1.

Hur mycket kan ens intellekt prestera?
Man undrar vad ens hjärna kan förmå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
Det känns som om man skulle explodera

Nu gäller blott en partner, inte flera
Det mål man har i sikte ska man nå
Det är så mycket Tjo! och Hej och hå!
Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera

Kan någon enda människa förklara!
Man måste hålla koll på ny musik
Det är ens öde, att man dömts att vara

Man säger: “Visst är jag Bob Dylan-freak!”
Man äger varken vilja eller snara
Man diskuterar Nietzsches estetik

2.

Vad snabbt ens liv helt plötsligt kan forcera!
Och inte har man kunnat förutspå
Man lyder snällt, men undrar varför då
Men Varför? verkar ingen acceptera

Man vet att detta inte får fallera
Man skriker så man närapå blir blå
Men vänta, vad är det som krånglar så?
De ska få se på en som kan studera

Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Man anar ett slags tillvarons komik
Man saknar pengar, liksom lust att spara

Ens barn och barnbarn känner lätt panik
Som vuxen kan man äta godis bara
Nu får man ingen puss. Man får en pik

[två försök att skapa en meningsfull dikt från färdiga sonettrader, som är skrivna av Lotta Olsson för Dagens Nyheters interaktiva poesiruta på kultursidan. Lite för “lustiga” för min smak, och svårt att välja rader när det bara finns saker skrivna som syftar på bestämda skeden i livet – rader som inte alltid går att kombinera innehållsmässigt. Men om jag inte vill bestämma mig från början för att skriva en vers om nyfödda bebisar, lekande barn, golfspelande pensionärer eller unga vuxna – vad fan gör jag av det då? Det blir bara löjligt. ]