Jag sitter och bläddrar i gammal och nyare kurslitteratur för svenska musikvetare, för att få ett historiskt perspektiv på dagens debatt om delad kultur på nätet. På 1990-talet var det i huvudsak ännu andra saker än internet som roade, oroade och intresserade forskarna på musikmediaområdet.
Nya media (fysiska media och etermedia) och nya spridningssätt verkade kunna ge fler chansen att lyssna till mer musik från fler platser och kulturer än förut, och fler musiker kunde få möjlighet att spela för en större publik än den lokala.
Å andra sidan fanns det en risk att möjligheterna till ett globalt kulturutbyte krympte därför att den nyaste tekniken i en del fall (som cd-fabriker, satellitteve, bredband) krävde en nivå på tillgängligt investeringskapital och politisk stabilitet (och frihet från övervakning och censurlagar!) som många fattigare länder saknar.
Dessutom var de stora bolagen som styrde både teknikutvecklingen och skivdistributionen på väg att bli fåtaligare, ännu större och mer dominerande. Kanske skulle det hela sluta med att samma fem-tio artisters fem-tio mest populära låtar skulle vara det enda man kunde få höra, vart man än reste i den fysiska eller elektroniska världen?
Musik på internet var ännu mest en utopi, pga den långsamma överföringshastigheten. Promotionssidor för artister kunde ha några musikexempel på 30 sekunder var upplagda, men man räknade med att fansen behövde 10 minuter för att ladda ner en sådan fil så den kunde lyssnas på. De verkliga pionjärbanden hade provat att sända konserter över ISDN-lina till en distanspublik.
Man anade att det fanns något nytt som skulle förändra sättet att se på musikskapande och musikdistribution, men kunde inte riktigt formulera vad det skulle kunna komma att innebära.
Indiebolagen såg möjligheterna med att internet var en arena där storleken inte har betydelse, utan innehållet. De stora aktörerna avvaktade med att utnyttja nätet för musikdistribution, och såg mest nackdelarna – risken för piratkopior av digital musik.

I en antologi om ljudkultur som jag för några år sedan spontanhandlade i bokhandeln på campus när jag besökte universitetet i Frescati (Stockholm) – “Audio Culture: Readings in Modern Music” (2004 ed. Christoph Cox & Daniel Warner. ISBN 0-8264-1615-2) hittar jag till slut en text från 1966 av pianisten Glenn Gould, med titeln “The Prospects of Recording”. Efter all mer eller mindre profan debattprosa jag har läst de senaste veckorna låter det som står i hans essä som religiös poesi. Läs gärna hela sidan 124-126 (Google Books, se föregånde länk) för att få sammanhanget:

“The most hopeful thing about this process–about the inevitable disregard for the identity factor in the creative situation–is that it will permit a climate in which biographical data and chronological assumption can no longer be the cornerstone for judgments about art as it relates to environment. In fact, this whole question of individuality in the creative situation–the process through which the creative act results from, absorbs, and re-forms individual opinion–will be subjected to a radical reconsideration.”

(…)

“In the best of all possible worlds, art would be unnecessary. Its offer of restorative, placative therapy would go begging a patient. The professional specialization involved in its making would be presumption. The generalities of its applicability would be an affront. The audience would be the artist and their life would be art.”

Uppdatering: Ju fler gånger jag läser de där sidorna ur Glenn Goulds text, ju mer övertygad blir jag om att det i hans tankar om inspelningsteknik och (i första hand klassisk) musik 1966 finns mycket som gäller också för vår tids alla sorter av analoga och digitala medier, och för musik och kultur på nätet. Gould talar om att det sker en successiv upplösning av alla hierarkiska strukturer. Det betyder att musiken blir både autonom och anonym, frikopplad från en kreatörs identitet, men samtidigt för sin produktion och distribution beroende av en kedja av hjälpande händer – som inte längre behöver vara närvarande i samma tid och rum. Lyssnaren är också en av dem som påverkar skapelseprocessen.

Länkat: Rick Falkvinge, hax, intressant