Köpte ett paket med ostskivor idag, och dess bäst-före-datum påminde mig om att en dag som jag inte känner för att fira särskilt högtidligt börjar bli synlig något bortom planeringshorisonten. Eller hur man skall uttrycka att man är vettskrämd för att folk möjligen känner sig manade att agera – därför att de kanske inbillar sig att man vill bli ihågkommen för något så fånigt.

Snälla – inga blommor! Det funkar inte när man har en nyfiken katt som klättrar i vaserna. Jag vill inte riskera att få vatten över mina böcker på vardagsrumsbordet eller min dator på köksbordet. Och kristallvaser och skålar klarar jag mig så bra utan. Klockan jag fick för tio år sedan fungerar utmärkt fortfarande, tack, och fina smycken skramlar, kliar och nyps för mycket för att jag skall känna mig glad av att bära dem. Bokhyllan är full och jag börjar bli tveksam till att skaffa flera cd-skivor. Presentkort eller överraskningar som innebär biobiljetter, krogbesök, resor, shoppingtvång, spavistelse, apsafari och andra “upplevelser” är bara grym tortyr och inget normalt nöje att bli tacksam för om man har sådana kontrollbehov och sådan relativt hämmande torgskräck som jag.

Det blir ingen smörgåstårta den här gången. Inte heller någon pastasallad med två kilo prosciutti och andra godsaker på buffén. Det kanske inte ens blir någon prinsesstårta, för jag kanske glömmer bort att fixa det i min tankspriddhet och stress.

Det enda jag önskar mig i present är att ni tar hand om er och har det bra själva. Då blir jag glad!