Lycka
Där en viss klippa urberg
efter istid och landhöjning
bildar
nuvarande strandkant på en viss ö
strax hitom Ålands bökiga hav.
Där en ny våg av bräckvatten
ständigt
möter samma algkladdiga rand
(som isen nöter bort varje ängslig vår)
och överlämnar
samma besked till berget – kluck!
– där finns en lycka.
En av de få som biter
på mardrömmar och tvångstankar.
Man tar 1970 någonstans.
Klipper fem vågor
ur en solig dag i juli.
Kör hela sekvensen
i den inre synthen, i t ex ciss-dur
……kluck, kluck, kluck, kluck, kluck…
(tills man blundar med solgenomlysta ögonlock,
ett leende på läpparna
och näsan tryckt
mot solvarm granit.
Fötterna svalkas av sjön.
Sydostlig vind i ryggen.)
…och glömmer att
precis den sortens lycka
var möjlig
bara genom att där
fanns en stor sorg.
(Maria Ljungdahl 1985 eller 1986)