Man konstaterar, i plötslig klarsyn efter bitter besvikelse och sju svåra och resultatlösa rehabiliteringsår, att det naturligtvis är helt olämpligt att inom vården behandlas av personal med ingen kunskap _alls_ om internet och datorer – men många fördomar om det! – när man till exempel blivit arbetsskadad av en arbetssituation eller en hobby som kräver att man använder datorer och internet, eller har ett handikapp som gör att ens liv betydligt underlättas om man har tillgång till dator och nätet…
Skulle man acceptera samma okunskap om det handlade om sjukdomar utlösta av droger, eller skador orsakade av någon sport? Om det var ett funktionshinder som var mera socialt accepterat?
Doktorn säger kanske:
”Ramlat av en häst och brutit nyckelbenet? Då tycker jag du skall sluta umgås med hästar! Det är inte naturligt att vilja vistas i ett stall eller att sitta på ett stort djur och vingla fram ute på konstgjorda stigar i skogen. Det kan inte vara nyttigt alls! Jag såg en häst på teve en gång, och det fick mig att inse att jag verkligen inte behöver hästar till någonting. Ta du och gå hem och umgås med dina grannar istället – det är _mycket_ bättre! Då blir du snart frisk och glad igen skall du se!”
eller:
“Om du ser så dåligt att du tycker att du behöver glasögon har du kanske en lite onormal kroppsuppfattning? Hur vore det om du tränade på att klara dig utan tekniska hjälpmedel några dagar eller timmar i taget? Skulle det inte kännas skönt att kunna sluta tänka på vad man _ser_ hela tiden? Det finns så mycket annat man kan göra. Man behöver inte titta hela tiden! Det blir som ett beroende till slut… Vi måste bryta det!”
Eh?
hälsningar,
en före detta internetmissbrukare.
Ja, jag skall nog avsluta kontakten med åtminstone två av de mottagningar och kliniker jag hittills hört till. Som jag läste på annat håll precis idag: "The critical thing to ask yourself with this beginning question is, How is this provider going to help me get to where I want to go if he/she doesn’t believe it is possible?” Bipolar Advantage (blog)
Exempel på saker som funkar eller inte funkar:
Husläkaren på vårdcentralen har nästan två månaders väntetid till icke-akuta besök, men när man väl kommer in blir man generöst lyssnad på i en timme och får goda råd – som man i stressen av att ha en enda chans att säga vad som känns fel genast glömmer – därefter ivägskickad, remitterad och utredd i två månader till, men utan att ärendet sammanfattas i begriplig form vid något återbesök…
Går man dit på en akuttid får man träffa någon "dagens akutläkare" som tittar på en som om man var en rolig apa i en bur i fem minuter och sedan klappar en på axeln och säger hej då och lycka till…
Tandläkaren är en positiv och bra människa, men hänvisar alla saker som eventuellt behöver göras i munnen till någon av de giriga och hårdhänta tandhygienisterna…
Apoteken är av två slag: de som har det man behöver direkt, och de som kan ta hem det till någon annan dag. Fortfarande händer det att man kan ha intressanta diskussioner med personalen.
Öppenvårdspsykiatrin privatiserades alldeles nyligen, men det är samma gamla trevliga, luttrade och lätt fördomsfulla kontaktpersoner, och samma omsättning på recept-, diagnos- och intygsskrivande läkare som förut. Ingen psykoterapi värd namnet, bara piller och stödsamtal. Finns en psykolog också, men där får man bara ytterligare en diagnos, eller några triviala råd om mindfulness…
Åhå. Som internet(miss)brukare kan man alltså misstänkas för att även vara sex(miss)brukare? Alt. hitta information om hur man odlar cannabis eller tillverkar brevbomber? Stor suck! Ja, försök att hitta en annan vårdgivare, en som verkligen ger vård och sdom visar engagemang. Jag tror att de fortfarande finns, läkare, sjuksköterskor m.fl. med ett äkta intresse att hjälpa människor. Jag klurar lite på att starta eget, att bli en lots i vårdapparaten, inom det område som jag kan utan och innan. Det skulle vara spännande att se om det finns en nisch för mig, tänk bara att få bli arg på arbetstid och att få betalt för det!
Glömde nämna vad som skrämmer datorovana personer mest när man erkänner att man lider av ett lätt internetberoende: att det enligt deras föreställningar finns en massa anonyma massmördare därute i de digitala tassemarkerna, och att det väl inte förekommer någon annan form av bekantskap mellan vuxna människor genom nätet än sådan som handlar om dejting? Jag vet faktiskt inte, men är det bara det (plus bankärenden) som vanliga kvinnor – som inte är mode- föräldra- eller kändisbloggare – förväntas använda datorn till? En flörtmaskin? Som alternativ till krograggning?
I vissa delar av vården har man också en skepsis mot att patienter söker information själva om sjukdomar och behandlingar, och tyvärr utan att kunna hantera och bemöta frågor och påståenden genom att proffsen själva är kompetenta nätmedborgare med källkritik, etc. Suck.
Det lutar åt att jag byter vårdgivare. Det har schabblats med läkarintyg också, så jag själv har fått agera FK-handläggare och se till att rätt info kommer till rätt person den här gången.
Angående arbetsförmedling och vad det blir sedan är jag inte särskilt hoppfull, men inte heller uppgiven. Det är alltid intressant att diskutera lösningar, även om man ofta blir besviken när man ser hur lite som dokumenteras – mycket jobb görs i onödan flera gånger – och hur dåligt det är med drivkraft och resurser för att få rätt saker att hända.
Men vad är det du skriver? Ha, ha, jaså kan man använda datorer till andra saker. Ja mina kollegor, för att ta ett exempel, lever i villfarelsen att jag, som varande bloggare, är nätverkstekniker och kallar på mig vid minsta problem med tekniken på jobbet. Och nej, jag vet lika lite som andra vad det beror på när skrivaren får "spel" eller programvaran inte svarar. Jag tror m.a.o. att de inte har en susning om hur dina specifika kunskaper ska kunna tas tillvara och komma till nytta.
Men som med allt annat tror jag att det beror på rädsla, okunskap och helt vanlig mänsklig oförmåga. Självklart ska du få en rehabiltering där dina kunskaper och intressen tas till vara. Jag har en t.ex. bekant med ett neuropsykiatriskt handikapp som fick en skräddarsydd arbetsträning i skivbutik (finns det fortfarande sådana?) eftersom ett stort intresse var musik. Jag tar mig friheten att tro att okunskapen också är kombinerad med lite fördomar om vad du som kvinna borde syssla med. Detta efter att ha sett hur Arbetsförmedlingen i samarbete med FK i åratal skyfflat in kvinnor i vårdyrken (nej, vårdyrke = undersköterska), till synes utan att ta hänsyn till deras tidigare kunskaper och intressen. Mina erfarenheter av FK är tyvärr allt annat än goda de senaste åren men jag hoppas innerligt att det löser sig till det bästa för dig.
Det är inget nytt som har hänt egentligen, utan jag har suttit och bläddrat i gamla papper om min sjukskrivning, och funderat över hur onödigt snäll och artig jag har varit som patient när man har avfärdat mina intressen och mina kunskaper som ointressanta att bygga behandling och rehabilitering på, eller rentav dåliga för prognosen, eftersom de inte överensstämt med vad man tyckt att en person i min ålder och livssituation borde må bra av att syssla med. Inget ont sagt om din yrkeskår som helhet, men det verkar till exempel vara ont om medelålders sjuksystrar och kuratorer som vet att man kan använda datorn till något intressantare än att betala räkningar eller spela konstiga spel på!
Va? Vad har de nu hittat på för galet?