Day 28 – Something that you miss

Vad jag saknar?

Just idag saknar jag nog mest min egen pappa S, som gick bort för mer än trettio år sedan. Han fick en stor hjärnblödning den 12 januari 1977, och dog på sjukhuset inom ett dygn efter det.

Nu i höstas försvann också min vän och reservpappa O. Han dog i slutet av september (den 24:e) efter att ha varit sjuk i ett par år.

—

mera tankar:

Jag saknar pappa, och så är det inget mera med det. Fast det är väldigt konstigt att det har gått så många år då han inte längre har varit med. Och väldigt märkligt att jag så sällan har pratat om honom, även under de år de jag tänkte på honom ganska ofta. Och kanske beror det på att folk omkring inte har undrat över om jag saknar honom eller har pratat om honom.

OM det är så, är det fan en sorts hänsyn eller en väntan på att jag själv skall ta upp ämnet som har passerat över till att bli en kränkning – ett osynliggörande och en förnekelse av mitt behov av att få ha en pappa att prata om, och få sörja färdigt.

Inte ens i all den terapi jag gått i har man pratat särskilt mycket om pappa, och inte alls på ett sätt som låtit mig få uttrycka själv vad jag tyckte om honom och varför jag behöver vara ledsen för att han är död, men inte har kunnat vara det. På över trettio år!

Riktigt perverst är det väl att jag har valt att gifta mig med en man som själv hade en pappa (då) som han inte tyckte om och inte umgicks med. Sådant hjälper en ju inte direkt att kunna säga något positivt i största allmänhet om en far. Tvärtom har det ju lett till en massa anklagelser om att jag är larvig som söker fåniga fadersgestalter överallt i världen. Jodå, det är synd om mig – det har väl erkänts – men det helt naturliga faktum att man kan sakna en pappa på riktigt, det har inte speciellt många sagt att de förstår. Bara som en oro över att jag inte växt upp, att något har blivit fel, som något sentimentalt om att vara faderlös och konstig, men utan saklig diskussion.

Inom terapi och psykvården har det knappast hanterats förnuftigare än inom familjen. Man har nästan förutsatt att min pappa var någon som man inte borde sakna, liksom. Vad arg jag blir över att ha blivit manipulerad så…

Han är ju inte här, och han försvann så tidigt att han missade största delen av mitt liv som ung vuxen och som gift och med eget barn. Varför har jag inte kunnat se det som det är? Varför har jag inte kunnat vara ledsen på riktigt?