Grunnar på om somliga kan ha vuxit upp utan att uppleva att det de flesta andra gör mot dem för att vara hyggliga överlappar tillräckligt mycket med vad dessa somliga själva anser vara hyggligt och nödvändigt? Om behoven av att vara god och behoven av att få godhet och omtanke inte går att jämka ihop, därför att den gyllene regeln leder fel – det de flesta anser vara gott bemötande och skulle vilja ha, uppfattas av somliga som jobbigt bemötande och något dåligt man helst vill slippa. Kan det då finnas en risk för att frustrationen över att det inte stämmer leder till att somliga ger upp ambitionen att vara goda och givande, och istället förvrids till att vara likgiltiga för andras behov – eftersom de inte fattar hur och varför de andras, majoritetens, “konstiga” behov skall uppfyllas, när de egna behoven oftast blir så missförstådda? Det är möjligt att jag beskriver mig själv här, men det är också möjligt att jag har väldigt fel, har tänkt dåligt och kanske är orättvis både mot mig själv och andra.