Day 20 – This month

Nu är det december och det har varit andra advent och är mycket snart redan tredje advent. Ute är det kallt och snö sedan ett tag tillbaka, och man får skotta sig ut till brevlådan var och varannan dag, och tänka på att planera alla resor med bil eller kollektivtrafik efter vädret.

Julen nalkas. Jaha. Ingen av mina närmaste vill ha eller behöver några typiska julklappar, så det finns inget särskilt jag behöver göra för att planera presenterna, handla och slå in klappar. Barnbarnen som kanske förväntar sig paket är inte mina barnbarn, så det är inte mitt ansvar att titta i leksakskataloger och klädaffärer och konferera med föräldrarna om vad som är lämpligt och passande för de små. Julmat är trevligt att ha hemma inför helgen, men det har aldrig varit min roll att handla och laga den, så det behöver jag inte heller tänka på. Julstädning kan jag hjälpa till med, men jag har slutat ha åsikter om eller känslor inför hur det skall vara pyntat för helgen därhemma. Det blir nog bra på något sätt ändå.

Musik är lite viktigare, men där finns det inte heller så mycket som just jag kan göra för att det skall bli jul i huset. Hälsar vi på hos mamma kommer vi nog att spela och sjunga, men annars kan det bli rätt lite julmusik, så jag behöver inte förbereda någonting. Någon kör eller annan grupp som framträder är jag sedan många år inte med i. Tråkigt, men också rätt bekvämt. Man behöver inte hålla på och planera för att åka iväg till repetitioner och konserter/gudstjänster mitt i helgerna eller dagarna innan.

Det viktigaste jag har att göra den här månaden är nog att kämpa vidare för att få åtminstone tre år till med inkomster från Försäkringskassan (dvs permanent sjukersättning med omprövning efter tre år.) När jag har skrivit överklagandet av avslaget från i somras och skickat in det och kopior av utlåtanden från läkare och arbetsförmedling finns det inget mera att göra än att vänta. Inte på jultomten, men på en rättvis bedömning av skälen till att jag troligen inte kan ha ett arbete av något slag.

Det har tagit mig själv ungefär ett år att slutgiltigt acceptera – efter att ha prövat och hoppats på ett par olika åtgärder med arbetsprövning och utredning som Försäkringskassan men inte läkaren trodde på – att jag faktiskt inte verkar fungera särskilt bra i situationer som man förväntas klara om man skall försörja sig själv genom att arbeta. De som finns omkring mig har nog fattat det fortare än jag, eftersom de utan att ifrågasätta det sedan ett antal år låtit mig delta i släktkalas och annat umgänge (och shoppingturer) på mina egna villkor, dvs att jag när som helst kan panika och smyga ut ur rummet eller gå iväg på egna promenader mitt i festen utan att behöva förklara.

Sådant är livet i december 2010.