För några veckor eller någon månad sedan satt jag på ett kafé och diskuterade med några kvinnor. En av dem nämnde att hon hade läst Bibeln för att lära sig mera om vad det stod för intressanta saker i den som gjorde att folk kunde vara religiösa. Naturligtvis hade hon reagerat med avsmak och förskräckelse när hon kom till de obegripligt grymma historierna i Gamla Testamentet. Hon nämnde att det var något med en man som kom till en stad där han var främling, och blev gäst hos en av dem som bodde i staden. Då hände det att huset blev omringat av män från staden som ville att värden skulle lämna över sin gäst till dem så de kunde få ligga med honom. Men det fick de inte. Däremot skickade man ut en av döttrarna ur huset, som ersättning.

Jag gick hem och började slå i Bibel och bibelkommentarer. Vad stod det egentligen, och vad kunde det betyda? När jag hade funnit texten och en parallelltext, skrev jag ett brev till mina vänner från kaféet:

Det var intressant att vi kom att tala om Bibeln och religioner. Det är inget jag tänker så ofta på numera, men jag har alltså tidigare haft vissa funderingar på att utbilda mig inom teologi, trots mitt gediget skeptiska arv och min förvärvade intellektuella hållning, som gjort att jag passat väldigt illa in i de kyrkliga kretsar jag genom åren besökt. Jag tar dina exempel som utgångspunkt för en betraktelse om släktkonflikter, främlingskap, barbari och moral!

Historien du nämnde som problematisk finns i två versioner i GT, och ingen av dem lyder exakt som du mindes den. Det blev aldrig fråga om att offra någon oskyldig dotter, utan flickorna i historierna slapp undan detta öde. Den dam som i ett fall offrades i det grymma spelet mellan gästfrihetens moraliska krav och yttervärldens hånfulla och hotfulla krav om insyn och utnyttjande av främlingarna, var en stackars bihustru. Men redan detta övergrepp ansågs vara så sällsynt vidrigt att det ledde till inbördeskrig mellan släktena i landet, och den yngsta grenen var nära att utrotas. Till slut bestämde man sig för att rädda den yngsta klanen, genom att så att säga tillföra dem nytt blod, det vill säga nya gener i form av hustrur från en annan del av landet. Man skickade dit några unga kvinnor som hade tagits tillfånga på andra håll och ändå skulle ha dödats som man gjorde med fiender och dem som begått svåra moraliska fel.

Den första historien, som alltså bör ha varit känd när den andra berättades, finns i Första Mosebok. Där, i kap 19, handlar det om två änglar som besöker Lot (Abrahams brorson) i Sodom, strax innan den staden och Gomorra skall förstöras av Gud. I kapitlet innan har Abraham förhandlat med Gud och fått löfte att städerna inte skall gå under om det finns tio rättfärdiga män där. Guds utgångsbud är att det måste finnas åtminstone 50 rättfärdiga i befolkningen, men Abraham prutar och prutar tills de kommer överens om att tio räcker. Lot bjuder in änglarna (som ser ut som vanliga män) i sitt hus, och de äter middag.

När de skall sova blir huset omringat av samtliga män i Sodom, som kräver att få de två främlingarna att ligga med (detta står i klartext i senaste Bibelöversättningen, inte omskrivet som ”känna”). Lot erbjuder dem sina två orörda döttrar i stället, för att inte svika gästfrihetens lagar – främlingarnas liv och bekvämlighet som han har garanterat dem med sin inbjudan är första prioritet. Änglarna räddar Lot och döttrarna, och slår angriparna med blindhet. Sedan säger de åt Lot att det är dags att fly, eftersom staden är dömd. Det finns inte ens tio rättfärdiga män där. Lot är ensam rättfärdig, av alla män i staden. Under flykten vänder sig Lots hustru om för att se vad som händer med städerna, men straffas med att förvandlas till salt. Det var inte tillåtet att vända sig om och bevittna förödelsen. Lot bosätter sig i Soar, en liten stad i närheten, tillsammans med de två döttrarna som också överlevde flykten. Efter ett tag ger de sig av från den staden också, och bosätter sig i en grotta. Döttrarna blir desperata i detta isolerade liv, och ser ingen möjlighet att finna män att gifta sig med så att de kan bli “riktiga kvinnor”. De bestämmer sig för att förföra sin far, en i taget, efter att de har gett honom för mycket vin två kvällar i rad, så att han sedan inte förstår vad som händer under natten. Så blir de stammödrar åt två nya folkslag.

I den andra versionen av historien, i Domarboken kap 19-21, sägs att “på den tid då ingen kung fanns i Israel”, då “var och en gjorde som han själv fann gott”, hade en levit tagit sig en bihustru som var från Betlehem i Juda. Hon blev arg på honom (alternativt: hon var otrogen; detta är en annan tolkning av originaltexten) och flyttade hem till sin far igen. Leviten följde efter, och stannade i fem dagar hos svärfadern, som tjatade att han skulle stanna längre. Men leviten fick med sig sin ilskna bihustru (obs! vitsigt! Arg som ett bi…), sin tjänare och sina åsnor och gav sig av hemåt.

Redan samma kväll blev de tvungna att be om husrum för natten hos en gammal man som de mötte på torget i en stad som hette Giva, på Benjamin-stammens område. De blev inbjudna, och fick mat och dryck. Så kom de andra, skurkaktiga männen i staden Giva och bultade på dörren och ville ha ut främlingen för att ligga med honom. Den gamle erbjöd dem sin dotter, och sa också att de kunde få levitens bihustru och göra vad de ville med kvinnorna, men mannen kunde de inte få. Skurkarna lyssnade inte på den gamle. Då bestämde sig gästen för att själv försöka rädda situationen, och skickade ut sin hustru ur huset som de var gäster i. Hela staden låg med henne, och på morgonen var hon död. Leviten lade henne på en åsna och begav sig hem. Där styckade han kroppen i tolv delar och sände ut varje del med ett budskap till alla tolv stammarna i landet. Eftersom något liknande nidingsdåd aldrig någonsin hade skådats förut (det i Sodom avvärjdes ju av änglarna) bestämde man sig för att starta ett krig som skulle utplåna Benjamins stam. Efter att ha nästan lyckats med detta slutar sedan historien med att segrarna hjälper förlorarna att få en chans att leva vidare, genom att man skickar stammen några hundra kvinnor som man tagit tillfånga efter att man straffat (=dödat) en annan del av folket som hade råkat begå synden att inte skicka några representanter till den religiösa ceremoni som hölls för att ena folket efter kriget.

Vad jag vill säga med att redovisa vad det står i GT om att erbjuda sina döttrar (eller hustrur) till barbariska grupper av män som kräver att få våldta främmande män som är på genomresa på deras domäner, är att vi skall inte tolka denna sorts berättelser som att det nödvändigtvis är en typisk historia om att kvinnor betraktas som ägodelar och att män alltid håller ihop och ser till sitt eget bästa. För att uttrycka det väldigt rått: ”man slänger ut något som hundarna får roa sig med, så att männen kan få en fortsatt lugn kväll inne i huset”.

I själva verket säger Bibeln att detta är en oerhört allvarlig och sällsynt händelse, och att konsekvenserna blir fruktansvärda: total ödeläggelse eller utrotningskrig.

Som denna saga (framförallt den som utspelar sig i Sodom) har använts, och fortfarande (?) används, som ett argument för att Gud förbjuder utövandet av (manlig) homosexualitet, är det en nästan löjligt övertydlig bild av någonting självklart: människosläktet går under, på ett eller annat sätt, om en överväldigande majoritet av männen inte kan förmå sig till att vilja ligga med kvinnor (eller är impotenta). Så tog också Lots döttrar till en lite ovanlig metod för att lösa problemet med släktets fortbestånd, kan man säga. Dessutom lär historien om bihustrun som dödades i staden Giva ut moralen att man inte skall våldta kvinnor tills de dör, för då blir det inte heller några barn som resultat, och grannklanerna blir sannolikt lite purkna och kan bestämma sig för att aldrig mera låta sina kvinnor gifta in sig i en grupp som beter sig så illa.

Det är väl de gamla vanliga och ibland motstridiga skälen till att sexualmoral uppstår, som syns i dessa och andra GT-texter i ämnet: 1) det är bra för allas överlevnad med genetisk variation i avkomman, alltså är det okej att sälja (gifta bort) döttrar till behövande grannklaner eller skänka bort (låna ut) sin hustru till andra män i den stad man besöker, och att hoppas på motsvarande gentjänster (bokstavligen ”gen”-tjänster!) vid behov, 2) samhällsformer som bygger på enskilt ägande fungerar smidigare om man har kontroll över vilka barn som har rätt att ärva egendomen, alltså måste alla barn födas inom registrerade äktenskap av kvinnor som helst inte skall gå utanför dörren ensamma, 3) samhällen som är bildade efter en enda etnisk, politisk eller religiös tillhörighet brukar sträva efter att – med olika metoder – öka sin egen folkmängd och reducera konkurrerande gruppers, för att behålla eller öka sin bas för att leva vidare som ett stabilt samhälle, alltså är det bra att starta krig och döda alla utom de unga fruktsamma kvinnorna i en främmande grupp, och konvertera ”krigsbytet” och deras avkomma till den egna grupptillhörigheten, och det är enligt samma expansiva och/eller samhällsbevarande princip dåligt att ha för många män i den egna gruppen som är homosexuella.

(Detta är postat som en reaktion på en diskussion kring en kommentar av en anonym läsare till en blogg som domprost Åke Bonnier skrev om kyrkan och äktenskapsfrågan.)

p.s. efter lite googlande hittade jag såklart MYCKET material från alla de diskussioner som pågår i Sverige om Bibeln och homosexualitet. Svenska Kyrkans officiella förklaringar av de problematiska bibelställena hittar man här, och EKHO:s syn på hur man kan vara kristen och hbt hittar man här. Prästen Lars Arnells genomgång av Bibeln hittar man här

Svenska bloggar: intressant