring som florerade på grund av att ett av manuskripten till Dionysius skrifter förvarades i Paris, var att denne biskop Dionysius var identisk med Denys, biskop av Paris. Idag menar man att författaren troligen var en syrisk munk som levde omkring år 500, men hypotesen att Dionysius från början inte var syrier utan kom från nuvarande Georgien och hörde till kungafamiljen i landet Iberia har förts fram av flera forskare i vår tid. Kuriositet: i en passage ur Nya Testamentet som anses hänga ihop med det Dionysius skriver i första kapitlets första stycke, om den andliga kraften som påverkar en teolog, finns ett ord som är ganska likt begreppet och namnet Areopagen[4], nämligen harpagenta (ἁρπαγέντα), ett verb som i 2 Kor. 12:2-5 används av Paulus i texten om “en man” (=han själv) som blev uppryckt (jfr engelska: rapture) till tredje himlen. I nutida bibelkommentarer[5] till passagen förklaras uttrycket “tredje himlen” vara möjligt att läsas antingen som ett metaforiskt namn för Gud inom judisk tradition, där man ju helst undviker att använda det namn som antas vara Guds verkliga namn och därför har skapat många omskrivningar, eller som hörande till ett av tidens kosmologiska system med hierarkiskt och/eller koncentriskt skilda kretsar, uppdelade i grupper om tre, fyra, sju (tre plus fyra) eller nio (tre gånger tre) totalt eller av varje sort. Traktaten Peri theion onomaton av Dionysius handlar i stora drag om att förklara hur kunskap om det gudomliga (det sköna, det goda, livet) kan erhållas genom att man tillämpar ett nyplatonskt tankesystem i kombination med s k affirmativ teologi, utifrån det man kan anta som axiomatiska sanningar från att studera Guds uppenbarelse i det heliga Ordet, de heliga skrifterna i Bibeln, där texterna innehåller många olika namn och beteckningar på det gudomliga. Syftet med Dionysius traktat om de gudomliga namnen tycks ha varit att försöka (men man kan ha olika åsikter om ifall han lyckades) argumentera för att nyplatonska uppfattningar om det gudomligas enhet går att knyta ihop med den kristna läran om treenigheten. Bibeln är auktoriteten som med varianter på Guds namn och metaforer om Guds egenskaper i skrifterna ger material till tankesystemet. Dionysius spinner vidare på namnen, och konstruerar begrepp som sätts in i metafysiska hierarkier av betydelse och beteckningar. Hans texter kan läsas som exempel på systematisk teologi från den tidiga kyrkans tid, omkring år 500, och troligen från den östliga kyrkan. Denna var vid den tiden påverkad av lärostrider om vilken natur Jesus hade — var han en enda sorts väsen i en helhet av gudomligt och mänskligt, eller två skilda naturer inom samma persons gränser? Dionysius verk kan även om man så vill ses som uttryck för en hellenistisk synkretism av esoterisk och tidlös karaktär. Dock tycks avsikten med texterna ha varit att i sin samtid sprida ljus — men inte för mycket! — över vägen som grubblande medkristna vandrade på. Det nyskapande draget i Dionysius språk[6] fördunklar tyvärr argumenten lite väl mycket, och en oinsatt läsare kan inte omedelbart förstå vad han syftar på t ex med det som i originalet kallas ton hieron logion respektive ton theion logion (de heliga/gudomliga ordbrukarna, tänkarna, skribenterna, patriarkerna, lagmännen, advokaterna, vittnena, poeterna, oraklen, profeterna, budbärarna, evangelisterna, apostlarna, om man försöker lista tänkbara synonymer till logion). Den ena översättningen (1897, av Parker?) skriver nästan genomgående Sacred Oracles, även när originalet hoppar över adjektivet “helig” eller ”gudomlig” och nöjer sig med τῶν λογίων, och den andra (1920) alternerar mellan några varianter, exempelvis Sacred/Divine Writers, Holy Scriptures, som ligger närmare det engelska begreppet Scripture och det lite ålderdomliga svenska uttrycket den Heliga Skrift, vilket gör det enklare att uppfatta att Dionysius syftar på Bibeln. Jag tror att det kan vara en fördel när man läser den här sortens filosofiska traktater från den tidiga kyrkan att vara åtminstone ytligt bekant med begrepp från bibelexegetik[7] och kyrkligt tänkande, förutom retorik, semiotik och filosofihistoria. Det finns en tendens att översättarna (och läsarna idag) blandar ihop originaltextens ord för metaforiskt-allegoriskt tänkta tecken, signaler eller ”symboler” i modern mening, med textens ord för de ”symboler” i en äldre mening, som möjligen skall tolkas som anagogisk-mystiska (alternativt: liturgisk-sakramentala) konkreta möten eller förbund mellan människan och det inkarnerade transcendenta väsendet: skapandet, delandet, söndrandet och hopfogandet av ”the real thing”[8]. Slutsatsen av Dionysius filosofisk-teologiska argumentation i Peri theion onomaton blir dock att det för en människa inte genom vare sig tänkandet (logos) eller sinnesintrycken går att få säker kunskap om Guds väsen och egenskaper, vilket ser ut som en paradox men är en nödvändigt konsekvens av det epistemologiska system som ställs upp. Lägre existenser kan inte förstå sig på högre väsen. Den så kallade negativa teologin — tanken att Gud undandrar sig alla bestämningar av gudomens väsen — som Dionysius lägger fram i traktaten om den dolda kunskapen om Gud (Peri mystikes theologias) vinner så att säga debatten, därför att den är mest övertygande för en filosof och mest attraktiv för en mystiker. Den förlorade traktaten Theologia symbolike (Den symboliska teologin) av Dionysius var antagligen en parallellskrift till texten om de gudomliga namnen, med ett annat perspektiv på ämnet. Om jag får gissa självständigt, då artikeln i filosofilexikonet[9] redan har slagit fast hur man bör föreställa sig att Dionysius system för att skilja mellan logiska och metaforiska/symboliska namn för Gud fungerade, gissar jag att skriften om den dolda gudskunskapen handlade om att förklara hur Guds väsen och egenskaper uppenbaras också i den materiella, sinnliga världen, inte bara i Ordet — nämligen direkt i naturen och indirekt i kulturens och kultens symboler. Det senare rimligen med betoning på hur det konkreta-symboliska mötet mellan det gudomliga (transcendenta) och det mänskliga äger rum i kyrkliga varianter av konst eller bearbetad natur. Det vill säga, om man föreställer sig exempel på kyrklig ”kultur” och konst från antiken och in i medeltiden, så är det fråga om t ex kyrklig arkitektur, kyrkogårdar och kyrkoinredning, ljusbärare, liturgiska kärl och andra föremål, skulpturer, ikoner och helgonbilder, liturgiska kläder, rökelse, vatten och olja, bröd och vin, liturgiska handlingar, processioner, mysteriespel, sakral musik och hymner. Observera att till en kristen uppfattning om Logos/Ljuset hör, att det finns en aspekt av att Gudsordet inkarneras i materien. Levande ord, tankar, ljus, blir levande bröd, kroppar, manna, och tvärtom. Närande mat är samma gudagåva som närande ord. Jesus säger sig i evangeliet vara det levande brödet, som kommer ner från himmelen (för att predika om Guds rike). Kontrasten mellan att få kunskap och insikt via språket och tänkandet och att erhålla det genom fysisk erfarenhet och sinnesintryck, är i en kristen kontext som Dionysius verkade inom inte så stor som den kanske först ger sken av att vara. För studenter i estetiska vetenskaper är det nog Dionysius tankar om det skönas funktion och plats i tillvaron och kosmologin som är av störst intresse, inklusive tankarna om nyttan av att inom teologin (vilket i senare tider kan överföras på att gälla även andra vetenskaper och konstarter) utnyttja erfarenheter och metaforer från den verklighet som kan uppfattas av sinnena, för att beskriva idéer som har att göra med det andliga, abstrakta, okända och gudomliga bortom materien, orden och tiden. Det sköna är den förenande livsprincipen i världen: det som alla ting strävar efter samt det som är deras orsak och idealtyp (paradigm). Alltså är det sköna samma sak som det goda. Som avslutning citerar jag från kapitel 4:

This One Good and Beautiful is in Its oneness the Cause of all the many beautiful and good things. Hence comes the bare existence of all things, and hence their unions, their differentiations, their identities, their differences, their similarities, their dissimilarities, their communions of opposite things, the unconfused distinctions of their interpenetrating elements; the providences of the Superiors, the interdependence of the Co-ordinates, the responses of the Inferiors, the states of per- manence wherein all keep their own identity. And hence again the intercommunion of all things according to the power of each; their harmonies and sympathies (which do not merge them) and the coordinations of the whole universe; the mixture of elements therein and the indestructible ligaments of things; the ceaseless succession of the recreative process in Minds and Souls and in Bodies; for all have rest and movement in That Which, above all rest and all movement, grounds each one in its own natural laws and moves each one to its own proper movement. (översättning av C. E. Rolt)

1) Jag har studerat den engelska versionen On The Divine Names and The Mystical Theology, i översättning av Clarence Edwin Rolt (1920), vilken återfinns på http://www.ccel.org/ccel/rolt/dionysius alternativt kan laddas ner som pdf (på en annan webbsajt)