Drömmen om en lyckad flykt

I. (den strindbergska familjesynen)

Råttorna i gropen. Osynliga.
I den grävda graven
på stormarknadens parkeringsplats.
Generationer av asfalt avskalade.
Under dem ett lager marmorblock.
Än har vi inte lyft på stenen.

Skymning, kanske gryning?
Lätt snöfall, tung himmel.
Generationer av åskmoln avskalade.
Under dem ett lager marmormoln.
Ljusreklamen blinkar likgiltigt.
Än är det ganska mörkt.

Normala människor!
Overaller med kundvagnar.
Yllekappor med barnvagnar.
Affärerna har julöppet dygnet om.
Jag knäböjer vid gropen.

II. (operascen i underjorden)

Som alltid i drömmen kommer den stora
förändringen helt plötsligt!
Allt förvrängs.
Himlen faller ner.
Svart regn piskar parkeringen.
Stenarna vittrar mellan mina fingrar,
och så får jag syn på den myllrande
råttfamiljen.
Små, varma, livliga, sköra.
Varierande nyanser av grått och rosa.
Svansar!

Nu närmar sig hoten från alla håll:
rönnalléerna blir till kravallpoliser
i blanka svarta uniformer,
de alldagliga overallmännen flyger upp
som sadistiska getingar;
deras bett betyder evigt liv på jorden,
evig bundenhet.
Yllekvinnorna blir deras första offer.

III. (varje drama måste ha en biljakt)

De som klarar sig i sista sekunden
– är det jag? Nej? Jag vet inte –
kastar sig i en bil och flyr ut
mellan kravallrönnarna.
Polisen är förstås tätt i hälarna.

Himlen ljusnar betydligt.
Träden slår ut.
Asfalten är torr och ljusgrå.

Vi byter bil.
En ohyggligt snabb 50-tals-Volvo, som
antingen helt saknar färg
eller är skickligt kamouflagemålad
eller är den kanske i själva verket
i blank, rostfri plåt?

Nu har polisen inte en chans!
Vi trycker på en knapp på panelen.
Bilens raketer tänder, och
vi ökar till ljushastighet!
Inom ett ögonblick når vi vägens slut.
Ett gammalt traktorspår leder ner till sjön.

Förvandlade till sjöfåglar bökar vi oss ut
genom vassruggarna
till fritt vatten. Någon
väntar oss bakom udden.

Maria Ljungdahl 21 december 1986