Det luktar människa, säger rådjuret,
när självömkande människor
känt sig manade att ingripa till oskuldens försvar.
Vems oskuld?
Djuret vill aldrig mer se sin skapelse sedan.

Att bryta sig in i en relation –
som den mellan två vänner som känner varandra
tillräckligt för att kunna vila
i några lättjefullt utsträckta meningar i ett brev –
är lika brottsligt.
Efteråt luktar det väldigt främmande om breven.

Ljuset blöder, vätskar ur isskrapade himlar därbortom.
Rinner, kromatograferar – upp från horisonten, ner i bukten –
och spär ut sig
som en trög sockerlösning i ett glas kallt vatten.

Jag tänker en rygg, ärret på en arm, ljusspel bakom huden.
Rysningar av dunkelhet och skugga färdas
genom stenarna och ner igen,
där alla tankar liknar varann.

Minns den gyllene klarheten
när ljuset pressas in i en byggnad,
under trycket av en barvintersöndags regn
i en Tegnérlada på högslätten,
och lågorna bär ett rent flöde av mänskliga röster
som skriver kärlek till nuet på alla försiktigt målade väggar.

Hemkänslor.
Lukten av vedeld genom hela året.
Frusen jord som gör motstånd mot stövlarna.
Förkrympta och bleknade rosor mellan huset och berget.

Prasslande bladrester, fladdrande rödgula lönnbrev –
allt som händer och fötter här ovanpå jorden.

Den där kakelugnen…
Första gången såg jag den knappt.
Det blev en överraskning
att se att den var så grant dekorerad
med målningar, huvudknopp och blanka luckor,
och förstå att den, med sin lyssnande uppsyn,
hade stått där hela tiden. I detta rum
som jag betraktat som ett trångt och fantasilöst behandlingsrum.
Sedan – i drömmen – när kakelugnen
plötsligt befann sig i ett hörn av min egen usla bostad,
och den talade till mig…

Och det andra huset – det gedigna, innehållsrika,
där min lugna klokhetstid väntar –
men jag själv råkade somna i trädgården utan att våga gå in.
Planket. Den ensamma röda dörren
som stod och slog högt uppe i luften,
som en ödelagd själ efter en hjärnblödning.

Bönderna svär och gråter
när de åter kör fast med skördemaskinen
i ett rådjurskid som sökt skydd på åkern.

Jag måste ha barn och djur omkring mig för att inte dö.
Men jag vet sällan vad jag skall ta mig till med dem.
De vill alltid något annat än jag kan.

Plötsligt står jag med ett ungt fruktträd i famnen.
Rötterna är uppe. Det är mitt i vintern. Jag har inte gjort rätt.
I garaget finns räddningen.
Under sladdlampans inburade sken slår trädet ut i blått.

Så sällan man får skratta här, gråter koltrasten
som sitter i teveantennen
på taket till det Funktionalistiska slottet.
Och skatan svarar när hon har lust.

Stenväggarna stänger ute alla naturliga ljud.
Konserverar hushållsmaskinernas surr
och människornas glättiga babbel och lögner.

Klapper med halvhöga marinblå skor över nylackad parkett.
Flygeln har hårda, ostämda strängar.
Man kan inte sjunga –
bara äta och prata och flina ironiskt med munnen.

Nätterna igenom vakar de gröna digitalklockorna
på videon och mikron över de stilmässigt vanställda rummens invånare.
Ännu inga döda råttor i trossbottnarna.

Men det var så länge sedan jag hade feber vid den gatan –
så att oljepannans skakningar skrämde upp mig ur sängen på natten,
när jag drömde om eld och explosioner.
Så långt borta de spindelvävsgrå eftermiddagarna,
när bara rostad råglimpa med björnbärssylt kunde värma mig.
Men också länge sedan jag kunde öva
för revansch i biljardmatcherna.

(Maria Ljungdahl 1993-1999)