Några böcker jag läst och vill tipsa andra om

Vägen till Konstantinopel av Anna-Karin Granberg

https://sites.google.com/view/akgranbergsboksida/home

Det är medeltid. Från Ströms Vattudal i Jämtland vandrar en ung kvinna söderut. Hon har varit enda barnet på en gård utan nära grannar. Där har hon av föräldrarna lärt sig mycket om jordbruk, fiske och hantverk. Hon skulle ha kunnat ta över gården, sköta den själv och ha ett gott liv som ensam kvinna där. Byn med kyrkan och marknadsplatsen går att komma till med roddbåt, och det går att ta sig längre än så på skidor om hon behöver andra människors hjälp eller sällskap. Men när föräldrarna dött hade hon dock inget annat val, om hon ville förbli den hon är och vill vara, än att ge sig av för gott från trakten. Med sig i packningen har hon en skatt som trollen har hjälpt henne finna, en karta som en nunna i Nidaros lärt henne läsa och använda, några brödkakor från ett övergivet hus — pesten har dragit fram över Skandinavien — och ett fårskinn att använda som mantel och sovplats. Första målet är en skånsk stad vid Östersjön. Efter en sjöresa över till kontinenten fortsätter vandringen sedan söderut. Nu i sällskap med vännen Nyx, en herrelös stor hund som hon möter på en strand i Tyskland. Äventyren på resan blir inte så många eller så särskilt svåra för henne att hantera. Hon är en kompetent och försiktig ung kvinna, förklädd till man för säkerhets skull. Vid resans slutliga mål, Konstantinopel, väntar någon redan på henne, utan att veta vem kvinnan från Vattudalen är, tidigare varit eller vad hon kan komma att bli. Och ett nytt liv i gemenskap, studier och arbete kan börja. En historisk fantasi, berättad på ett förtjusande sätt med lätt ålderdomligt språk och många intressanta trådar som drar in teologiska, politiska, konstnärliga och vardagligt praktiska aspekter i historien, om uppkomsten av ett kvinnokollektiv i Konstantinopel under en period i tiden mellan digerdöden och det bysantinska rikets undergång.

Serien om Elsinorien av Sanne Åberg

https://www.elsinorien.se/

Svensk fantasyserie för ungdomar eller vuxna med öppet sinne för vad litteratur kan vara innanför, utanför och över genregränserna. Ramberättelsen som länkar ihop två olika världar handlar om ett par kvinnor — mor och dotter —  och vad deras resor i tiden och rymden får för konsekvenser för familj och släktingar på jorden och på den planet där sagan huvudsakligen utspelar sig. Dottern är berättaren i historien. Eftersom hon föddes — och kort därefter blev föräldralös — i en värld där ingen utom hennes mor visste något om den andra världens existens, känner hon när hon i tonåren plötsligt kommer dit inte till någonting om dess historia, natur eller kultur. Men hon blir väl mottagen. Hon är väntad och efterlängtad. Det finns en gemenskap för henne och en plats i samhället. En hög position. Höga förväntningar. Det blir mycket hon måste lära sig om den nya tillvaron. Kunskaper måste läras in och förmågor måste tränas. Alldeles för snart blir det allvar. Hennes krafter skall prövas mot ondskan som hotar den sagolika idyllen. Senare kommer en chans att lära sig mera i lugn och ro, i ett kvinnokollektiv på en avskild plats. Sorger, kunskaper och relationer får ta sin nödvändiga tid att bearbeta. Hon väljer att ta ett stort ansvar i familjen och för sitt samhälle. Det uppstår nya problem och prövningar som kräver all hennes kraft och nya insikter. Tillsammans med familj och vänner skall hon kanske kunna besegra ondskan då den åter hotar hela världen och allt liv på planeten. Språket i böckerna är ganska vardagligt och som man talar och tänker i den realistiska världen av idag. Ingen arkaiserande eller mystifierande sagostil. Huvudpersonen, berättaren, funderar mycket över det hon upplever och känner, vilket är sympatiskt och lätt att följa med i. Tempot och rörelsen i berättelsen är välgörande långsamt. Det är ingen överdriven anhopning av drakar, krigare och trollkarlar som attackerar från alla håll timme efter timme och tröttar ut huvudpersonen med sällskap när de är ute på sina äventyr. Det utvecklas i sakta mak, i fint eftertänksamma nyanser och med välplacerade förändringar och överraskningar. Utom kanske i partier när det av personerna krävs direkt action. Då går det nästan lite för snabbt. I alla fall för den här läsaren, som förstås hastar fram genom sidorna i sin vanliga raska takt. Några fler detaljer som förankrar scenernas dramatik så att fantasin hinner med att göra sig bilder av vad som händer kunde kanske varit bra? Eller någon sorts stegring av svårigheterna? En höjning av pulsen i berättandet, i god tid, så att stridens koreografi synkar bättre ihop med tempot på vägen dit? Jag överdriver antagligen nu, och denna kritik ur minnet av läsningen (långt i efterhand) kanske inte har täckning i texten. Läsarna väntar nu på en utlovad fjärde del, och vad den skall avslöja om vad berättelsens berättare har lärt sig om världen där hon inte föddes, men blev någon att räkna med.

Ett bortkastat liv av Sofia Lilly Jönsson

https://www.albertbonniersforlag.se/bocker/293022/ett-bortkastat-liv/

En roman om tre huvudpersoner, samt en berättare som redovisar hur hen ser att personernas öden har något gemensamt som gör forskningen om (alternativt livet med) dem värda att berätta något lite om. En av de tre personerna är en ganska utbränd musikkritiker och debattör som tar på sig att ägna ett par månader åt att städa ur sin döde fars lägenhet. En annan är fadern själv, vars musikaliska liv och knepiga karaktär har gett upphov till kvarlåtenskapen som skall upptäckas, analyseras, slängas eller behållas. Den tredje huvudpersonen har ett namn, Anna, och lär ha varit en flera gånger straffad prostituerad (under reglementeringssystemet) i Stockholm vid förra sekelskiftet. Efter Anna, som dog ung i tuberkulos, finns en dagbok eller levnadsbeskrivning kvar, som den kända journalisten Klara Johansson redigerade och gav ut i början av 1900-talet. (Manuskriptet lär vara förlorat, så det är en smula oklart om den historiska Anna Johannesdotter från Småland som förknippas med dagboken verkligen var författaren.) Berättaren i Ett bortkastat liv håller sig tätt intill två av huvudpersonerna, Anna och kritikern/dottern. Deras öden, påståenden och tankar ställs ibland i texten fram som om de var en och samma kvinna, utan avstånd i tiden. Fragment från fadersgestaltens liv — som kan förstås som romanens huvudtema — klipps på liknande vis in och blir ränder i textens solkiga trasmatta, men får inte komma till tals lika direkt som kvinnorösterna; mest som korta utdrag från dokument han författat och som dottern sägs ha hittat i lägenheten. Men fadern beskrivs med viss inlevelse i hans förmodade känslo-och tankeliv, dock med berättarens eller dotterns syn, luktsinne, känsel och hörsel som konkret grund för presentationen av hans existens. I boken förekommer andra röster som är i dialog med dottern. Tre nunnor talar om skillnaden mellan ensamhet och avskildhet. De har sin Gud, de har gemenskap och stöd av varandra, men avstår från överdriven kontakt med omvärlden. Två präster, en ung och en gammal, kommenterar dotterns (eller berättarens?) undersökningar om vad man egentligen kan veta om människor som fadern, Anna och dottern. Ytterligare en viktig (och namnlös) röst i boken hör till en kvinnlig psykoterapeut som dottern berättas ha gått till en period många år tidigare. Det är en fint komponerad roman. En välbalanserad och skickligt framförd text, så som ett klassiskt musikstycke som kan innehålla flera musikaliska idéer som passar bra ihop. En ”belevad” — eller väluppfostrad — bok? Belevad, ett ord som det i romanen sägs att en jämnårig bekant, lite ovant, tar till när han försöker uttrycka något om dotterns karaktär och väsen i ungdomen.