Hur skall man förhålla sig till bloggande människor som beter sig som omdömeslösa skvallerbyttor och fyller dagliga blogginlägg med fakta och funderingar kring inte bara sina egna privata problem (det är ju vad helt normala bloggare gör) utan också ohämmat (och antagligen utan att be om lov) för vidare allt h*n känner till om både familjemedlemmars och bekantas vardag, sjukdomar och relationer? Hm? Även om bloggen publiceras under pseudonym och med alla namn och platser ändrade (och en del gör inte ens det lilla för att bevara ett mått av integritet för de omskrivna personerna!) så blir det ju så att de flesta som känner till och läser en sådan blogg redan vet vilka det handlar om och var de bor. (En “anonym” blogg kan sedan rätt lätt bli identifierbar om en enda läsare som kommenterar den gör det under sitt riktiga och googlingsbara namn…)
Det som gör mig mest bekymrad är när föräldrar bloggar om sina barns beteende och berättar intima saker om barnets (kanske en tonåring) privatliv och tillkortakommanden för hela världen och bekantskapskretsen. Internet är ingen väninna eller kurator. Internet är ett ställe där vem som helst – och ens barn – kan hitta det man skriver. Särskilt om man antar att ens barns vänners föräldrar hör till läsekretsen?
Det näst värsta är när en bloggskribent kräks ur sig precis allt h*n vet om släkt, vänner, bekanta och bekantas bekanta. Nu vet de mer än de ville veta om varandra, liksom… Ålder, utseende, arbete, klädstil, åsikter, relationer, sjukdomar, familjetragedier, ekonomiska förhållanden, semesterplaner, barndomsminnen, vad de har sagt och tyckt och gjort i olika sammanhang…
Skulle uppgifter om mig eller mina närmaste förekomma på en sådan bekantskapskretsens bloggande upplysningscentral utan att jag först har gett mitt godkännande till publiceringen skulle jag polisanmäla bloggägaren.
(uppdatering: föräldrabloggandet har diskuterats på en del håll, särskilt med anledning av att det anses olämpligt att sprida och kan i vissa fall vara olagligt att inneha – eller bara titta på! – en del typer av bilder på oklädda barn. Lisa Magnusson bloggtipsade om vad Anna Svensson skriver i Expressen)
Det med att skriva ingående om barn, jag har några särskilda exempel men det håller jag för mig själv, det verkar vara oövertänkt. Förr eller senare växer barnen upp och vad säger man då?
Även om man tar bort bloggen lär en cache finnas kvar.
Sånt är inte konstigt att man känner olust för. Det är lite av de primitiva skräcken för att någon skall få makt över ens själ och hålla en fången genom magi om de har tagit (eller kommit över) en avbild av en, tror jag. Och då är det faktiskt skillnad – inte lika utlämnande – om det är en bild man själv har regisserat, t ex som modebloggare gör, eller när det är en officiell pressbild som används. Privata bilder som man kanske inte ens var medveten om att de togs, ÄR känsligare. Det behöver inte alls handla om festbilder eller badbilder eller så.
Det jag är mest irriterad på är det här med foton. Jag vill INTE bli publicerad på bild i samband med bloggar om jag inte har gett mitt uttryckliga tillstånd. Det är inte helt och hållet givet att man tar en sådan hänsyn.