Richard är skandalöst mycket äldre och mognare än jag. Det var åtminstone skandalöst för tjugofem år sedan. Jag gjorde ett Diakonalt År som konfirmandledare och allt-i-allo i kyrkan när jag var tjugoett, efter att jag hade försökt gå på Tekniska Högskolan i Stockholm och gett upp. Jag visste inte vad jag ville studera eller jobba med resten av livet.

Så, i egenskap av ”dåre” (kort beteckning för diakonal år-are) var jag sommaren 1983 på samma konfirmandläger som Richards äldsta dotter, Linda. Det var på Stenösunds Stiftsgård, där jag själv var konfirmerad och som hade varit som ett andra hem för mig några år i tonåren när jag var engagerad i Kyrkans Ungdom.

Stiftsgården ligger på fastlandet, och på roddbåtsavstånd från vårt sommarställe på Stenö, på en udde vid Stenösunds norra inlopp från Vidfjärden, och med utsikt mot öppna havet genom gattet mellan Vidö sydspets och Lilla Askholmen.

Tillsammans med Cierstie, Martina och de andra ledarna stod jag vid kapelldörren och hälsade de anhöriga välkomna till konfirmationsgudstjänsten den sista dagen. Medan konfirmationen pågick var det sedan meningen att jag skulle stanna kvar ute på kyrkbacken för att hålla ett öga på småsyskon som hade för mycket spring i benen för att sitta still inne i bänkarna.

Lindas pappa fick någon sorts allergiskt (eller anti-religiöst) anfall efter den första psalmen och lämnade därför sin fru, de yngre döttrarna och resten av släkten och vacklade ut i solskenet.

– Snälla du, vet du om jag kan gå någonstans och få ett glas vatten? Jag mår dåligt, sa han till mig.

Resten av högtiden – konfirmationsgudstjänsten, den gemensamma lunchen i stora matsalen, och nattvardsgudstjänsten på eftermiddagen – var vi frånvarande från sällskapet. Jag lyssnade till Richards livs historia. Det var ganska trevligt. Vi satt på verandan på baksidan av den stuga nere vid stranden där Cierstie Hermelin bodde om somrarna. Hon hade privatimporterad kall öl i sitt kylskåp, upptäckte jag. Och det fanns en burk mäktiga småkakor i ett överskåp.

Efter att jag återgått till den sekulära världen och definitivt misslyckats med att försöka vara fysikstudent på Tekniska Högskolan, räddade Richard mig från den teknologiska fångenskapen genom att skilja sig från sin fru och låta mig bli varannanhelgsmamma åt flickorna. Alla tyckte att vi var en väldigt gullig familj. Naturligtvis var jag varken en bra styvmamma eller en bra förebild för två tonårstjejer och en sjuåring, men ungarna tyckte i alla fall inte direkt illa om mig.

Eftersom jag inte lyckades få något av alla de jobb jag sökte, utan gick hemma i lägenheten i Lideby centrum hela dagarna medan Richard och hans exfru Anita jobbade, var det praktiskt att jag någon gång i veckan fixade mellanmål, hjälpte Linda och Sara med deras läxor och skjutsade dem till fiollektionerna. Ibland fick jag hämta Rebecka på fritids också. Så jag var inte alldeles ensam om dagarna, eller onyttig.

Jag släppte allt engagemang i kyrkan efter den där sommaren på stiftsgården. Men vi hamnade hos Kyrkans Familjerådgivning ganska snart – redan något år innan vi gifte oss. Det var familjerådgivaren, Gun, som sa till mig: men så här kan du väl inte ha det, Agneta? Skaffa dig en utbildning i något du trivs med! Du skulle kanske kunna läsa filosofi eller musikhistoria? Det dröjde några år innan jag lydde hennes råd. Då hade vi flyttat till stiftsstaden Värebro i Sydsverige, och jag hade börjat sjunga i en kyrkokör och gått ett år på en folkhögskola. Allt medan Richard var upptagen av att visa sig nyttig och lyckad på sin senaste stegpinne i karriären, genom att sälja det stora monopolföretagets processelektronik dyrt till den lokala industrin. Vi hade fortfarande inga gemensamma barn.

(ur en tills vidare övergiven roman)