Day 29 – Your aspirations

Eftersom det inte verkar finnas någon större chans att just jag skulle få Nobelpriset i någonting, när världen är full av begåvade människor som åstadkommer betydligt mera och intressantare saker än jag gör, så har jag gett upp den idén.

Fast, det är klart – det skulle ju kunna hända att någon nominerar mig till Fredspriset, med motiveringen att jag är så sällsynt fredlig och inspirerande i min obetydliga och isolerade existens. Man lägger inte ens märke till mig. Det är jag glad åt, för av uppmärksamhet kan jag bli rädd och tro att folk tycker att jag tror att jag är någon. Och om någon som jag bryr mig om hur den mår är avundsjuk på mig för något så mår jag skitdåligt och vet inte vart jag skall ta vägen för att sluta vara en sådan som orsakar att andra får mindervärdeskomplex och känner sig hatiska.

De akademiska ambitionerna har jag lagt ner. Det var skojiga miljöer på sitt sätt, både den tekniska, naturvetenskapliga och den humanistiska forskningen jag varit i närheten av, och att lära sig saker och att läsa en massa och helst få tillfälle att diskutera det är något jag skulle ha velat göra mera. Men livet har inte sett ut så att det har varit möjligt att göra sådant på heltid och utan vånda och kval över om man duger, och om man orkar med allt det yttre i ramarna kring att studera och forska. Jag är inte alls bra på räkna ut hur man på ett naturligt sätt inordnar sig i ett socialt system och organiserar sitt arbete inom dess ramar. Och jag har ohyggligt svårt att motivera mig själv till att arbeta med bara en sak i taget, bara en vinkel på det, och kämpa ensam för att driva denna enda idé (som i forskning) under lång tid.

Jag har sjungit en del, men sällan stått på scen eller framträtt på andra sätt. Möjligen är det den ambition jag har kvar nu när många andra saker jag hållit på med har visat sig omöjliga på något sätt. Sjunga något annat, på ett nytt sätt. Vackert blir det inte, och jag orkar inte mycket, men det pågår hela tiden någon sorts sjungande och improviserande nu, som jag inte vet om det leder tillbaka till visorna jag sjöng i tonåren, när jag just hade börjat spela gitarr på egen hand (kan fortfarande inte grunderna, har inte tagit lektioner men spelar ändå) och ta sånglektioner (som jag sedan har gjort i sammanlagt många många år, och vilket jag nästan behöver anstränga mig för att “lära bort” nu, men jag skall göra ett försök att gå en kort kurs i sångteknik också igen), eller om det leder in i någon sorts jazz, eller om jag kan skärpa mig och återvända till de klassiska musiken och sjunga lieder och romanser kanske.

På något vis är jag väldigt ambitiös och räknar med att en del av livets mening ligger i att förverkliga saker, att vara produktiv. Om det inte blir något av någonting av det jag tänkte att man skulle göra – olika områden att vara kreativ eller klok eller snäll på – så kommer jag att bli väldigt missnöjd när det är försent en gång.

Men – hur farao beter man sig om man bara är en trött halvgammal tant som ofta tappar bort sina idéer och glömmer vad det var som var viktigt att göra, och inte alls någon pigg och självsäker ungdom? Om man vill samla ihop sig och sina ambitioner och till exempel spela in ett album med någon sorts musik?