Länksidan om trumpet- och genusforskningen fylls på efter hand som det dyker upp något relevant.
Den lite konstigt vinklade bilden på detta okända musikinstrument (T.B. ville inte svara på min fråga om vad det var för slags instrument och vad det kallas) är hämtat från en äldre upplaga av en av de bloggar som driver den kritiska sidan av debatten. Numera finns där i stället en bild på något som tydligt kan konstateras vara en trumpet av något modernt slag.
More blog posts about gender studies (genusvetenskap)
Vetenskapsrådet svarar genom Pär Omling på kritiken i en replik på SvD:s Brännpunkt:
“I artikeln ”Vetenskap eller galenskap” (SvD Brännpunkt 28/2) påstår Tanja Bergkvist att ”genusvansinnet nått nya höjder” genom att Vetenskapsrådet utdelat ett treårigt projekt i musikvetenskap där trumpeten ska studeras ur ett genusvetenskapligt perspektiv.
Här finns flera sakfel: Vetenskapsrådet har beviljat ett individuellt postdoktorstipendium att använda till två års vistelse vid Royal Scottish Academy of Music and Drama i Glasgow, inte stöd till ett forskningsprojekt.
Ansökan är inte granskad av någon genuskommitté utan har granskats av en postdoktorkommitté med humanistisk och samhällsvetenskaplig kompetens.”
“En vetenskaplig studie av just trumpetarskrået har stora förutsättningar att kasta ljus över hur kvinnlighet och manlighet konstruerats och definierats i förhållande till musik och musikutövning.
Trumpetarskrået har alltsedan medeltiden och långt in i modern tid varit en extremt manlig domän. Det fick tidigt en stark ställning därför att trumpetarnas skicklighet och kunnande betydde liv eller död i alla krigiska företag. Trumpetarna blev de bäst betalda musikerna och deras förbindelse med militärväsendet befrämjade framväxten av en ytterst stöddig manskultur inom skrået. Det var i denna miljö som de klangideal och sätt att spela på instrumentet som fortfarande i dag har hög status utvecklades.
Det Tanja Bergkvist raljant kallar ”misstänkt genusspecifika klanger” har en högst påtaglig bakgrund: krig och militär makt. Och historien är fortfarande i dag levande som tonbildningsideal för nya adepter på trumpet.”
Andra länkar till debatten som officiellt startade i SvD för en vecka sedan (forskningsansökan diskuterades av en blogg och senare på debattforumet Flashback redan i början av januari):
Citat ur en bok som jag har köpt för egna pengar från en onlinebokhandel:
“Om man ger akt på hur samtalen förlöper i de blandade sällskap som inte bara består av lärda män och hårklyvande resonörer utan även av affärsfolk och kvinnor, så märker man snart att det förutom historieberättandet och skämtandet finns ytterligare en förströelse, nämligen resonerandet; och det beror på att historierna efter ett tag tar slut, i vart fall om de skall innehålla något nytt som kan väcka intresset, samt på att skämtandet lätt blir tröttsamt. Men bland allt resonerande finns det inget som mer engagerar personer vilka annars snabbt känner sig uttråkade av alla subtila argument, och som dessutom för in en viss livlighet i sällskapet, än det som handlar om det sedliga värdet av den ena eller andra handlingen, varigenom man avgör vilken karaktär en person har. De som i andra fall tycker att allt subtilt och djupsinnigt i teoretiska spörsmål är alltför torrt och ansträngande tar snart aktiv del i samtalet, när det gäller att komma fram till vilken den moraliska halten är av en återberättad god eller ond handling; och därvidlag visar de upp avsevärt med noggrannhet, djupsinne och subtilitet för att finna ut allting som kan reducera eller bara misstänkliggöra renheten i avsikten, och således hur dygdig den är. Något sådant kan man inte vänta sig av dem beträffande något annat spekulationsobjekt.”
Immanuel Kant: Kritik av det praktiska förnuftet (övers. Fredrik Linde. Bokförlaget Thales 2004. ISBN 91-7235-019-9)
Det blir fler länkar till inlägg i debatten kring genus och trumpetforskning senare, men detta är vad jag har skrivit på Tanja Bergkvists blogg idag (andra försöket, vet inte om någon av mina kommentarer gått in i systemet och bara väntar på moderering, eller om de försvann i rymden):
Tanja,
jag följer den här debatten och har skrivit om den på min blogg.
Eftersom gensvaret på din debattartikel har varit överväldigande – särskilt under de första 72 timmarna då läsarna kunde kommentera direkt på SvD:s sida – förstår jag att du inte hunnit följa upp alla trådar ännu. Men jag vet att det finns fler än jag som ställer sig undrande till varför du inte förberedde ditt inhopp i genusdiskussionen bättre (den här gången heller), och varför du nu valde att hänga ut en enskild musikhistorikers forskning till allmänt åtlöje i pressen? Det kommer flera repliker från musikvetarhåll om detta. Däremot gissar jag att sannolikheten för att någon genusvetare eller någon representant för Vetenskapsrådet kommer att svara dig är ganska låg, då det inte framgår av din artikel vad du egentligen är ute efter att få svar på. Din text är alldeles för osaklig och diffus för att det skall finnas något konkret att diskutera.
Jag undrar verkligen vad du haft och har för syfte med att starta en sådan här debatt? Är det för att du vill väcka politisk opinion på något område (vilket?), är det för att (försöka) utöva vetenskapskritik, eller är syftet bara att leverera populistisk satir och underhållning? Om det är det sista var det väl ändå inte så lämpligt att utnyttja en stor morgontidnings debattsida för att få en skrattande publik på sin sida, eller att underteckna med sin akademiska titel? Jag hoppas verkligen att du har ett seriöst intresse för vetenskapliga frågor, och är öppen för att diskutera med och lära dig av dem som frågar dig vad du egentligen kan om det du kritiserar.
Jag har ingen akademisk titel eller examen, men jag har studerat både matematik, fysik, maskinteknik och ADB/datalogi (KTH M-78, Datalinjen SU -83), och ämnen på humanistisk fakultet (musikvetenskap och filosofi, GU -96), och kan därför säga att synen på vad som är vetenskapligt och vad som är möjligt att studera och få ny kunskap om är inte särskilt olika inom de olika vetenskapsgrenarna. Det är bara sättet att använda begrepp och metoder som varierar något. De allra flesta är helt överens om det grundläggande för all vetenskaplig verksamhet: man påstår inte saker hur som helst – man är inläst på ämnet och har rimliga skäl för sina slutsatser.
/MaLj
Uppdatering: nu har min första kommentar sedan i morse äntligen kommit in på Bergkvists blogg så man kan läsa den där. Inte så stor skillnad mot mitt andra försök, men det är några formuleringar och poänger som jag inte kom ihåg senare när jag skulle återskapa inlägget och försöka posta det igen.
andra inlägg om denna fråga: Ett matematiskt bevis?, Uppdatering av debattbilden, Ett antal debattlänkar
andra inlägg om trumpeter: A little adventure with two trumpets and a vase, Trumpetforskning med eller utan genusperspektiv
“Vetenskapsrådet är den största statliga finansiären av grundforskning vid svenska universitet, högskolor och institut. Nyligen kritiserade jag genusidéernas inflytande över svenska förskolor – men det stannar inte där.
En liten klick experter i det här landet som fått oproportionerligt stort inflytande har nämligen som uttalad målsättning att ”genusperspektivet” ska genomsyra all privat och offentlig verksamhet i landet, så även forskningen.
Inom Vetenskapsrådet finns en särskild genuskommitté med uppgift att ”verka för att genusperspektiv får genomslag i forskningen”. En sökning i Vetenskapsrådets projektdatabas ger en tydlig bild av hur långt genusvansinnet gått.
Rådet har beviljat över en halv miljon kronor för ett treårigt projekt inom musikvetenskap med titeln ”Trumpeten som genussymbol” (dnr 2008-528), där man bland annat ska ”problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet.”
Projektbeskrivningen talar för sig själv, jag citerar några utvalda delar:
(…)
Jag utgår ifrån att jag skulle få stöd på liknande sätt om jag gör en projektbeskrivning i matematik där jag kan ägna tre år åt att studera flerdimensionell analys ur ett genusperspektiv, till exempel hur matematiken som vetenskap omedvetet genom sitt bruk av variabler och normer befäster stereotyper och förstärker den i samhället rådande könsmaktsordningen.”
Därefter följer hennes satiriska text om hur en ansökan om bidrag till matematikforskning med genusperspektiv skulle kunna se ut. Observera att hon ingenstans i sin artikel diskuterar den musikvetenskapliga forskning som hon blev så upprörd över att läsa om hos Vetenskapsrådet. Musikforskarens ansökan anses kunna “tala för sig själv”, dvs doktor Bergkvist förutsätter att alla SvD-läsare kommer att tycka att texten är lika komisk och tecken på galenskap, flum och politiskt styrning av vetenskapen som hon själv upplevde den. Hon bygger alltså sin argumentering och sin debattartikel på att citera ett långt stycke av vad en icke namngiven (men lätt identifierad) musikhistoriker har skrivit i en ansökan till Vetenskapsrådet, och har inte mycket övrigt att komma med, förutom sin upprördhet. I sina repliker bland de >500 läsarkommentarerna till artikeln kastar doktor Bergkvist ur sig påståenden om att det kanske är bäst att hålla tyst, för annars kommer väl Vetenskapsrådet att låta Säpo kontrollera henne! Eh?
Det hela är väldigt osmakligt (och ganska sorgligt), inte minst därför att kritiken mot att genusperspektiv idag är så vanligt (närmast ett krav) på många områden exemplifieras med en enskild forskares egna ord, utan att denna forskningsmedelsansökan sedan diskuteras ur ett ämnesrelevant perspektiv. Vad är det som säger att det är extra “galet” med genusperspektiv inom trumpetforskningen? Jag tycker det verkar som ett rimligt perspektiv, särskilt om man ser det historiskt. Varför anta att just detta projekt är typiskt för svensk genusvetenskap? Jag kollade upp det, och det tycks vara ett arbete som bedrivs i samarbete med forskare på ett universitet i Skottland. Varför anta att denna forskare överhuvudtaget har haft kontakt med och influerats av de svenska genusvetare som doktor Bergkvist och andra tycks vara så fientliga till? Det finns en hel egen internationell genusvetenskaplig tradition inom musikforskningen, som inte alls har särskilt mycket gemensamt med vad som diskuteras inom svensk politisk eller akademisk genusteori.
Bara tyckanden, känslor, associationer och citat räcker inte för att övertygande bevisa att någonting är rätt och rimligt eller fel och galet. Det trodde jag faktiskt att en matematiker kunde antas känna till.
Så där rent mänskligt kan det ju också vara trevligare om man frågar om lov (eller åtminstone funderar över de juridiska konsekvenserna) innan man hänger ut en enskild vetenskapsman (kvinna) till allmänt åtlöje i pressen. Det här liknar förtal, på det viset att musikforskaren i fråga genom Tanja Bergkvists artikel behäftas med en koppling till politiserad svensk genusvetenskap som jag inte är säker på att hon har. (Jag känner henne inte alls, och har idag inte heller speciellt mycket kontakt med några andra kretsar av musikvetare, så mina synpunkter här är helt obundna av eventuella vänskaper och andra lojaliteter.)
En företrädare för svensk musikvetenskap, fil dr Jacob Derkert, reagerade på doktor Bergkvists debattartikel genom att publicera ett blogginlägg som diskuterar problemen med artikeln. Han skriver:
“Artikeln befinner sig argumentativt helt och hållet på den ideologiska arenan, men har ändå vissa vetenskapliga attribut: Författaren är fil. dr, om än inte i genusvetenskap eller ens inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga område där genusvetenskapen har sin starkaste förankring, utan i matematik. Diskussionen rör det vetenskapliga värdet av en viss forskning, vilket i normala fall hade inneburit inslag av en vetenskaplig argumentation – även om det inte nödvändigtvis hade stannat vid detta. Men kritik av ideologiska inslag i en vetenskaplig (eller förment vetenskaplig) aktivitet bör normalt ske genom att man dels visar det ur vetenskaplig synpunkt skeva i ett resonemang, dels att man på något sätt identifierar och inringar dess ideologiska element. /…/ Forskning med genusperspektiv bör lika lite som någon annan verksamhet dömas i sin helhet utifrån en enskild yttring. Om författaren hade haft en väl argumenterad kritik av tillämpningen av genusaspekter i Trumpeten som genussymbol – vilket inte är fallet – hade denna inte per automatik kunnat hävdas gälla all forskning med genusinslag. Inte heller hade man utifrån ett enskilt fall på ett rimligt sätt kunnat dra slutsatser om ett systemfel när det gäller tilldelningen av medel till genusinriktade projekt.”
