Guilty pleasures – det är tyvärr alldeles för vanligt i mitt musikliv. Jag kan känna mig skyldig för att jag lyssnar på ungefär vad som helst, om jag råkar bli påmind om att det jag gillar inte gillas av precis alla andra, och att min smak och goda omdöme att välja att spela något visst stycke av någon viss tonsättare eller artist kan ifrågasättas ungefär när som helst och av vem som helst. Det är svårt att värja sig mot den sortens kritiska angrepp, att man stör och oroar andra med det man spelar, vare sig kritiken kommer utifrån eller inifrån. Ett exempel på något som alla antagligen inte gillar, och som kan vara svårt att motivera att man ägnar sig åt att lyssna på någon gång ibland.

 Kadensen ur Sjostakovitj cellokonsert.